En måndagmorgon...
...där W.H Auden bäst sätter ord på känslorna.
Dagen efter. En dag i nyanser av grått. MFF tappade ännu en ledning igår. 2-0 blev 2-2. Mot Gais.
Relationen till MFF kan beskrivas som en känslomässig loop:
Först försöker man visa tålamod. Ha överseende. Man försöker stålsätta sig, vänta och se hur det går, hur det förhoppningsvis vänder.
Sen kommer ilskan. Hur fan kan de vara så dåliga? Varför ger de inte allt där ute!? Varför fattar de inte, vi måste ju spela på ett helt annat sätt? Varför vet inte killarna vad de ska göra? Och om de vet. Varför gör de inte vad man har kommit överens om?
Sen blir man bara trött. Likgiltigheten smyger sig på, brer ut sig som ett bedövande balsam, som ett duntäcke att gömma sig under. Det är ganska skönt och behagligt där under täcket, men det är inte verkligt.
Och så kommer ilskan tillbaka igen. De mer pulserande känslorna. Hur fan kan man förklara gårdagens poängtapp med att "det var för att vi släppte in ett enkelt mål i slutet"?! Det är som ett slag i magen. MFF gör en urusel andra halvlek, vi tappar vårt spel helt och hållet. Och så skyller vi på en målvaktstavla?!
Jag sörjer att laget som jag älskar är så förbannat dåligt nu, så handlingsförlamat. Jag sörjer att jag inte ser ett ljus i denna mörka tunnel av besvikelser.
Sorg. Det är vad jag känner. En dikt av W.H Auden beskriver bäst mina känslor för MFF just nu:
Stop all the clocks, cut off the telephone,
Prevent the dog from barking with a juicy bone,
Silence the pianos and with muffled drum
Bring out the coffin, let the mourners come.
Let aeroplanes circle moaning overhead
Scribbling on the sky the message He Is Dead,
Put crepe bows round the white necks of the public doves,
Let the traffic policemen wear black cotton gloves.
He was my North, my South, my East and West,
My working week and my Sunday rest,
My noon, my midnight, my talk, my song;
I thought that love would last for ever: I was wrong.
The stars are not wanted now: put out every one;
Pack up the moon and dismantle the sun;
Pour away the ocean and sweep up the wood.
For nothing now can ever come to any good.
