Söndagsglädje: Avgörande ögonblick
Alltid steget före.

Söndagsglädje: Avgörande ögonblick

"Så det var med tunga steg jag gick mot tränaren som skulle ge mig beskedet. Han lutade sig fram, bad mig om min väst och sa: ”Det finns ingen plats för dig i MFF”."

Familjekänsla och känslan av att höra hemma någonstans är något som varit oerhört viktigt för mig under min uppväxt i Sverige. Jag har inte haft någon stor familj i Sverige utan vi har alltid varit lite ensamma. Vi var alla lite udda, lite mörka, lite konstigt talande och lite fel ute. Mina föräldrar slets itu inombords av att alltid jobba inhumant många timmar, men de försökte alltid hålla uppe fasaden framför mig och min syster. Därför var det ovanligt att se mina föräldrar genuint pigga och glada när den nio år gamle Kaveh kom hem en dag från att ha spelat fotboll ute på gräsplätten i Lugnet. Jag frågade vad som hänt och min mamma böjede sig ner till mig och viskade i mitt öra:
”Dina kusiner från Iran ska komma hit”.

Ungefär samtidigt, kanske något år efter det, provspelade jag för MFF i ett par veckor. Provspelet började bra, men när beslutet skulle tas lyckas jag göra en helt usel träning den mörka och regniga sensommarkvällen. Jag slog bort en massa bollar, sprang i ingenmansland och spelade helt enkelt som en pojke som borde stannat kvar i IFK Malmö. Så det var med tunga steg jag gick mot tränaren som skulle ge mig beskedet. Han lutade sig fram, bad mig om min väst och sade:
”Det finns ingen plats för dig i MFF”.

Hoppa fram ett år till. Citypojken har flyttat ut till det fina villaområdet där luften är renare och grannarna hälsar på varandra (i Lugnet var vår granne en prostituerad medelålders kvinna). Kaveh går nu fram i korridorerna i sin nya skola för att hitta fram till sitt klassrum. Han letar sig fram till dörren och öppnar. Lärarinnan Ingrid hälsar mig välkommen och presenterar mig. Det är knäpptyst i klassrummet. Så bryts tystnaden av att en kille längst bak viskar lite väl högt:
”Men... han är ju en neger”.

30 Oktober 2004. Jag kommer inte ihåg så mycket från matchen i sig, jag kommer mest ihåg att jag stod i klacken och var så sjukt nervös mest hela tiden. Jag var nästan mer koncentrerad på matchen mellan Halmstad och Göteborg än den mellan MFF och Elfsborg. Vi skulle ju bara vinna, skitlaget Elfsborg som aldrig skulle bli något skulle demoleras av maskinen MFF. Men det var inte så enkelt, det såg långsamt och stirrigt ut på plan. Så kommer minut 53. Någon på läktaren ropar ut:
”De har gjort mål! IFK har kvitterat!”

24 Oktober 2008. Efter nästan fyra säsonger präglade av ångest, ilska, uppgivenhet, fåtal stunder av glädje, besvikelse och likgiltighet säger han det vi alla velat höra. Han säger det som ger mig ro, framtidstro och optimism. Efter att ha berättat att MFF alltid finns i hans hjärta säger han:
"När jag kommer hem ska vi fixa allt det där".

Det ger mig söndagsglädje.

Tack Zlatan.

Kaveh Kohshahikaveh.h.k@gmail.com2008-10-26 17:07:00
Author

Fler artiklar om Malmö FF