Camp Falafel, epilog
"Bolljveln ska in!" (del 2)
Elanga släntrar förbi, skrattar högt, skriker ”Tony!” med sin gälla röst och ger mig high five. Mattisson skakar på huvudet och säger, nästan till sig själv. ”Så jävla härligt!”. Anders Andersson ser dämpad ut, trött naturligtvis, men också lite orolig över skadan. ”Det högg till efter 35 minuter ungefär, men det kändes inte som att det förvärrades av att spela vidare, så jag fortsatte så länge det gick. Sen blev det tryggare när man visste att Litmanen värmde upp och var beredd. Hur det kändes? Som i Turkiet när vi vände och vann med 2-1 med landslaget”.
Som nästsiste man kommer kvällens hjälte; Peter Abelsson. Han ser ut som att han vunnit högsta vinsten, blivit nyfrälst, dejtat Beyoncé. Ett enda stort från-öra-till-öra leende. ”Det här är det största jag varit med om”, erkänner han omedelbart. ”Men”, tillägger han: ”äventyret fortsätter”. När vi meddelar att Olof är avstängd i nästa CL-match så ser han lite smånöjd ut. Jag undrar när han kände att bollen var på väg in. ”Jag blev ju väldigt fri i mitten, och Josephs inlägg var jättebra, men man kan aldrig vara säker förrän den är inne. Jag försökte rikta den i bortre hörnet, det är inte alltid det lyckas, men det här var jäkligt skönt”. En ny karriär som forward, kanske? ”Nej du, jag har aldrig spelat forward; jag är ingen anfallare”. Jag berättar att Prahl sagt att han tyckte att det var härligt att en kille som Abelsson fick avgöra, en spelare som ständigt åker in och ut ur laget, men aldrig gnäller och alltid gör en bra insats när han väl får spela. Jag tror att han rodnar en aning, han är inte van vid uppmärksamheten, men han säger också: ”Att spela i Malmö FF är speciellt. Jag kände ju till förutsättningarna när jag skrev på, men jag ångrar såklart ingenting. Jag tycker att jag lär mig nåt nytt varje dag. Hela den här Israel-resan har varit något extra. Och den här avslutningen var ju pricken över i:et”.
Sist glider Jari in. Han står först och pratar i mobiltelefon med någon därhemma; håller alla väntande journalister på halster. Sen är han trevligheten personifierad. Allt snack om att han skulle vara svårpratad, egofixerad, ute efter att bara tjäna pengar på sin ålders höst är kvalificerat tjurskit. Han sköter sin träning extremt professionellt, han umgås med alla andra i laget, han är lätt att intervjua. Han vill helst prata engelska. Säger: ”Resultatet var bra; spelet inte lika bra. Det viktigaste var att vi kvalificerade oss för nästa runda”. Om sin egen insats tycker han: ”Jag har ju bara tränat i ett par veckor. Och det var fruktansvärt varmt här. Det gick väl sådär. Men det var min första match på två månader. Jag kan mycket bättre. De kommande veckorna kommer att innebära mycket för mig; ni kommer att märka det. Det är många viktiga matcher nu: vi får inte tappa fler poäng om vi ska vinna allsvenskan”. En israelisk journalist undrar om Jari tycker att det var rättvist. Han ler och säger: ”ja”. Sen skrattar han och förtydligar: ”Över två matcher var det jämnt, men jag tyckte nog att vi var det bättre laget”.
Eftermiddagen innan match var fylld av nervositet. Jag glömde till exempel bort att äta. På flygplatsen inför hemresan fick jag en persika av Skoog för att inte kollapsa. Timmen före avgång till arenan är värst. Då vill jag inte vara med om det här några fler gånger. Funderar allvarligt på att skaffa ett annat intresse. Bridge? Fågelskådning? Vad som helst som inte är nervförstörande MFF. När vi står och väntar på bussen på väg ut till matcharenan så kommer Daniel gående tillsammans med Hasse. Jag frågar Mattisson hur det känns att missa en sådan här match och han konstaterar iskallt att det är ”bedrövligt”. Daniel står bredvid och ser inte ut att må bra, han har visserligen varit feberfri hela natten och dagen så det är ingen medicinsk fara för spel, men ögonen är trötta och huvudet hänger. Jag undrar försiktigt hur han mår: ”Inte så bra”, säger han. ”Men det är bara att bita ihop”. Så talar en riktig Andersson. Efter matchen får han feberfrossa; han har tömt sig totalt.
Matchen såg ni ju själv, så den behöver jag inte referera. Några saker som kanske inte märktes på teve vill jag dock ta upp. Efter israelernas 1-0 mål så gick Anders, Patrik och Olof ihop och pratade i någon minut; allt för att försöka stänga den där luckan som fanns mellan backlinjen och femmannamittfältet och som uppkom av MFF:s alltför raka linjer. Lyckades man? Nja. Det tog nog lite tid; kanske fick man inte fatt på Haifa förrän andra halvleks början, men jag inbillar mig ändå att det där snacket dessa tre emellan var betydelsefullt. Efter slutsignalen så noterade jag framförallt hur glad Jari blev; han kramade om alla och dansade krigsdans med Daniel. Det var också kul att se Prahls coachning. Han blev ideligen tillsagd av fjärdedomaren att han befann sig utanför the designated area. Bytena på slutet talade också sitt tydliga språk. ”Bolljäveln ska in!”.
Ute på flygplatsen är det sedan köer ad infinitum. Ingen VIP-behandling här längre. Lagledare Bosse Nilsson står i ständig telefonförbindelse med Alf Westerberg, som befinner sig i Bern för att spana in våra kommande motståndare. När slutresultatet meddelas är det snarare förvåning än glädje hos spelare och ledare. Alla är glada; men trötta. Någon hånar Afonso för att det bara var hans slöhet som gjorde att han inte hade börjat jogga tillbaka vid 1-1 målet. Han skrattar. Höiland påpekar att hans inlägg var av så hög kvalitet att det var därför målvakten tappade bollen. Jag frågar Mats Svensson, vår målvaktstränare, om det kan klassas som en målvaktstavla? ”Du, det får man nog säga”.
Fortsättning i sista delen
