Inför Ljungskile-Malmö FF
Nästa bortamatch står för dörren och denna gång är motståndarna Ljungskile. Inga matcher är, som bekant, lätta för Malmö FF i år. Inte heller denna.
I våras vann Malmö med uddamålet mot Ljungskile på Malmö Stadion. Ola Toivonen glänste med två fina mål och första vinsten efter EM-uppehållet var avklarad.
Jag minns att jag fortfarande suktade efter fler nyförvärv och jag minns att jag tyckte att det kändes som ett bottenmöte trots poängvinsten.
Redan då kändes det alltså inte rätt.
Ljungskile är för mig för evigt förknippade med Panos Emporio. Från 1997 och några år framåt tryckte sponsorn in sitt namn före klubbnamnet. Det var säkert på grund av åldern, jag var väl ca tio år gammal, som jag tyckte att det var exotiskt och lite konstigt. Inte kunde väl ett fotbollslag döpas efter badkläder?
Man tänker, som tur är, inte på att det handlar om avtal och pengar. Något som i dagens fotboll är viktigare och större än någonsin innan. Se bara på vår stads största damlag och på alla arenor med konstiga namn (vad hände med att döpa dem till något så fint som Giuseppe Meazza?).
Ljungskile SK alltså, nu utan det där Panos, har endast två säsonger i högsta serien (1997 och nuvarande) och kämpar om att få stanna även nästa säsong. Hos Ljungskile är bottenlagsstämpeln vardagsmat och de står i konstrast till Malmö FF på alla möjliga plan.
Men, som synes, så har all kultur och lagkänsla fallit ner i ett stort mörkt hål och lagt sig på botten. Malmö har tagit stora kliv tillbaka och ska gärna ta alla de kliven på andra hållet igen innan vi kan se en match och vara avslappnade. Det är nog det som är det värsta med denna säsong, att man ständigt kisar för att slippa se eller att man helt enkelt likgiltigt håller på att somna i soffan framför bortamatchen.
Men Ljungskile bör vi väl ändå slå? Bjud på lite fina mål också.
