Måndag morgon: Dödköttet måste bort
"Jag hade som standardsvar att med de senaste årens tabellplaceringar 5-7-9 så lär det bli en elfteplats 2008. Och så log jag lite åt min egen skämtsamhet."
Jag vet ärligt talat inte hur många gånger jag har ägnat en Måndag morgon-krönika åt en match med Malmö FF senare samma dag. De är många, så mycket vet jag. De har handlat om att allt annat är oväsentligt i kväll och de har handlat om vikten av tålamod i spelet. De har handlat om att en seger krävs för att inte tappa för mycket på topplagen.
I kväll handlar det om att rädda skinnet. Vissa menar att det är äran som ska räddas, och så är det också, men framför allt handlar det om att se till att utöka avståndet ner till kval- och nedflyttningsplatser. 2001 var vår klubb i en liknande situation, men efter det trodde jag aldrig mig behöva uppleva den här ångesten, den här SKRÄCKEN igen.
Inför säsongen, när folk i min omgivning i vanlig ordning påpekade att Malmös trupp ser ohyggligt stark ut och att i år vänder det nog, hade jag som standardsvar att med de senaste årens tabellplaceringar 5-7-9 så lär det bli en elfteplats 2008. Och så log jag lite åt min egen skämtsamhet. För jag, och dem jag drog skämtet för, var rätt säkra på att bättre än nia skulle MFF komma. Inget snack om saken. Inget guld, men kanske medalj i alla fall.
Nu befinner vi oss på en tolfteplats, alltså till och med sämre än skämtets elfteplats. Det är dåligt, det är pinsamt, det är inte värdigt. Var på fest i lördags där jag hamnade i rökrutan (nu för tiden ska det ju inte rökas inomhus, gudbevars) med två elfsborgare. De var missbelåtna efter två tappade poäng mot Helsingborg. Efter några minuters prat om detta fick jag frågan: Vad har hänt med MFF? Och sen: Hur ska MFF vända detta? Vad svarar man på sådant? Jag mumlade något, men var till slut tvungen att erkänna att den främsta anledningen är att spelartruppen inte håller för en topplacering. Vi har för dåliga spelare helt enkelt. Med tillräckligt bra spelare hade spelet och resultaten varit bättre, oavsett tränare.
Det i sig är en bedrift hur de värvningsansvariga genom åren så kapitalt har misslyckats. Tränare, sportchef, de som tipsat om spelarna; alla bär de ett stort ansvar för detta. Många utomstående säger slentrianmässigt att MFF har en av Allsvenskans bästa trupper, men när jag ber de här utomstående att nämna spelare som de skulle vilja se i sina lag dyker inte många namn upp. Ola Toivonen, Daniel Andersson, Ulrich Vinzents, ibland någon till. Elfsborgarna i lördags kunde inte nämna någon.
Klaras den här säsongen av så att det blir allsvenskt spel även 2009 behöver det göras en noggrann analys till de senaste årens misslyckande. Det går inte att skylla på skador, på många spelares landslagsuppdrag, på otur; tuffa beslut kommer att behöva tas. Dödkött överallt i föreningen måste bort, vare sig det handlar om spelare, ledare eller styrelsefolk. För sådana här placeringar i den allsvenska tabellen år ut och år in är mycket, mycket ovärdigt för en klubb som Malmö FF.
Men först och främst, i kväll till att börja med, handlar det som sagt om att rädda skinnet. Vi kan inte bara skita i och på vårt Malmö FF. Klubben behöver all hjälp den kan få, och det bästa vi runt omkring kan göra just nu är att stötta, gå på matcherna, engagera oss. Jag skrev det i en annan krönika och gör det igen: Nu är nu, sen är sen.
