Krönika: Det är dags för ödmjukhet
Sydamerikaspåret byggde förväntningar inför 2008. När säsongen lider mot sitt slut har tre av spelarna försvunnit från AIK. Nu gäller det för AIK att visa ödmjukhet inför framtiden.

Krönika: Det är dags för ödmjukhet

2008 är ett år av frustration och krossade förhoppningar. Förväntad kreativitet på och utanför plan har övergått till en beständig fantasilöshet. Nu står vi inför ett vägval. Det är dags för ödmjukhet igen.

Det spel vi såg på den betongklump som kallas Malmö Stadion i veckan är synonymt med årets AIK. Avsaknaden av kvalitet och framförallt en tydlig spelidé går inte att dölja efter 27 omgångar. Förhoppningen som levde hos oss supportrar har fallit som en sten. För optimismen var stor inför säsongen. Låt oss vrida tillbaka klockan...

...till slutet av januari månad. Trots en trist och mållös avslutning på Allsvenskan 2007 hade AIK vänt en tung inledning till ljus framtidstro. Sydamerikaspåret var stekhett. I Iván Óbolo och Lucas Valdemarin hade vi enligt experter ett av Sveriges bästa anfallspar. Duon kryddades med Jorge Anchén, med meriter från Uruguays landslag, och Jorge Ortíz som skulle bli lekkamraten Dulee Johnson saknat sedan Derek Boateng lämnat.
Med Bojan Djordjic som joker, Miran Burgic tillbaka efter sin korsbandskada och en Gabriel Özkan som närmade sig matchform hade vi en stark trupp. Kevin Walker, Walid Atta och Saihou Jagne skulle dessutom bli de första talangerna från Väsbyspåret att på riktigt utmana om en plats i startelvan.
Det var kanske inte perfekt, men det såg väldigt bra ut och i det läget var få av oss särskilt kritiska mot vare sig ledning eller Rikard Norling. Vi hade mer eller mindre två spelare av god klass på varje position. I alla fall på det berömda pappret. Många var eniga. Spelare som Daniel Tjernström, Daniel Mendes och Mats Rubarth skulle inte få många minuter under året. 

En grå inledning blev ljus
Nu när vi närmar oss slutet av säsongen har istället den trion i hög grad varit med i ett AIK som underpresterat.
Det syntes redan under träningsmatcherna. AIK gjorde klena insatser mot svagt motstånd och en röd tråd saknades i anfallsspelet. Tendensen följde med i inledningen av Allsvenskan. Mycket bollinnehav men förtvivlat svårt att skapa målchanser. Det vägledande spel som det hade pratats vitt och brett om fanns inte. Det laborerades i startelvan och i uppställningarna. Svidande förluster mot IFK Göteborg och Elfsborg skapade oro.
Ändå var det en känsla av optimism som präglades oss innan ett rekordlångt EM-uppehåll. Genom fyra raka segrar parkerade AIK i toppen, trots att spelet inte klaffat och Lucas Valdemarin lämnat av personliga skäl. 

När Örebro SK mosades med 4-1 i omstarten ökade förväntningarna. Det AIK vi väntat på var tillbaka. Sedan förändrades allt.
Dulee Johnson, Khari Stephenson, Daniel Örlund och Anchén är numera historia från den startelva som slog ÖSK och har lämnat AIK, precis som Daniel Arnefjord. Patrik Bojent har totalt försvunnit i truppdiskussionen, Ortiz har floppat och ingen av våra anfallare har lyckats bli den partner Iván Óbolo behövt. 

Kontinuiteten i AIK uteblev
Laboreringarna i startelvan blev mer påtagliga med en mindre trupp. Sällan har AIK ställt upp med samma manskap på planen, ofta har spelare fått skifta position. Kenny Pavey har varit både högerback, höger- och vänsterytter samt forward från start.
Truppförändringar och upphaussade nyförvärv som misslyckas händer. Men det allvarliga i det AIK som vi sett på planen är avsaknaden från en tydlig spelidé.
Det har varit svårt att se en kontinuitet. Vi letar efter alla efter syndabockar. Många pekar mot ledning, andra mot spelare och ledare. Supporteralliansen har gett ett oavkortat stöd till Rikard Norling som tränare. Frågan är om Norlings stöd är lika stort bland spelarna?
Jag är inte helt säker på svaret. Norling har ställt ständiga frågor under säsongen i form av taktik- och spelarförändringar. Vår plats i tabellen, och våra prestationer på plan de senaste månaderna, är en rätt stark indikator på att svaren uteblivit.
Samtidigt kan vi konstatera att den nivå vi förväntat oss från vissa spelare varit betydligt lägre och att den just nu inte är bättre. 

Det är dags för ödmjukhet
När säsongen lider mot sitt slut står AIK inför ett vägval. De närmaste månaderna kommer att bli hektiska, men oerhört vitala. Inte för nästa säsong, utan i ett längre perspektiv.
Det finns inga genvägar till kontinuitet och framgångar. I rådande läge är det viktigt att inte bli desperat i jakten efter att bli bäst i stan och Sverige igen. I AIK säger vi ofta att pressen är störst i Sverige, men samtidigt har vi en tendens att skapa den själva genom att få hybris. Vi vet alla vad det kan leda till historiskt sett. 

För tre år sedan byggde vi ett nytt AIK genom ödmjukhet från ledning, stab och supportrar. Det är dags för det igen. 

Vill avsluta med en reflektion om något helt annat. 
När AIK mötte Leksand i veckan såg jag supporterhumor när den är som bäst med "dildotifot". Bortsett från några hysteriska moralmänniskor på nätet uteblev krigsrubrikerna i tidningarna. 
Är det inte märkligt att ett inkastat föremål på Råsunda kan leda till ett gigantiskt mediauppbåd i fotbollen medan 50 massagestavar leder till garv och ryckande axlar i hockeyn?

Alexander Strigén2008-10-24 15:00:00
Author

Fler artiklar om AIK

Hoppet om Europa lever trots derbybaksmällan