Camp Falafel, dag 4
This is the fucking Champions League! (del 1)
Vaknar med en molande värk i magen efter en usel natts sömn. Matchdag, såklart. Att det alltid ska vara så här. Att hålla intensivt på ett lag är att vara vän med magkatarren. Går ner och äter frukost. Stöter på Daniel och Patrik. Ibland när man ser dessa två tillsammans i MFF:s träningströjor så blir man helt betagen. Vill skrika rätt ut i rymden av lycka. Istället slår man ner ögonen för att inte förstenas av Patriks medusablick.
Igår blev det sent igen. Låg i sängen och såg reprisen av sportnyheterna. Av tjugo minuters sport så ägnas fjorton åt Malmö FF. Två olika reportage. Först från gårdagens träning. Sedan ett stort block om Malmös besök i Jerusalem. Joseph Elangas 1-0 lapp i Klagomuren delar förstapriset om mest utrymme med Litmanen i palestinasjal virad runt höften. Annars är reportaget positivt: man tycker att Malmö FF gör fin propaganda för sin klubb och sitt land. Själv går jag omkring i flera scener och ser ut som en lallande turist. Man intervjuar Joseph efter besöket i Jesu grav, fortfarande med tårarna rinnande nerför kinderna, och han berättar att han ringt sin mamma och att hon rådde honom att be, be, be. Vad han bad för? ”Peace in the world”.
Åker i hissen med Yksel och Afonso; berättar för dom att jag är helt förstörd i nerverna. ”Ah, det är lugnt”, säger Yksel, ”Vi tar dom”. Afonso blickar bort i fjärran. Jag stirrar stint på honom och säger: ”Jag är mycket nervös, Afonso”. Han skrattar och förklarar, på sitt mjuka, nästan viskande sätt: ”Det är inte jag”.
Jag har blivit lovad tio minuter med Prahl och vi sätter oss i King David Crown Lounge vid tolvtiden. Han undrar hur beskedet mottagits att matchen nu går på svensk teve. Jag berättar för honom om de fullbokade pubarna och säger att jag tror att det kan bli ett jävla liv i Malmö ikväll. ”Ja, jag hoppas att vi sitter här och skriker också”, svarar han.
Ernst: Vad har du för känsla?
Prahl: Ja, just nu har jag ingen känsla. Vi har nämligen lite problem med laget. Jag vet faktiskt inte om du får skriva om det här. I sådant fall får du inte lägga ut det förrän i eftermiddag. Det är osäkert med två stycken: Hasse och Daniel. Daniel har fått en förkylning och har svettats och fått tabletter. Men ska han spela så måste han vara feberfri. Vi ska ta tempen på honom vid ettiden. Hasse är jag väldigt tveksam till om han kommer att komma in på banan överhuvudtaget. Han fick känning igår och klev av träningen. Och då funderar man ju: hur ska vi spela? Ska vi spela som vi har tränat; med 4-5-1? Om bara en av de två är borta? Om bägge är borta? Hur ska vi formera oss? Ska vi försöka få in Litmanen? Jag har pratat med honom och han är beredd att starta. Men han säger också att han inte orkar några nittio minuter. Och han har ju inte spelat match på väldigt länge. Så jag har ingen känsla överhuvudtaget just nu. Min känsla handlar mer om att vi måste få ihop laget. Sen är det räv- och rackarspel här också; Maccabi Haifa har aldrig haft en öppen träning som de hade igår så här inför Champions League, de har alltid stängt sista träningen. Och igår på träningen så var det ingen förstauppställning som spelade tillsammans. Man kunde skönja att chilenaren gick in och spelade i mitten tillsammans med nummer 4. Och sen går det rykten att i vissa lägen har de gått in och spelat 4-3-3. Så det är ingen känsla av att vi står färdiga och klara: ”Kom nu, vi vet precis vad vi kan och vad ni kan!”. Vi har alldeles för många osäkra faktorer. Men jag hoppas att vi kan göra en sådan här match som man kommer att säga: ”den där matchen där nere i Tel Aviv, då fick vi verkligen ut allt och det var ingen som blev ängslig och rädd, utan vi gick in och krigade ner dom”. Det är en sådan jag har väntat på nu i fyra år. Vi har ju gjort många bra matcher i allsvenskan, men jag menar något extra. Och jag tror på det; det borde ju dyka upp någon gång. När gjorde Malmö en sådan djävulsk hjälteinsats sist? Jag vet inte. Där man överraskar allmänheten. För det vi gör i allsvenskan idag, där är allting kalkylerat; vi ska vinna vår match, ja, vi ska helst vinna allsvenskan också. Det utlöser inga glädjescener; det är ju bara ”så ska de va – vi e Malmö FF”.
Ernst: Det är väl Inter borta 1989…
Prahl: Ja! Där har du en sådan match! Den här är väl inte på riktigt samma nivå, men det kommer att krävas en bra insats för att klara det här.
Ernst: Hur är det med värmen? Det känns inte fullt ut så fasansfullt som israelerna vill göra gällande?
Prahl: Nej, det tycker inte vi heller. Det är några spelare som jag ser och hör att de klarar sig sämre. Men för de flesta spelarna är det inget vi behöver vara rädda för.
Ernst: Blir det Tomas som går in istället för Hasse eller Daniel?
Prahl: Vi har lite olika funderingar på det. Men det är inget du får lov att skriva. Vi har tänkt så här: [text bortplockad]. Ja, så nånting kommer vi att göra.
Ernst: Det har annars varit en märklig säsong?
Prahl: Ja, det startade ju fantastiskt i Turkiet. Och så fick vi hem Mackan. Och så Skoog och Afonso. Sen så trodde vi ju att vi skulle kunna lösa det här med Afonso på kanten, men han gjorde ju egentligen ingenting därute; inte ett skit! Så verkade det lösa sig i och med Skoog skada. Men sen var det cirkus runt Mackan hela våren. Man blir mindre och mindre tränare när man spelar så mycket matcher; och mer laguttagare. Men det är kanske så det ser ut på den här nivån. Det gäller inte att bygga lag och träna folk och utbilda spelare, det handlar mer om att sätta dom på plats när det är dags.
Ernst: Och så den här cirkusen med tre spelare ut och tre spelare in under sommaren?
Prahl: Man har blivit lite luttrad. Nu när tålamodet är så litet hos spelarna. En sån som Yngvesson, till exempel, som jag tycker har varit en tillgång, både på och utanför planen. Lolo vet jag inte; det är så korkat så det är inte lönt att kommentera ens.
Del II
