Krönikan: I Bitterhetens stund
En kväll som denna är bitterhet och sågningar på sin plats. Vi är tillbaka i träsket. Och det gör ont.
I bitterhetens stund känns allting som jävligast. Det ska förvisso erkännas att mina känslor och tankar just nu är ganska gravt påverkade av det faktum att jag varit uppe sen 04:20 imorse, men det förhindrar inte att fotbollsåret 2008 på det hela taget känns alldeles förbannat bittert.
Inte ett rätt.
Med tre ord kan man sammanfatta Kamraternas säsong ganska bra. För det är verkligen inte något som stämt i år. Och det tog avstamp redan innan säsongens första spark gjorts. Avsparken i premiären mot Djurgården sköts upp och redan där gick säsongen snett. Taggningen spelarna hade vid första utmarschen förbyttes till nervositet och rädsla under de 15 minuterna i omklädningsrummet. Ut kom ett räddhågset lag som släppte in säsongens första mål redan efter fem minuter.
Det slog på något vis an tonen för IFK Norrköping anno 2008. Fjolåret präglades precis på samma vis av säsongens öppningsmatch. Gardar Gunnlaugsson slog in segermålet på straff i matchens slutskede och det gav laget just den medgång och det flyt som behövdes.
I år har det bara handlat om motflyt, oförmåga, rädsla och feghet. Fel man på fel plats, steget efter. Ledningens handlingsförlamning spred sig ut till spelarna.
Det går såklart att prata om att man skulle haft straff i den matchen, att den och den utvisningen var felaktig och att Ljungskiles kvitteringsboll aldrig var över linjen.
Men vad hjälper det? Hängas de som hängas bör och det går aldrig att komma ifrån att klubbens ledande personer har begått fatala misstag i sågott som samtliga led, från början till start.
Det var naturligtvis idioti av Mats Jingblad att prioritera sportchefsjobbet när det gick trögt på planen. Sören Cratz hade inte truppens förtroende någon gång och det är skillnad på att träna ett lag och att coacha ett lag.
Men det som sticker mest i ögonen, såväl på mig som på nästan alla IFK-supportrar jag kommer i kontakt med, är ledningens ovilja att satsa på de egna talangerna. 2007 vann klubbens U21-lag SM-guld. 2008 var man i SM-final och förlorade på straffar. Några av Sveriges mest lovande ungdoms- och juniorspelare finns att tillgå. Ändå väljer man att värva dyrt och utländskt. Panikraggen Djordje Mrdjanin och Russel Mwafulirwa har inte gjort många lyckliga sen deras ankomster i somras och den sistnämnde spelade egentligen bara i startelvan för att något annat inte fanns att tillgå.
Utanför truppen har duktiga, unga killar som Andreas Haglund, Oliver Lönn och Erik Jansson stått. Christopher Telo och Armando Ibrakovic har funnits med på bänken men sällan eller aldrig fått starta.
Inte ett rätt.
Det är bara så man kan sammanfatta IFK Norrköpings säsong 2008. Jag är övertygad om att en såpass stark fotbollsklubb kommer tillbaka inom överskådlig framtid. Men det vill till att man gör det på rätt sätt. Med rätt ledare och en satsning på de egna spelarna.
För mig får tränartrojkan gärna stanna kvar, så länge de satsar eget.
Vill de inte de? Byt ut dem!
