Hammarby gav Djurgården en lektion i fotboll
Ett kylslaget Solna blev varmt och gemytligt när Råsunda fick finbesök av Hammarby. Motståndet skulle ha varit Djurgården IF, men efter 90 spelade minuter så undrade i alla fall jag: Var de ens med på planen? Hammarby övertygade stort i kvällens derby med klara 3-0.
Typ 120 matcher i rad utan vinst. Ingen hunger, inget initiativ. Risk att hamna sist i 08-tabellen. Den senaste tiden har varit allt annat än positiv så det var inte mycket som talade för Hammarby inför kvällens derby mot DIF på Råsunda. Vilket gör det ännu skönare att se dem gå ut och köra över de blårandiga träbenen som om det inte fanns ngn morgondag. Alla spelare var grymt taggade från matchminut 1 och inställningen var det motsatta till vad som visades t ex senast mot IFK Göteborg.
Det första som slog mig inne på arenan var hur lite folk det var och när publiksiffran 12 483 annonseras så vet jag inte vad jag ska tycka om det. Känns bara wierdo. Förvisso var Södra Nedre avstängd – efter det löjligaste straffet i svensk fotbollshistoria – men det var tomma stolar lite varstans. Mest på Norra Stå, där de flesta Djurgårdsfansen verkade ha stannat hemma för att kamma sin page.
Här och var skymtades små, unga pojkar med rutiga kepsar och vita sneakers, cirka 12-14 år gamla. Jag tror att de tror att de är sådana där häftiga huliganer, eftersom det är ju mode att vara numera. Men jag tror att också att dessa förvirrade, unga män är samma typ av snubbar som lekte med Teletubbies när det var populärt. Eller bar Buffalo-skor när det var inne. Jag hoppades innerligt att dessa små, lättuppviglade dagisbarn inte skulle förstöra kvällens match också och verkligen se Hammarby sluta säsongen katastrofalt. Men de skötte sig och alla bengaler och all rök gjorde inramningen i början av matchen perfekt! Det var riktigt bra tryck och stämning på klacken inledningsvis. Jag är definitivt för användandet av bengaler och rök i tifon - det hör läktarkulturen till och det ser så grymt mäktigt ut – men så länge det är under ordnade och kontrollerade former.
Poppen startade sedvanligt i mål och framför honom ställde en nykomponerad backlinje upp, i form av Sulan till vänster, fjunisen Törnstrand och kungen Monteiro i mitten samt David på höger. Gaete fick förtroende på inner-mittfältet som regista med Lollo strax bakom sig. Erkan tog plats till höger och Haris till vänster. There-is-only-one-Charlie-Davis på topp med Nathan Paulse som lekkamrat. Att Hammarby bjöd på hela sex spelare från HTFF i startelvan är verkligen värt att nämna.
Hammarby var extremt taggade från start och Djurgården blev, rättvist förklarat, överkörda i inledningen av matchen. Först håller Peter ”Jag-skulle-aldrig-spela-för-DIF” Magnusson på att göra självmål, genom en hård hemåtpass, men tyvärr blev det inte så bra. Det hade ju bara varit för underbart om han hade gjort så, forna Bajen-spelare som han är. Erkan sköt därefter stenhårt i ribbkrysset och det skottet hade verkligen förtjänat ett bättre öde. Det hade nu gått fem minuter och det kändes redan som om vi hade segern i vår hand.
Hammarby trummade på och stundtals fick inte DIF ens låna bollen. När de väl fick den så slog Jan Tauer den åt helvete. Många chanser uppstod för de grönvita och ett mål kändes troligt att få se. Haris testade skott utifrån och lite senare en fräckis när han försökte lobba in bollen från långt håll, efter en tilltrasslad situation på en hörna. Det hade varit riktigt snyggt och framförallt kaxigt om den hade gått in. Det hade nu gått 20 minuter och segern kändes redan kassaskåpssäker.
Efter trettio minuter spelade så gjorde Sulan en underbart fin löpning på sin vänsterkant och fick bollen perfekt serverad till sig. Han smekte in ett inlägg till Gaete som mötte med pannan men tyvärr gick bollen över istället för under ribban. Nämnde Gaete tog verkligen för sig och vågade spela ut mer än vad jag sett honom tidigare. Han jobbade hårt och bjöd på fin teknik, mycket likt sin kollega Lollo på mitten. Paulse hinner med att missa ett ännu finare nickläge men det är svårt att bryta en vana så jag var inte butter för det. Det hade nu gått 45 spelade minuter och segern kändes redan hemma. Djurgården stack upp vid två tillfällen och då höll det på att bli riktigt farligt. Chanserna följde varandra och det började med att Poppen missbedömde ett inlägg (jo, det var det här med att bryta en vana…) så att Oremo fick ett guldläge. Ett räddande ben med en grönvit strumpa på ville annat dock och skottet täcktes. På det efterföljande inkastet så fick Oromo åter igen en chans och sköt denna gång i stolpen. Men det var lugnt för Poppen hade ju koll på den. Eller kanske inte.
Innan domaren blåste av helt hände det något tråkigt, nämligen att en idiot slängde in en bengal på plan. Att mongot stod i DIF-klacken spelade för mig mindre roll. Skit som skit. Det var dock glädjande att se att nästan hela Djurgårdensklacken vände sig mot de skyldiga och skanderade ”ut med packet!”. I det efterföljande slagsmålet som utbröt på Norra Stå kunde man ju bara hoppas att gärningsmannen/pojken fick så mycket däng så att han sprang hem till mamma igen och aldrig mer kom tillbaka.
Det var några saker jag funderade över i halvlek. 1) Hur skönt det var att äntligen se Hammarby igen och då menar jag verkligen se dem, inte bara titta på 11 menlösa killar i grönvita tröjor jaga en boll. Nu var det kämpaglöd, vilja och engagemang från samtliga. Bajen spelade stundtals riktigt bra och vann halvleken helt klart på poäng. 2) Hur mycket jag ville ha en seger och hur extremt skönt det skulle kännas att tvåla till Stockholms självutnämnda Skam. 3) Hur bra Gaete hade varit och hur gärna jag ser honom axla Petters mantel samt om Paulse, som var fantastiskt bra som targetplayer och bollmottagare i första halvlek, överhuvudtaget vet att fotboll går ut på att göra mål? Det är nog svårt att missa mer än vad den mannen gör. 4) Hur fan man är funtad i huvudet när man, som Bajare, står och skriker ”fucking n**ger” till Pa Dembo Tourray – när det spelar tre färgade killar i Hammarby? Då är man inte vidare klipsk, enligt mig. Denna person såg ut att tillhöra ett sådant där gäng mindre smarta grabbar med kombinationer av tre bokstäver som namn och som bär Stone Island-jackor de köpt på REA ngn stans. Det förklarade nog saken lite 5) Varför i helvete Sluski köpte en vanlig varmkorv till mig när jag gav tydliga önskemål om en chorizo?
I andra halvlek var det ombytta roller och det var Djurgården som kom med full kareta mot Bajens mål. ”Inte en sån kväll igen…” tänkte jag och förberedde mig på det värsta. DIF etablerade ett bra tryck mot Hammarby och de första 10 minuterna av andra halvlek var riktigt svettiga. Oromo fick öppet mål efter att Poppen felbedömt ett inlägg (jo…vanor, som sagt) men precis som i första halvlek så offrade sig ett par grönvita och baklängesmålet uteblev. Efter den värsta DIF-pressen sjönk tempot avsevärt och matchen kändes riktigt avslagen ett tag. Djurgården tappade initiativet men Hammarby tog det inte heller utan det var mest felpassar som syntes. Precis när jag skrev ned ”det här ju för fan skitdåligt” – så tog matchen en högst oväntad men efterlängtad vändning. Först bjöd Erkan på show i den 65:e minuten. Han fick bollen strax till höger om straffområdet och satte full fart. Några överstegsfinter, som t o m hade gjort Robinho avundsjuk, så var han förbi sin bevakning. Han avlossade kanonen och skottet var för svårt för Pa Dembo i DIF-målet att hålla så 1-0 var ett faktum. Hela Södra exploderade i glädjerus och vad som kändes som sekunder senare så gjorde Charlie Davis även 2-0. Mycket snyggt så fick han bollen inspelad från vänster i straffområdet och vände om till rätt köl, för att därefter enkelt placera in den otagbart i bortre hörnet. Nu gick hela klacken ”berserka” och stämningen var helt otrolig! Alla skrek och gormade, ingen visste vad som nyss hade skett. Från att ha varit tråkigare än Antikrundan i slow motion så förändrades matchbilden totalt och Hammarby ledde plötsligt med 2-0. Jag tyckte dock det var helt sjukt av domaren att blåsa igång matchen efter Erkans mål – innan alla Bajen-spelare var plats. De flesta hade kutat ut till Tony Tiger på bänken för att fira. Lyckligtvis blev det inget baklängesmål av det. Förmodligen för att Jan Tauer fick bollen. På tal om nämnde Charlie Davies så minns jag hur en DIF-polare förra året sa ngt i stil med ”Davies kan man lämna fri med Pa Dembo, det blir ändå inget mål…”. Vad sägs, Don Chorizo – vill du kanske återuppta den diskussionen?
Matchen tände till ordentligt och DIF verkade ha lite glöd kvar ändå och skapade två kvalificerade chanser tätt inpå varandra. Den första skedde när inbytte Jones Kuse Asare (som enligt mig är typ den bästa spelaren i det laget, men blir ändå bänkad) nickade i stolpen efter att Poppen…- ja, vad ska jag kalla det? – felbedömde ett inlägg. Bajens keeper revanscherade sig dock med bravur minuten senare när han offrade liv och lem genom att mangla Magnusson som försökte nicka ett inlägg. Poppen slängde sig rakt ut, gjorde sig stor och skickade ner DIF-mittbacken i gräset med hans lotionlena ansikte före. Strålande bra gjort av Poppen och alla hans små missar var som bortglömda. Efter det tog Hammarby över helt och hållet.
Cirka tio minuter från full tid fick Bajen frispark en bit utanför straffområdet. Lollo och Haris stod och diskuterade ett tag och jag misstänker att dialogen mellan dem lät ungefär så här: Lollo till Haris: ”Ska jag göra det snyggt eller ska jag bara skjuta in den?” Haris svar: ”Gör det snyggt, det är ju derby och dessutom framför motståndarklacken.” Lollo: ”Ok, jag gör det snyggt”. Varpå han, oerhört elegant och med stor finess, smeker bollen över muren upp i krysset. Det såg så pass enkelt ut. 3-0 till Hammarby och stämningen var magisk på Södra. De resterande minuterna var det endast ett lag på planen och om vi säger så här – det var inte Djurgården. Hammarby kunde promenera hem segern i slutet. Charlie Davis fick öppen gata mot Pa Dembo i 87:e minuten men han kom i för dålig vinkel så chansen blev inte så farlig. Men det komiska var att knappt någon i publiken reagerade, segern var ju redan klar ändå.
De hyggliga Bajensupportrarna försökte kort innan förnedringen var ett faktum att muntra upp sina antagonister i DIF-klacken genom att sjunga ”Always look on the bright side” men jag vet inte om det hjälpte. För en stund funderade jag själv på att ringa MZA, Snake, Isbjörn, Dennis eller någon annan DIF-anhängare jag känner för att sympatisera med dem. Det kan inte vara lätt att stödja ett lag som spelade så dåligt som DIF gjorde ikväll. Värst av alla var Jan Tauer som spelade sämre än en scheizwürst. Till skillnad från Bajen – med gedigna profiler som Runström, Kennedy, Stoor och Sulan samt HTFF och talangutvecklingen av lokala förmågor – så finns det ingen karaktär i DIF. Nuförtiden ser man inte ens en flottig pagefrisyr i hela DIF, endast en forna Bajare som bjuder på ngt som skulle kunna liknas vid en stekar-fribba. På väg till arenan så såg vi en ung, kvinnlig DIF-tjej som hade så mycket brunkräm i fejset att det såg ut som att hon hade gått på spa i Henriksdal Reningsverk. Det kännetecknar dagens DIF, enligt mig. Mycket kosmetika för att dölja sina brister. Att köpa en spelare för 14 miljoner kan låta storsatsande och ”storklubbsaktigt” - tills det visar sig att han suger pung. Att sätta Kuse Asare på bänken när han, i alla fall vad jag sett och hört, alltid spelar bra. Att spela Sjölund, som är en bra mittfältare, som vänsterback.
Men jag håller inte på DIF.
Jag håller på Hammarby och en kväll som denna kan man inte vara annat än stolt.
Tack så mycket, Bajen. Det här var exakt vad jag behövde.
Vi kom, vi skändade, vi segrade.
