Utsålt farväl?
Det är inte bara jag som drabbats av fotbollsfeber i min familj, min 16-åriga dotter sitter oftast vid min sida på matcherna på Fredriksskans. I onsdags förfrös vi oss nästan i den bitande kylan, men det var det värt, vi gör glatt om det hela på söndag.
För det är väldigt roligt att gå på fotbollsmatch, till och med på Kalmar FFs hemmabunker. Även om den är väldigt konstig, den där friidrottsanläggningen, alla ljud som publiken gör sugs upp i rymden av någon gigantisk osynlig ljuddammsugare, på vår kant av Norra läktaren, vid bortaklacken, i onsdags, hörde vi inte mycket av hemmaklacken och deras glada tillrop, vi mer anade än hörde att de stundtals hade världens hallaballo där borta på andra änden av läktaren. Allt vi hörde var det eviga surrandet av en väldigt envis spyfluga, eller var det kanske Gefleklacken, som oavbrutet, hela tiden, utan något som helst uppehåll verkade göra allt annat än titta på fotboll, de skrålade och sjöng med sådan iver och entusiasm att de lyckades missa det enda mål Gefle fick in bakom Wastå. Enda gången de höll tyst var när någon snett bakom oss mycket irriterat och frustrerat skrek ”HÅLL KÄFTEN!” åt dem och de tystnade omedelbart. I hela fem sekunder, sen körde de igång igen. Man kan inte annat än beundra deras entusiasm, deras envishet och deras stryktåliga strupar, att låta på det viset så länge borde på något sätt hämma resurserna men icke, de lät väldigt fräscha ända in i slutminuterna.
Och jag tror att de hade en väldigt stor fördel framför oss andra, vi 5870 personer som hejade på di röe. De hörde varandra. Tyvärr, för en del av oss, hörde vi dem också, men just det faktum att alla som hejade på Gefle hade kontakt med varandra såg till att det inte gjorde så värst mycket att de bara var ett tjugotal personer. Vi andra, vi trogna Kalmar-supportrar satt och stod som vanligt utspridda långt ifrån varandra på läktare specialdesignade för att leda bort så mycket ljud som möjligt från planen i mitten och från läktarna både mitt emot och bredvid. För det är i princip omöjligt att få kontakt med varandra, varje sektion är som en liten ö för sig själv och värst är det på ståplats. Vi var inte lika många i Borås den andre oktober som vi var på onsdagens match och även om vi nog alla gjorde vad vi kunde i onsdags, nästan i alla fall, så lät det inte mer än som en svag liten viskning i jämförelse med den ljudmatta vi åstadkom i Borås. Jag önskar verkligen att alla någon gång i sitt liv får uppleva hur det är att sitta mitt i ett kokande publikhav, som vrålande, sjungande, applåderande öser ut sin kärlek, sina förhoppningar, sin glädje. Många men ändå ett, en magisk, nästan religiös känsla.
Men nu har vi ju inte någon arena att tala om i Kalmar, vi har en grå gammal lomhörd dam, som är lite trött och helst vill gå och lägga sig med öronpropparna ordentligt instoppade i öronen. Men vi har något annat, något speciellt, vi har LAGET, det där underbara gänget vi kan vara så oerhört stolta över. De leder allsvenskan med två omgångar kvar att spela. De kommer att bli sämst tvåa. Vi har en brödratrio som snart splittras upp. Vi har de som fortsätter vidare ut i Europa, vi har garvade hjältar som snart spelat klart i allsvenskan, alla har de gett många goda år till föreningen och publiken. På söndag är det sista hemmamatchen med gänget för några av dem, de kommer aldrig mer att springa ut på Skansen i det röd-vita matchstället.
Så kom till Fredriksskans på söndag klockan tre, strunta i att man inget ser på ståplatserna bakom målen, strunta i att du känner dig alldeles ensam om att applådera och heja och gapa och skrika, ignorera kyla, vind och regn, kom och upplev, kom och stötta, kom och hylla, bara se till att vara på plats!
Dessutom är det självklart att ALLA SKA TILL HALMSTAD!
