Målkalas på Söderstadion
Två lag som inte hade mycket mer att spela för än hedern och fansens respekt ställde upp i höstmörkret och det blev en ytterst bisarr match med hela 7 mål enbart i första halvlek. Försvarsspelet var som bortblåst för bägge lagen men Malmö lyckades till slut att vara minst dåliga. Svänger det om Bajen, månne?
Varken Hammarby eller Malmö kan vara direkt nöjda över sin säsong, anser jag, och det syntes att båda lagen ville vinna ikväll. Den saken var säker. Men för att vinna gäller det att man försvarar sig också och det verkade ha varit någon miss i kommunikationen på uppvärmningen eftersom försvarsspel var inget som syntes i första halvlek. Innan matchen blåstes igång, slöt jag mina trötta ögon och tänkte lugnt: ”Snälla, Bajen…avsluta snyggt nu. För min och alla andras skull”. Skulle mina böner höras? Skulle Bajen lyckas vinna två matcher på raken under den här djävulusiska formsvackan som aldrig verkar vilja ta slut? Jag och en polare snackade innan matchen om att resultatet var (nästan) oviktigt så länge Bajen spelade bra och det blev en underhållande match. Så att man kunde få lite hopp inför nästa säsong.
Underhållande blev det ju i alla fall.
De "farliga" bengalerna i klacken lyste upp i höstmörkret och en skön dimma lade sig över planen vid avspark. Hammarby ställde upp med en nygammal startelva. Poppen i mål med Emil, Sulan, José och David framför sig i backlinjen. Mittfältet fick nya ansikten i Söderström till vänster och Castro Tello till höger, istället för petade Laitinen och avstängde Erkan Zengin. Gaete fick åter igen nytt förtroende som offensiv mitt och det blev jag verkligen glad över, där finns framtiden. Lollo på sin vanliga position som städgumma. Nytt förtroende fick även Guterstam på topp, som med kirurgisk precision (thi hi hi) skulle nickskarva fram bollarna till vindsnabbe Charlie Davies.
De första minuterna av matchen präglades av kamp och taggade spelare. Gaete bjöd tidigt Tovoinen på en lufttur med en enkel höft, men både Ola och hans flottiga frisyr klarade sig och kunde fortsätta spela. Att en viss Jeffrey Aubynn…nej, vänta… en viss Jeffrey Aybunn spelade i Malmö märktes. Så fort denne rörde bollen så fick han en Välkommen Hem-hälsning av hela Söderstadion i form av idel burop. I efterhand kan buandet ha agerat tändvätska åt Aybunn men det är lätt att vara efterklok.
Som vanligt när Hammarby spelar hemma så tog de tag i dirigentpinnen direkt och låste sig fast på Malmös planhalva. Lollo hade chans att ge de grönvita ledningen med ett dubbel-inlägg på en hörna men det räddas dessvärre av Sandqvist med fingertopparna. Trots att Bajen inledningsvis styrde spelet så blev Malmö laserfarliga direkt och varje gång var det Stureplanspage-prydde Toivonen som låg bakom. Denne fick ett dubbelläge i åttonde minuten när han först fick testa skott och sedermera en nick direkt efteråt. Glädjande var Poppens riktigt suveräna räddningar (mest enhandsräddningen på nicken) men ytterst oroväckande var hur fri Toivonen fick stå i första läget. På den efterföljande hörnan kom kvällens första mål och det genom en väl avvägd nickskarv rätt upp i krysset. Vem det nu var i Malmö, de är ju danskar hela bunten, så var det i alla fall väldigt snyggt och Poppen kunde inte ha gjort mycket mer. Om Emil varit längre än tre pannkakor så kunde han kanske ha nickat bort den då han stod precis vid stolpen men det var en mycket bra och välplacerad nick. 0-1 skrevs ner och nästan direkt efter kom Hammarbys svar på tal. Söderström slog ett lågt inlägg in i boxen, från sin vänsterkant, och vem var där och mötte med pannan om inte Charlie Davies. Malmös mål var snyggt. Bajens var snyggare. Jag blev påmind om Henke Larssons språngnick mot Bulgarien på Edmans inlägg i EM 2004. Det målet var nästan lika snyggt som Charlies.
Tio minuter in i matchen och varsitt mål redan alltså. Ribban var satt. Welcome to Korpen, ladies and gentlemen. Resten av halvleken blev en orgie i målchanser, som förvisso är underhållande och kul självklart men då hellre tack vare bra anfallsspel än på grund av obefintligt försvarsspel. Stundtals kändes det som en parodi på en match då det blev mål i var och vartannat anfall. Det var utan större bekymmer som bägge lagens offensiva spelare fick väldigt stora ytor. Charlie skickade upp sin bevakning på läktaren och passade precist in längst med målet men Olof hann inte fram med sin stortå och bollen ven förbi mållinjen. Det gjorde att jag började fundera på Guterstams vara eller icke vara och det var som om han hörde mina tankar för minuterna efter sin missade chans revanscherade han sig genom ett mål. Lollo slog en frispark in i den välfyllda boxen och bollen studsade med lite tur fram till Olof som, med allt annat än kirurgisk precision, dunkade in ledningen för Bajen till 2-1. I detta skede var matchen fortfarande rolig. Så länge Bajen leder så är det jätteskojsigt med mycket mål. Så därför kändes det inte lika kul fem minuter senare när Aybunn kvitterade till 2-2 genom ett mycket turligt skott utifrån straffområdet. Han fick ett bra läge och god tid att sikta in sig men bollen touchade på Josés fot och fick en perfekt båge över Poppen, som annars kanske hade kunnat ta den. Det hade gått 24 minuter av matchen och stod redan 2-2.
I anfallet direkt efter så fick Charlie sin back på fall och avancerade in i straffområdet men tyvärr tog hans hårda skott i stolpen istället för insidan av nätmaskorna. Uttrycket ”Hawaii-fotboll” beskrev inte ens den här matchen rätt. Ytterligare fem minuter senare fick Malmö frispark i ett till synes ofarligt läge men Aybunn, som slog den, fick till en drömträff och skruvade den stenhårt förbi alla – in i mål. Toivonen fick ett hårstrå på den och verkade vilja ta åt sig målet men Aybunn tilldelades senare det också. Bajen hade tappat sin ledning till 2-3 under loppet av cirka tolv minuter. Matchen fortsatte på samma absurda sätt, med målchanser som avlöste varandra på löpande band. I 34:e minuten (!!) föll kvällen och matchens sjätte mål och det genom en personlig favorit till mig, nämligen José Monteiro. Hammarbys backrese nådde högst på en hörna och nickade kraftfullt in sitt första grönvita A-lagsmål till osannolika 3-3. Men kort efter att jublet lagt sig bland Bajenfansen så kom svaret från Malmö. Tovoinens frisyr showade lite för lätt vänsterkanten och lyckades ta sig förbi två-tre backar och in i straffområdet där han halkade alternativt lade sig över Kung Sulans ben. Straff tilldömdes Malmö och Daniel Andersson klev fram som exekutor. Vilket tv-program han hade tittat på för att lära sig slå en straff upp i krysset vet jag inte men snyggt och framförallt resolut var det så 3-4 i Malmös favör klottrades ned. När Sidleds-Daniel gör mål på Bajen, om än på en straff – då har man nått rock bottom i försvarspel, enligt mig.
Några chanser till bjöds det på innan domaren blåste av den sjukaste halvleken jag hade sett på år och dagar. Försvarsspelet var under all kritik från bägge lagen och det kunde lika gärna ha stått 5-5 som 3-4. Med min sedvanligt partiska syn på spelet så tyckte jag att Bajen förde spelet men tyvärr så blev livsfarligt så fort Malmö stack upp. Jag hade stora förhoppningar på firma Guterstam-Davies men det samarbetet uteblev tyvärr. Annars så tror jag på det konceptet till framtiden, en stor targetplayer som kan dra på sig bevakning och fördela bollarna vidare i djupet till snabbe Davies. I en löpduell så är det få i Allsvenskan som kan matcha honom. Sen om det blir med Olof, Paulse eller någon annan återstår att se. Gällande Davies så var han i sällskap med Castro Tello halvlekens stora behållning för Bajens del. Amerikanen oroade ständigt sina backar och kämpade kopiöst, bland annat så stoppade han uppspelen vid mer än ett tillfälle redan på Malmös planhalva varav en gång var riktigt snyggt då han med en glidtackling dessutom snodde bollen. Inte ens Runström kunde ha gjort det bättre och det var annars verkligen hans attribut. Att stressa motståndarnas backar till misstag redan i uppspelsfasen. Charlie blir bättre och bättre hela tiden och om han lyckas att minska ned trilskandet och överarbetet i vissa situationer så har vi en skytteligavinnare nästa år. För att bränna av en klyscha: ”Han är fortfarande ung.” Castro Tello gjorde en bra halvlek och hade ett tungt skott som borde ha fått ett bättre öde. Han var mycket företagsam och använde sig goda teknik till fullo. Jag hoppas verkligen han bibehåller det och även kliver upp ett snäpp i utvecklingen till nästa säsong.
Andra halvlek kunde omöjligt fortsätta som första för då hade det blivit tvåsiffrigt för bägge lagen och mycket riktigt blev det inte så. Det farligaste som hände för Bajens del var en frispark från Lollo som Sandqvist tämligen enkelt boxade bort. Tio minuter in i halvleken så fick Malmö en hörna. Framför sina forna vänner i klacken slog Jeffrey Aubynn…fan, Aybunn ska det ju vara – hörnan rätt in i mål. Det kanske låter snyggt men det tycker jag inte att det var utan även här var det en hel del tur för honom och otur för Bajens del inblandat. Bollen fick förvisso en bra båge och seglade ner mot första stolpen där den såg ut att få extra spinn i det fuktiga gräset. Emil stod vid stolpen men hann inte med att reagera och fick den på insidan av sig. Om han kunde ha gjort något bättre där? Nja, kanske. Men i Korpen så kan allt hända.
3-5 och halvleken hade startat som första slutade. Efter detta mål mattades det av något och Malmö koncentrerade sig på att försvara sig, vilket de tyvärr gjorde väldigt bra, och Bajen spelade runt utan att skapa något farligt eller konstruktivt. Det hände inget mer av intresse förrän Ofere bjöds på ett drömläge i boxen och sköt stenhårt i ribban, precis innan klacken uppmanade Tidaholm om att "öka takten sista kvarten". Hammarbys spelare verkade ha lyssnat på det också för de tog över mer och mer. Emil, som tidigare inte haft den bästa kvällen i sitt liv, upprättade sig själv genom några mycket bra ruscher på sin vänsterflank men tyvärr utan att det resulterade i mål. Hammarby fick ett par frisparkar som Lollo förvaltade och vid den sista, som var från långt håll, började jag nostalgiskt tänka tillbaka och hoppades på att Chanko kunde bjuda på en Johan Andersson vs Trelleborg -01 eller möjligtvis en Kennedy vs Enköping -03. Men så blev det tyvärr inte. Ingen av frisparkarna blev speciellt farliga. Inbytte Törnstrand drog på ett tungt skott men eftersom det inte var Bajens kväll så stod ju självklart en förbannad Malmö-spelare på mållinjen och rensade. Samme spelare, Jimmy Touma, som brås på sin bror genom att vara fullständigt urusel, fick kort därefter sätta spiken i kistan för Bajen med sitt mål till 3-6. På en kontring så satte han fart, lyckades få bollen förbi en Bajare utan att ha en aning om va fan han gör – ty han är en sopa - och sköt sen ett lågt skott förbi Poppen in i det välanvända målet.
Minuten efter så blåste domaren av Korpen-matchen och det var väl tur det. Bajen kunde kanske ha gjort enstaka mål till men Malmö kunde å andra sidan ha gjort en helvetes massa mål till. Hur ska man sammanfatta en sådan här match mer än med orden ”fars” eller möjligtvis ”parodi”? Att göra tre mål men ändå förlora med tre lär inte vara så vanligt förekommande. Senast Bajen släppte in sex mål i Allsvenskan var just mot Malmö på bortaplan i Danmark, 2003. Då var jag apatisk i flera veckor och min dåvarande tjej var nära att dumpa mig när jag helt sonika slutade prata. Efter kvällens match var jag inte fullt lika besviken, det var en sådan sjuk match där verkligen allt kunde hända. Att Aybunn lyckades med en personlig vendetta mot de som trycker Hammarbys tröjor, genom att få sitt namn nedskrivet i målprotokollet tre gånger, lägger jag inte så stor vikt vid. Det kunde lika gärna ha varit Charlie som gjorde tre mål. Hammarbys anfallsspel kunde man ju till viss del glädjas åt, som Davies mål samt Josés tunga nick. Men försvarsspelet gav en hel del huvudbry med det lättade lite att tänka på att motståndet nästa match är IFK Norrköping, som även de släppte in sex mål i omgången med gjorde inga själv.
En klar och övertygande vinst med fint spel och många snygga mål samt ett ärevarv av Cratz så blir jag nöjd och vi kan äntligen avsluta denna säsong.
Till sist: Stor respekt och all kärlek till Hammarby-publiken som, till skillnad från sitt lag, stod upp hela kvällen och kämpade. Det finns inget bättre sätt att förklara varför man håller på Bajen än att visa upp hur publiken i allmänhet och klacken i synnerhet var i kväll. I den kalla novemberkvällen så värmde söderbröderna varandra med sång ända in till slutet
