- -
HIF – DIF 3-0: Halvleken Bosse tappade hoppet
En halvlek var usel, en halvlek var bra. Konstigt nog var det under den bra halvleken man tappade matchen. Han var inte nådig i halvtid, Bosse Andersson och det är svårt att inte ge honom rätt. Djurgården är inte bra, Djurgården var inte bra och nu börjar frågan om vad som händer i framtiden bli akut.
Han var inte nådig i halvtid, Bosse Andersson. Han kallade insatsen medioker och kritiserade inställningen och tempot på Djurgårdens spelförande centralmittfält, Daniel Sjölund och Andrej Komac. Kritiken dundrade ganska ordentligt i canalplusstudion. Och man kan inte påstå att han hade fel, dessvärre. Första halvlek var riktigt jävla dålig från Djurgårdens sida och Hammarby tilläts dominera totalt. Bara vid enstaka tillfällen och efter tveksamhet i bajenförsvaret kunde djurgårdarna sticka emellan i kontringar.
Med facit i hand är det nästan så att man glädjer sig åt de tekniska mankemang som besparade mig stora delar av den halvleken. Jag såg dock tillräckligt för att förstå vad Bosse grundade sina åsikter på. Djurgården fick inte fatt i bollen, man blev alldeles för breda i laget och kunde inte få igång ett fungerande passningsspel. Man suckade mest och skakade på huvudet åt halvleken som fick Bosse Andersson att förlora hoppet.
Första halvlek var alltså fullständigt bedrövlig, Bosse gnällde och skällde och salvorna tycktes leta sig ända ner i omklädningsrummet för redan vid avspark till andra halvlek var det ett helt annat Djurgården vi såg. Jones Kusi-Asare hade kommit in istället för en tam och osynlig Mattias Jonson och Daniel Sjölund tog ett steg upp i banan och blev klart mycket mer delaktig.
I andra halvlek var Djurgården klart bättre, därför var det så där ironiskt självklart att det var då det gick riktigt åt helvete. Trots att Djurgården nu började få grepp om tillställningen, hålla i bollen och komma fram i allt bättre lägen var det Hammarby som efter två ödesdigra minuter sprang ifrån med två mål. Att Lollo Chanko sedan ökade på ledningen till 3-0 med en välriktad frispark var egentligen inget annat än en understrykning av just detta faktum.
Efter Chankos mål har jag inga anteckningar alls i mitt block. Det beror egentligen inte på att resten var en transportsträcka utan på att jag helt enkelt inte längre orkade bry mig. Hammarby vaskade fram en del halvchanser och Djurgården var stundtals framme i hyfsade lägen. Men allt var fullständigt mörker.
Säsongen har varit alldeles tillspillogiven och allt har gått helt åt skogen, såväl på planen som utanför. Svackan tycks avgrundsdjup och frågan är hur man ska göra för att vända på detta. Eller, med tanke på att kvällens match spelades inför knappa 13’000 åskådare, är frågan kanske snarare OM man ska vända på detta. Är det så värst mycket längre någon som orkar bry sig?
Själv börjar jag känna mig trött nu. Trött på slagsmål, trött på hulliganer, trött på förbundspampar utan kundorientering, trött på att lägga pengar på en undermålig produkt och trött på derbyförluster. Man är aldrig bättre än sin senaste match, men man är, å andra sidan, heller aldrig sämre. Lite nytt blod i föreningen, en ny säsong och kanske kanske kan man hoppas på nästa säsong. Man anar ett ljus i tunneln och det är bara att hoppas att det inte är ett mötande tåg.
