Is i magen?
Att fotboll inte bara handlar om teknik och taktik utan också känslor har jag förstått tidigare, då, på den tiden för flera månader sedan då jag inte hade drabbats av fotbollsfeber. Jag var ju även då läskunnig och tittade någon gång ibland på sport och alla de känslor som steg upp ur alla artiklar om fotboll, ur alla intervjuer och inslag talade om en och samma sak, fotboll betyder väldigt mycket för väldigt många människor. Att jag själv skulle dras med i de där känslorna trodde jag aldrig.
Jag ser mig själv som en ganska sval typ, få känslor tar sig in på djupet, sorgen är den som nått längst in och som jag färgats mest av. Men att något så trivialt som fotboll skulle kunna väcka så djupa och vitt skilda känslor inom mig var jag inte beredd på. Och att känna helt olika känslor samtidigt, motstridiga känslor som för ett slags pågående slagsmål inom mig, är en helt ny upplevelse, inte bara obehaglig.
Under matchen i lördags njöt jag i fulla drag av att spelet var på väg tillbaka, igenkännandets glädje var berusande. Att vara helt i ett NU, att bara sitta och njuta av spelet är en upplevelse jag inte visste fanns. Jag ser att klockan tickar på men det är ändå som om tiden står stilla, allt är ett fruset perfekt ögonblick, ett foto taget i exakt det ögonblick då allt är som vackrast, bara att fotot rör sig. På samma gång rusar tiden i raketfart, stanna klockan, de har ju inte gjort mål än! Så smyger sig gnällspiken in, en del spelare håller helt enkelt inte måttet, det har gått troll i målmaskineriet och jag klagar högljutt, inombords, gnäller som bara en äkta kalmarbo kan och tycker de är urusla. Men jag älskar varje sekund av matchen ändå, glädjen och frustrationen för en jämn kamp inom mig. Samma sak efter matchen, jublet över spelet slåss med förtvivlan över poängtappet, visst finns möjligheten till guld kvar, men kan de ta chansen?
Idag blir jag återigen förvirrad över det som tumlar runt inom mig, en oerhörd stolthet över att våra spelare och vår tränare är eftersökta blandas med en känsla som är iskall, den gränsar nästan till skräck. Att tappa Ingelsten vore väldigt trist, men kanske väntat, att förlora Rasmus, flera år för tidigt, vore skrämmande, vill ju på nära håll uppleva den utveckling som uppenbarligen finns inom honom, vilken bländande talang han är, men Nanne, vad vore Kalmar FF utan Nanne? Tanken svindlar och känslan går bara inte att beskriva, så otänkbar är den. Laget skulle i alla fall inte vara där det är idag, serieledare, en samling stolta personligheter, ett lag som ger så mycket till så många. Med honom har laget en fortsatt chans till stordåd, både i Sverige och utomlands, utan honom, vad händer då? Lägg därtill att Il grande capitano (som en väldigt klok man kallar honom) inte har skrivit på något nytt kontrakt än. Vad vore Kalmar FF utan honom?
Och så blandar sig ilskan in i slagsmålet. Ilskan över att Skansen är som den är, friidrottsanläggningen som låtsas vara fotbollsarena med föga framgång, den är en av orsakerna till att andra lag är intressantare än vårt, ilska över att en ny arena inte har börjat byggas än, men den ilskan är helt meningslös, byråkratins kvarnar maler så som de alltid har gjort, långsamt och grundligt och sakta lämnar ilskan kroppen, ebbar ut och blir till hopplöshet. För med en arena värdig ett allsvenskt lag skulle vi i alla fall kunna hoppas att Nanne blir kvar, men när blir den klar? Blir den över huvud taget av? Har sett Skansens lokaler på insidan, i och för sig i all hast, men vilket trist ställe! Hur orkar de befinna sig där så många timmar varje vecka? Och hur klarar de att spela sådan bländande fotboll? Om jag inte redan led av höstdepp skulle den definitivt ha infunnit sig efter besöket under södra läktaren i lördags. Murriga färger, trångt, uppställt, inget vackert eller vilsamt eller bekvämt och knappt inte heller funktionellt så långt ögat såg. Undrar hur många som har det så på sina arbetsplatser och finner sig i det?
Fast allt det här ståhejet med rykten om spelare hit och dit, kontrakt som inte är påskrivna hör väl till spelets regler, det ska ryckas och slitas i dem som förtjänar det, så mycket har jag insett, och ett intresse från någon norsk klubbs sida är ju inte det samma som ett färdigskrivet kontrakt, det inser jag också men jag vill ju inte mista dem! Lite isbitar dyker upp i magen och jag lugnar mig igen. Så samsas känslorna inför nuet, slutstriden och framtiden inom mig, glädjen över det återvunna spelet samsas med hoppet, som också är oro, inför guldstriden och stoltheten över spelarna och Nanne samsas med sorgen över att kanske behöva skiljas åt. Den svala oberörda kontrollerade person som var jag har förvandlats till en känslornas provkarta, kaoset inom mig blir allt mer förvirrande men den känsla som når längst in är till slut tacksamhet över att jag får stå mitt i det här känsloruset, det har gjort mig till mer människa än jag var förut.
