Historien om IS Halmias damlag
På bilden 2008-års framgångsrika lag på Norvalla Idrottsplats efter att seriesegern i tvåan säkrats.
IS Halmias damlag startades 1970 på iniativ av makarna Gun och Agne Agneslätt, som på den tiden hette Erixon i efternamn samt Sigvard Abrahamsson, denne hade några döttrar som var intresserade att spela damfotboll.
Och i morgon måndag så jubilerar en av grundarna och till honom ett stort GRATTIS.
Agne Agneslätt, Halmstad fyller 80 år den 13 oktober. Han är född i Trönninge och började arbeta som stationskarl vid SJ i Halmstad. Därefter har Agne nästan hela i sitt yrkesliv ägnat sig åt försäljning för hela slanten, allt från persienner till mattor och hus. Mellan 1969 och 1973 hann han också med att vara krögare på Harplinge värdshus. Sedan i mitten av 1990-talet har det mest handlat om landskapsflaggor, Hallandsflaggan. Han har varit ledamot i Halmias styrelse och tog 1962 initiativet till bildandet av föreningens ishockeysektion, vilken dock inte blev långlivad. Agne och hustrun Gun var dock eldsjälar vid tillkomsten av Halmias damlag i fotboll. Han har varit ledamot i Hallands ishockeyförbund och hade under några år ansvaret för TV-pucken på länsnivå och har varit med att bilda Lionsklubbar i Simlångsdalen och Harplinge. Agne är kristdemokrat och var under tolv år partiets ordförande i Halmstad och satt ikommunfullmäktige 1998–2006. Han sitter ibyggnadsnämnden för partiet samt är hedersledamot i distriktet.
Den första träningen ägde rum på Alevallen fredag 3 april 1970, och den som ledde träningen var den före detta ISH spelaren Börje Blixt.
Denna dag hade och har fortfarande Ferdinand namnsdag och det var passande att inledda då för ISH:s tredje ordförande som verkade mellan 1913-1933 hade just detta förnamn, i efternamn hette han Hägertz.
Under debutåret blev det några vänskapsmatcher och någon cupmatch.
Något seriespel blev det inte under debutåret utan det blev först 1971 som ISH deltog i seriespel och det var en serie arrangerad av tidningen Hallandsposten med sex Halländska föreningar och ISH var överlägset genom att vinna samtliga sina tio matcher, man gjorde sjuttionio mål och Elisabeth Ljung släppte bara in två mål.
Det blev också rejält uppmärksammat i Hallandsposten som inom en dryg vecka, läs och häpna, publicerade två olika lagbilder på IS Halmia, tror aldrig det någonsin förekommit eller kommer att ske igen.
Först tisdagen 14 september på sidan tolv i HP kom den första svartvita bilden med tretton tjejer fotograferad på Örjans Vall efter en match. ISH hade på sig sina vita tröjor, de röda byxorna med de breda vita revärerna på sidorna och vita strumpor.
Rubriken löd: Det bästa med Halmia? Måste vara damlaget
Måndagen den 20 september på sidan tretton var det dax för ännu en lagbild fotograferad på Wallevi i Vallberga efter att ISH vunnit avslutningsmatchen i serien mot BK Walldia med 10-0.
Denna gång var rubriken; Ulla Johansson suverän skyttedrottning i fotboll
På ännu en svartvit bild kunde man se att ISH använde sig av sina röda reservtröjor till sina vackra röda byxor med breda vita revärer i sidorna och till det vita strumpor.
Så dagen efter tisdag 21 september på sidan tolv presenterade HP den främste målgöraren i text av Rune Karlsson och fotograferad i en matchsituation av Göran Odefalk.
Rubriken löd; Lagkamraterna var pojkar så det blev fotboll för Ulla
Ulla Johansson berättade att hon var född i Holsljunga i Västergötland, och att hon hade fem bröder som spelat eller spelar med Holsljunga IF och hon flyttade till Halmstad 1969 och började arbeta som sömmerska.
Och att hon först 1970 började spela fotboll och då med IS Halmia, att hennes rekord i antal mål i en och samma match är sju och gjorde hon i en cupmatch mot IFK Fjärås debutåret.
Vidare berättar hon och här citerar jag från artikeln;
"Fotboll lämpar sig lika bra för flickor som för pojkar. Vi drabbas inte av mer skador än pojkarna och sköter grundträningen lika omsorgsfullt. Vi tränar två gånger i veckan nästan året om och Galgbergets backar är vi i Halmias damlag väl förtrogna med. I vinter ska vi hålla igång i plasttältet på Alevallen"
Från artikeln stod det att läsa att träningen fortsatte på Sannarps Idrottsplats och att första kvällen så var tränaren Ants Pärna inte med då han gjorde militärtjänstgöring, så den kvällens slavdrivare, ja det stod så, fick vara Marie-Louise Klang.
Här följer nu en artikel ur jubileumsboken IS Halmia 100 år 1907-2007, som jag med tillstånd av författaren publicerar i sin helhet.
Ett (dam)lag som spelar boll minsann
Av MARIA MANGFORS HALLBERG
1970 var Halmia först i stan med damfotboll. När vi nu fyller 100 år är vi störst i stan.
En tillbackablick på tiden däremellan är en resa som rymmer allt från segerrus, mediauppbåd och allsvenskt spel till tunga ekonomiska bekymmer och nedläggningshot.
Det är också en resa tillsammans med Halmiaprofiler som med sina insatser, på och utanför plan, satt stark prägel på damfotbollens historia i föreningen.
Men låt oss ta det från början!
Elisabeth Ljung, duktig målvakt i Halmia under hela 1970-talet, minns den allra första träningen med Halmias damlag.
Det var den 3 april 1970 och hon var 16 år.
Iniativet till att starta damfotbollsverksamhet kom från tre personer i klubbens ledning, Gun Agneslätt, hennes make Agne samt Sigvard Abrahamsson.
Den historiska sammankomsten på Alevallen hade annonserats i Hallandsposten, och resten skötte djungeltelegrafen.
Dåvarande Halmiaspelaren Börje Blixt hade engagerats som tränare.
-Du kan tänka dig vad han fick ner för något, det var en brokig skara, skrattar Elisabeth.
För tjejer på grabbars vis
Ålderspridningen i gänget var stor och för många var det första gången de testade fotboll. Dock var de flesta bra tränade;många, däribland Elisabeth, spelade handboll och lockades nu att även testa lyckan med fötterna.
Till skillnad från Elisabeth Ljung hade tre år yngre lagkamraten Susanne Erlandsson vuxit upp med fotboll, även om det sträckte sig till spel med grabbarna på skolgården. Sin plats -som center- hade hon därmed klar för sig redan när hon gjorde sin första träning med Halmia. Målfarligheten visade hon prov på direkt då hon drog på sig den rödvita dressen som 13-åring 1970.
Den sommaren träningsspelade Elisabeth, Susanne och de andra Halmia-damerna bland andra mot Halmiagänget Hösäckarna, mot pojklag och mot kändisar i stan. Trots stora förluster ryckte tjejerna upp sig och gjorde i augusti samma år riktig matchdebut mot Smålandsstenar.
För damer var det spel i 2x30 minuter med 4:ans boll som gällde de första åren. Samtidigt fanns en strävan att likna killarna berättar Susanne, och hon skrattar åt minnena:
-Jag har aldrig i mitt liv snusat, men eftersom killarna spelade med prilla så stoppade vi tuggummi under läppen. Och så rullade vi ner shorsten på samma sätt som killarna. Det var så fotbollen skulle se ut.
Anmärkningsvärt var att det tidigt satsades på specialträning för målvakterna på damsidan. I flera år bedrevs träning för målvakterna i gymnastiksalen i gamla brandstationen, det som i dag är John Bull´s pub.
-Vi hade nog egentligen bättre målvaktsträning än de flesta herrlag, redan från början. Ove Olsson som målvaktstränare betydde mycket för mig, menar Elisabeth Ljung.
Hon hade börjat som utespelare, men eftersom brorsan Lennart var välkänd burväktare i bollklubben tyckte någon att "ska inte du stå i mål då". Och på den vägen blev det.
Ants Pärna kom in som tränare för Halmias damer 1971, och samma år debuterade man i seriesammanhang. Pärna, som var 23 år när han kom till Halmia, kom att leda laget under hela 1970-talet, till och med avancemanget till Allsvenskan 1979.
Rödvitt i blågult
Ganska fort blev det en lagmaskin av hans gäng. Pärna förespråkade hård träning och tjejerna var med på noterna. Man körde tidigt två till tre pass i veckan, separat målvaktsträning och extra löp- och fyspass under uppbyggnadssäsongen.
Resultaten var talande. Motståndarna-i början främst Knäred, Ysby, Ränneslöv och andra lag från södra Halland-blev munsbitar och sällskapets damers klättrade i serierna.
De duktigaste tjejerna i klubbarna runtom stan kom till Halmia.
-Vi hade ett lag redan första halvan av 1970-talet som var så bra att vi hade legat i ettan idag, det är jag alldeles övertygad om, spekulerar Pärna.
Elisabeth Ljung och Susanne Erlandsson höjde sig över mängden till den grad att båda var uttagna i det allra första svenska damlandslaget som samlades 1973 för match mot Finland på Åland. Elisabeth satt bara på bänken, men Susanne spelade i matchen som blev mållös. Hon gjorde sammanlagt 13 landskamper i sin karriär, men denna historiska första var också hennes enda som representant för Halmia.
De goda relationerna som Halmia under åren haft med brittiska fotbollsstorheter kom även damerna till godo. 1972-73 gjordes ett utbyte med ett brittiskt damlag, Kays Ladies. Halmiadamerna spelade på sin "Englandsturné" 1973 träningsmatcher i Worchester och Leicester.
Gänget som var med under hela 1970-talet upplevde inte bara en fotbollsmässig resa:
-Jag minns när Charkdelikatesser gick in som sponsor för damlaget. Det var något helt unikt på den tiden. En omställning för oss som från början betalat resor till matcherna själva, berättar Elisabeth Ljung.
Resan mot Allsvenskan
Samma vändning tog medias intresse för Halmias damer. Fenomenet damfotboll lockade lokalpressen första säsongen, men efterhand hamnade fokus på det fotbollsmässiga.
-Det skrevs helsidor i tidningen 1979 på vägen mot Allsvenskan. Tjejerna var jättekända, berättar Ants Pärna.
Måste han välja det starkaste bland alla minnen från tiden i Halmia blir det en speciell match det året-4-2-segern mot Malmö FF hemma på Sannarp. Hundratals åskådare följde laget då liksom under hela den hösten.
Avancemanget till högsta serien säkrades i sista matchen den 8 oktober, mot skånska Degerberga.
En duktig tränare och talangfulla tjejer är två av faktorerna som bidrog till Halmiadamernas "Åshöjdenresa" under 1970-talet.
Elisabeth Ljung fyller i:
-Vi tränade mycket men framförallt tränade vi rätt. Vi hade i princip aldrig några skador. Folk i Jitez, Öxabäxk och andra storlag frågade oss ofta hur det kom sig att Halmiatjejerna så sällan drabbades av skador.
Dessutom upplevdes en bra stöttning från klubben. Bland de som arbetade aktivt kring damfotbollen i Halmia under Ants framgångsrika era kan nämnas Harry Henrysson, Jan-Erik Nilsson, Egon Björnfors och Åke Grundström.
Men säg den lycka som varar. Det som kunde ha varit början på en period med damfotboll i topplass för IS Halmia och Halmstad, blev bara ett år i eliten.
Bengt Bengtsson, som övertog tränarrollen efter Ants Pärna ledde förvisso Halmiadamerna till en sjundeplats och säkrat kontrakt, men det allsvenska spelet kostade för mycket och klubben hade inte råd att låta damlaget fortsätta.
Värt att notera är dock att poängen från 1980 placerar Halmia på en 77:e plats i den allsvenska maratontabellen, före exempelvis Astrio som gjort två säsonger i högsta serien.
Ett arbetsamt åttiotal
Efter att ha dragit sig ur Allsvenskan inför 1981 fick ISH-damerna börja om i lägsta Hallandsserien. Samtidigt växte sig Astrio starkt ute i Söndrum och lade under senare hälften av 1980-talet grunden till det damlag som tog sig till allsvenskt spel 1991.
Inga av de förra allsvenska spelarna förblev rödvita efter Halmias urdagning. I princip fäörsvann två hela lag och kvar runt damfotbollen fanns bara två trogna Halmiaprofiler, Egon Björnfors och Guy Palm.
Idrottspedagogprogrammet på Högskolan i Halmstad, i dag idrottsvetenskapligt program, har under många år varit känt som en väg för Halmias damer att rekrytera. Första rekryteringen gjordes faktiskt redan 1981 och gällde en ledare. Eva Gunnarsson, med förflutet som allsvensk spelare i skånska Lönsboda, flyttade till Halmstad och åtog sig att träna ISH:s flicklag. Efter spelarflykten blev detta 13-15-årslag Halmias representationslag.
Eva engagerade sambon Hans-Erik Mann, även han inflyttad för att läsa på högskolan, och tillsammans kom de att träna och leda dam- och flicklag i Halmia under ett decenium.
-Det är nog det starkaste minnet från våra år i Halmia, hur vi startade om hela verksamheten de åren, utan någonting att ta på, säger Mann.
Det skulle ta många år innan man klättrade med seniorlaget, men det fanns trots allt damlag i seriespel varje år.
Dessutom kunde Halmia stoltsera med en bra och bred flickverksamhet redan i början och mitten av 1980-talet. Att DM-tecken och andra turneringstroféer hamnade i Halmiatjejers ägo tillhörde vanligheterna under såväl 1980- som 1990-tal.
Jessika Karlsson var Halmia trogen under hela sin aktiva karriär, och var bara åtta år när hon snörade fotbollsskorna första gången på tidigt 1980-tal.
-Vi bodde på Furet så det kändes naturligt att söka sig till Sannarp och Halmia, berättar Jessika.
Tjejer i spetsen
Hon och jämngamla namnen Jessica Persson-också hon med över 20 säsonger som aktiv i rödvitt-debuterade båda tidigt i seniorsammanhang i mitten av 1980-talet. De var med och tog Halmia från lingonserierna på nytt, under två sejourer med kvinnliga tränare.
Den första tränaren var Susanne Erlandsson. Hon hade lämnat klubben 1976 och spelat allsvenskt för IFK Hallsberg. En knäskada innebar slutet på karriären som aktiv och starten den ledarkarriär som fört henne till den plats hon har idag i Svenska Fotbollförbundets styrelse. Till moderklubben Halmia återkom hon 1987, och lyckades under tredje året som tränare föra upp laget ett pinnhål i seriesystemet, till trean.
Nästa tränare att göra om bedriften var Annica Elveroth. När Halmias damer vann division tre 1993 var hon spelande tränare. Hon ledde laget i fyra år och hade som assisterande tränare först Katarina Nissula och sedan Anette Nilsson.
-Jag minns de åren, 1990-93, som väldigt speciella. En oerhörd glädje i laget, mycket kickande på stranden, säger Jessika Karlsson.
Damverksamheten var på den här tiden organiserad i egen sektion, skild från den övriga fotbollsverksamheten. Ett sårbart sätt att organisera skulle det visa sig eftersom ett litet antal personer satt inne på all kunskap om såväl det fotbollsmässiga som ekonomi, administration och övrig kring verksamheten. En spelar- och ledarflykt inför säsongen 1995 kunde blivit ödesdiger. Tränarna Elveroth och Nilsson valde tillsammans med flera andra rutinerade spelare att lämna föreningen för att starta upp damverksamhet i Vapnö IF.
Men en kvartett bestående av Jessikorna Karlsson och Persson samt Tina Edgren och Linda Rydström gav sig den på att inte ge upp Halmias damlag.
-Vi lämnades med papper, ekonomi, tränarfrågan....ja, allt. Men det fanns inte i vår värld att gå över till en annan förening. Halmia betydde så mycket. Då fick vi helt enkelt klara oss själva, berättar Jessika Karlsson.
Genom kontakter rekryterades Stefan Johansson från Kvibille som damtränare och han gjorde sedemera fem säsonger i två sejourer.
-En av Stefans förtjänster är att han kan tjata till dödagar, skrattar Jessika.
Så i den vevan lockades många nya tjejer till Halmia. Återigen riktade man blicken mot högskolan och spelarledet fylldes.
Brevet till Gessle
Glädjen över nytillskotten och uppryckningen det innebar blev emellertid kortvarig denna gång. Redan samma höst var Jessika Karlsson & co tvungna att på nytt fundera ut överlevnadsstrategier; föreningens ekonomi var i botten och enda lösningen styrelsen såg var att lägga ner damlaget.
Tankarna gick till klubbens mest kända supporter, Per Gessle. En tjej i laget, Lisbeth Anderssonn, hade vid det tillfället lägenhet i samma trappuppgång som Gessle på Torsgatan. Ett brev författades från Halmias damlag och Jessika undertecknade med sitt namn och nummer i egenskap av lagkapten. Det handskrivna brevet petades in i brevinkastet.
-Det tog en vecka och sedan blev jag uppringd av hans kontaktperson. Per hade tyckt brevet "var så behjärtansvärt skrivet", berättar Jessika.
-Och så minns jag att han frågade "hur mycket pengar hade ni tänkt er?" Man borde svarat mycket mer, skrattar hon.
"Gessle Music" på bröstet räddade dock Halmias damlag den gången, och Gessle själv var noga med att poängtera att det var just damlaget han var sponsor till.
-Gesslegrejen är ett av mina starkaste minnen såklart. Och sportsligt är DM-segern 1997 nummer ett, tycker Jessika Karlsson.
Halmia tog det året en femteplats i division 2 varför DM-segern mot Astrio, topplag i ettan, var både oväntad och glädjande. På ett höstkyligt Örjans Vall rivstartade Halmia och hade en 2-0-ledning innan Astrio riktigt vaknat. Gulsvart kom igen och kvitterade innan Halmias forwardsstjärna Jessica Persson avgjorde matchen.
Titeln bäddade för förväntningar på laget, främst från tjejerna själva, och avancemang till division 1 kändes inom räckhåll.
Men Astrio höll undan som Halmstads nummer ett i ytterligare några år och gjorde 2000 sitt andra besök i Allsvenskan.
För Halmias del väntade ett par år med beskedliga resultat, som lindansare mellan tvåan och trean.
Halmia åter etta i stan
Liksom Stefan Johansson kom Per Klingberg till Halmia i ett läge där damlaget genomgick generationsskifte.
Den grupp tjejer som stannade kvar kom att utgöra stommen i Klingbergs gäng under hela hans period som huvudtränare, 2003-2006. Han nämner Cecilia Persson, Anna Sundqvist, Hanna Klingberg, Sofie Nilsson och Tina Florå som mycket viktiga för honom och assisterande tränaren Jonas Backlund.
En degradering från tvåan blev ändå facit första året. Repliken var snabb och 2004 vann Halmia trean och tog sig upp i nationella serien igen.
Inför 2005 spåddes att Halmia skulle hota Astrio som Halmstads bästa damlag, ett epitet laget inte burit sedan det allsvenska året 1980. Truppen kompletterades under våren med bland andra en trio från gulsvart, Amelie Fogelberg, Katarina Nilsson och Frida Sundqvist.
I seriepremiären mot just Astrio vann Halmia med klara 4-0 och sedan rullade det på av bara farten under en säsong som sammantaget är den bästa ett rödvitt damlag preseterat på 25 år: A-laget slutade på tredje plats i division 2, b-laget vann division 4 och DM-titlar bärgades både inomhus och utomhus!
Per Klingberg får avsluta med en tränares syn på vad som gör det speciellt att verka i Halmias damlag:
-Jag har coachat ett gäng som är ambitiöst och som alltid har haft sin idrottsliga målsättning klar för sig, dessutom är Halmias damer ett gäng där man tar väl hand om varandra, det är laget känt för, summerar han.
...och så följer samtliga serietabeller med IS Halmias damlag genom åren 1971-2008.
http://blogg.expressen.se/hallandsbloggen/entry.jsp?messid=424135
http://blogg.expressen.se/hallandsbloggen/entry.jsp?messid=424134
http://blogg.expressen.se/hallandsbloggen/entry.jsp?messid=424132
http://blogg.expressen.se/hallandsbloggen/entry.jsp?messid=424130
IS HALMIAS DAMER ÄNTLIGEN I ETTAN!!!
Jag cyklade hemifrån klockan femton och var framme efter en stund denna historiska Söndag 12 oktober 2008 på Sannarps Idrottsplats, parkerade min Rex i stället intill Sannarpshallen och så gick jag fram till en man och betalade femtio kronor i inträde och fick ett programblad med laguppställningar, mannen hälsade mig välkommen.
När jag tittade på min rosa biljett så såg jag att jag fått Nr 04 på den, det var tre före mig, en av dessa var den skånske kyrkoherden Alve Svensson från Glimåkra som ser massor av ISH:s dammatcher, han stod på kullen bakom avbytarbänkarna, där stod han under hela matchen.
Båda lagen och den kvinnliga domartrion var på planen och förtränade, det var ett härligt skönt höstväder med sol och ljusblå himmel samt några vita moln, stundtals så blåste det.
Sveriges Radio Hallands journalist Ingemar Johansson sände direkt från matchen i den lokala sportradion, detta går för övrigt att lyssna på i efterhand på webbradion.
Jag uppfattade publiken till ungefär fyrahundra personer men när den officiella siffran kom så stannade den på 297 betalande (rekord för året), en bra siffra, tror inte ISH:s herrlag haft så många på många av årets hemmamatcher.
Bland publiken fanns många kända ansikten och jag såg delar av ISH:s huvudstyrelse med ordföranden Ulf Sjögren i spetsen.
Några ledare från det tredje kvallaget Tölö IF såg jag också, dessa spelar sista kvalmatchen på torsdag på Finnvedsvallen i Värnamo, segraren där följer ISH till ettan.
Denna söndag har Valfrid namnsdag eller som man passande kan ändra om till Kvalfrid.
Det fanns servering med både varma och kylda drycker samt tilltugg som kanelsnurror och kokta korvar med bröd.
Där fanns bollhämtare av båda könen som hämtade de bollar som hamnade på löparbanorna runt planen.
Speakern Jan Claesson talade om laguppställningarna och hälsade publiken mycket välkomna.
Klockan 16:00 blåste domaren Jilan Taher från min födelsestad Helsingborg till avspark och det var gästerna IFK Värnamo som började med bollen, de spelade i riktning mot Växjövägen.
Som assisterande domare var ett ytterligare kvinnlig fägring i form av Sandra Fogelberg och Rebecca Nilsson, båda från min älsklingsstad Halmstad, den sistnämnda hade linjen framför sittplatsbänkarna.
Som vanligt var Richard Kompass på plats och han var den ende som ljudligt hejade fram Halmia-tjejerna medan vi andra satt och höll våra tummar för de som vanligt klädda i vita tröjor, röda byxor med vita revärer och vita strumpor.
IFK Värnamo som normalt har vita tröjor hade bytt till vackert röda, sedan hade de blå byxor och blå strumpor.
Matchens första chans hade gästerna efter 2:18 där Kristin Kärrå sköt ett skott som Halmiamålvakten räddade, efter sju minuter så blev hon skadad och utbytt.
ISH radade upp massor av målchanser under första halvleken, bland annat ett markskott av Åsa Aronsson i 5:e, Cornelia Eriksson hade också några varav ett hamnade i burgaveln i 26:e, "Cissi" Persson hade ett hårt skott tätt utanför efter 26:50.
När de röda siffrorna på matchuret stod på 33:10 så kom matchens enda mål som betydde 1-0, Lisa Karlsson sköt ett hårt höjdskott som hamnade i nätmaskorna bakom gästmålisen.
Alla ISH tjejerna omfamnade sin målgörare i enorm glädje.
"1-0 till Halmia av SuperLisa Karlsson", förkunnade speakern med glädje i rösten.
När klockan stod på 45:00 så stoppades matchklockan men matchen fortsatte ytterligare några minuter innan domaren blåste till halvtidspaus.
Domartrion och gästerna gick den långa vägen till omklädningsrummen i Sannarpshallen för att pusta ut medan ISH samlades på löparbanan bakom sin avbytarbänk.
I andra halvlek fick jag sällskap av den lille trevlige och sympatiske ISH-supportern Roger Nilsson.
Nathalie Nilsson hade en nick efter 51:36 där en motståndare räddade på mållijen.
ISH hade ytterligare chanser medan gästerna bara hade en.
Efter 82 minuter så hördes Richard Kompass röst i högtalaren när han talade om att Lisa Karlsson hos ISH samt Evelina Källberg hos IFK Värnamo fått pris som bästa spelare i respektive lag, vilka som satt i juryn kunde jag bara uppfatta ena namnet på och han heter Bertil "Målarn" Nilsson, han satt en bit till höger om mig i första halvlek, och artig som denne person är så hejade han på mig när han satte sig. I andra tror jag han stod bakom bänkarna.
När matchklockan stod på 90:00 så stoppades tiden men matchen fortsatte ännu en minut och när klockan var 17:53 så blåstes matchen av och det stod klart att
IS Halmia nästa år spelar i division 1 Södra, serien under Allsvenskan.
Det blev en enorm glädje bland de rödbyxade spelarna som blev flitigt fotograferade av både media och vanligt folk.
Många ur publiken stannade kvar för att hylla sina tjejer, som gjorde vågen mot oss i publiken.
ISH:s kamsång, skriven av ISH supportern Stig Hulander någon gång ungefär 1975, hördes några gånger ur högtalaren;
"Fotbollslag det finns det många uti världen
Ja i stora städer och i minsta by
men när man ser rött och vitt då tanken är den
Halmia är det bästa laget, ty
här finns allt i fotboll man begär
sä därfär sjunger alla vi så här
Ett lag som spelar boll minsann
det är ju vårt Halmia
Ja, bollen går från man till man
så spelar vårt Halmia
Och göra mål vi också kan,
det gör ju vårt Halmia
ja, de kan spela fotboll så,
vårt kära I S H
Vårat Halmstad det är känt för sina stränder
där finns solsken, där finns sand och salta bad.
Och till Örjans Vall man även återvänder
när turister komma hit till våran stad.
Och ska vi bästa fotbollen den ge
det bästa råd Ni får av oss det é
refräng som förrut"
Melodin känner vi igen som "Eviva Espania", den som Sylvia Wrethammar gjorde populär 1973 men då var det en annan text skriven av Leif Nilsson.
Jag blev kramad av Carl Arne Richard Kompass som tackade mig för stödet, vi tog också varandra i hand, sedan gick jag ner på den gröna gräsmattan och tog tränaren Stefan "Kvibille" Johansson i hand och gratulerade honom när han var i samspråk med Ulf Sjögren.
Efter matchen pratade jag med pappan till en av avbytarna i ISH, alla avbytarna utom målvaktsreserven deltog i denna historiska match.
Här kommer så ISH:s startuppställning;
1)Anna Eckert-4)Kajsa Andersson, 18)Petra Lundgren, 3)Antonia Andersson, 5)Tina Florå-16)Åsa Aronsson, 11)Nathalie Nilsson(lagkapten), 13)Sofie Nilsson, 17)Lisa Karlsson-19)Cornelia Eriksson, 10)Cecilia Persson.
Avbytare:2)Maria Bååth, 6)Katarina Nilsson, 9)Abnora Robeli, 14)Mikaela Persson, 20)Anna Ruthberg.
På bänken satt:Stefan Johansson, tränare och Krister Persson, lagledare samt Tommy Qvist, målvaktstränare.
Ledaren Lars Florén, satt på sittplats och följde matchen.
Richard Kompass, var som vanligt lite överallt, men mest strax utanför speakertornet och ibland inne i det.
Delaktiga har också varit:7)Frida Sundqvist, 8)Matilda Näslund, 12)Lisa Bohlet, Sandra Svanström och Mia Hermansson.
Jag ber om överseende om jag glömt några spelare men ni är ocks viktiga kuggar i damlaget.
När jag skriver dessa rader skulle jag tro att ISH har en segerfest någonstans men jag är inte säker, kankske de väntar med festen tills nästan helg?
Men du ska veta att dessa tjejer är inga "festprissar" utan skötsamma tjejer som älskar att träna och spela fotboll.
På sin höjd skulle jag tänka mig att någon enstaka av dem kan dricka ett glas vin, och självfallet är det då rött sådant.
Men Åsa Aronsson nöjer sig nog med ett stor strut av vaniljglassen från Ängelholmsglass.
Ett stort GRATTIS från mitt röda hjärta skriver jag till samtliga, ingen nämnd, ingen glömd.
Detta var min 111:e fotbollsmatch för året, en match som jag alltid kommer att minnas och bevara i mitt rika utbud av fotbollsmatcher.
Sedan damserierna gjordes om till sin nuvarande form 1988 så är det första gången som ISH spelar i div.1 Södra nästa år.
Som en jämförelse så spelar ISH:s herrlag i div.2 nästa år, vilket är den fjärde divisionen, medan damerna spelar i ettan 2009, vilket är serien under Allsvenskan så vilket av ISH:s många lag som är det bästa råder det ingen tvivel om;
Damlaget.
Och så är tjejerna faktiskt bara tjugotvå matcher från högsta serien.
Det låter härligt.
Sedan 1960 när jag blev fotbollsintresserad blev jag så gott som omedelbart supporter till Idrotts Sällskapet Halmia, något som jag aldrig någonsin har ångrat utan alltid varit mycket lycklig att få va.
Och självklart gillar jag både damfotboll och herrfotboll lika mycket, gillar är fel ord, jag älskar all sorts fotboll och det har jag nu gjort under fyrtioåtta år.
Och vad lyckligt jag skulle bli om båda ISH:s seniorlag för all framtid spelade sina matcher på Örjans Valls A-plan.
Lokalkonkurrenten Halmstads BK kan flytta all sin verksamhet till en nybyggd arena på exakt den platsen där jag var i eftermiddags.
Nog borde det gå att ha två stora fotbollsarenor i Halmstad, den stad som jag älskar allra mest och en av orsakerna är att bara där, alltså bara i Halmstad finns IS Halmia med fotboll för båda könen.
Aldrig någonsin att jag flyttar från något sådant.
TACK ISH OCH LYCKA TILL I FORTSÄTTNINGEN MED ER STRÄVAN ATT NÅ ALLSVENSKAN MED BÅDE HERR- OCH DAMLAGET!!!
De dagarna kommer jag att fira med att för andra gången i mitt liv dricka drycken som kommer från Champagne i ett annat av mina favoritländer Frankrike.
Ser att klockan nu är 21:35 och nu ska jag fira med att dricka något ur två flaskor som båda har glädjande nog röda korkar.
Soplica och coca cola.
Men snuset är grönt denna afton.
Dagen efter...
...går de fotbollsintresserade Halmianerna omkring i en lycklig segeglädje efter gårdagens lyckosamma match på det oftast blåsiga Sannarps IP.
Om du klickar här:http://www.hallandsposten.se/artikel.asp?oid=357440
så kommer lokaltidningens reportage med färgbilder att läsa och fästa ögonen på.
Min egen privata fest höll på tills 0:45 i dag sedan var det dax att lägga mig i min sköna säng för mina timmars sömn, jag vaknade glad och utvilad på morgonen.
I dag är Halmstadsvädret inte samma som igår, det är gråmulen himmel och inte alls så ljust som under den historiska söndagen, men vad gör väl det när jag vet om att IS Halmias damlag nästa år 2009 spelar i landets nästa högsta serie och bara är tjugotvå matcher från Allsvenskt spel, den dagen kommer att komma, var så säkra.
Under ledning av den duktige ISH tränaren Stefan "Kvibille" Johansson kommer det ungdomliga laget att utvecklas ännu mer och så har vi några rutinerade spelare, varav två är målvakter, också att stötta oss mot.
Några nya spelare är också på gång, en lär redan vara klar, så det ska säkert bli ett bra år nästa år.
För mig så skall jag snart ut och köpa tidningar och läsa om matchen samt klippa ur samt klistra i det i ett av mina många pärmar, dessa finns att titta i vid besök i Halmstads Idrottsmuseum lördagar 10-13.
Och så ska jag publicera tabellerna från samtliga år sedan starten 1971 och det är inte gjort på en kort stund utan kommer att ta sin tid.
Än en gång TACK och GRATTIS IS HALMIA, jag är stolt och lyckligt att få supportera en sådan fin förening.
En förening med utövning för båda könen.
Endast en sådan är en riktig förening.
Heja IS Halmia!!!
