Lundqvist krönika: En reservationslös hyllning!
Mattias Lundqvist hyllar artisten Mats Rubarth som efter åtta säsonger tackade för sig i söndags.
Ingen spelare eller ledare är, har varit eller kommer någonsin att bli större än klubben. Spelare och ledare kommer och går, klubb och supportrar består. När talesmän för Black Army, Sol Invictus, Smokinglirarna eller Firman Boys uttrycker sig som att ”det är vi som är AIK” är jag därför benägen att hålla med. Det är nämligen alla vi som följer laget, lever för klubben, vi som andas, äter, sover och skiter AIK 24/7 som utgör klubbens själ.
De flesta spelare av idag passerar så snabbt revy att de nästan inte hinner bli del av någon klubb över huvud taget. Många valsar runt i så många allsvenska klubbar att man som åskådare inser att det där med klubbkänsla inte är någonting som är sådär jättemodernt om ni fattar vad jag menar. Man kan ju undra var killar som Lolo Chanko och Mattias Jonson – vilka representerat tre allsvenska klubbar var på tio år har sina egentliga lojaliteter. För att inte tala om Samuel Wowoah och Jeffrey Aubynn som på samma tid lirat allsvenskt i fyra klubbar. Sådant där finns det fula ord för.
I dagens moderna, flexibla och föränderliga tider är det därför extra stort när det dyker upp spelare som blir en del av klubbsjälen. Spelare som kommer till en nivå där man uppnår en slags kultstatus. Spelare som vi annars oftast hittar i historieböckerna. De var vanligare förr. Killar som Sven Dahlqvist, Göran Göransson, Bröderna Leback och Ove Rübsamen som jag växte upp med och som alltid kommer att vara en del av AIK i mina ögon.
Numer är de sällsynta. Bland kultkillar som vi haft i modernare tid hittar jag inte mycket utöver Krister Nordin, Gary Sundgren och Johan Mjällby. Jo, Björne Kindlund såklart. Annars är det mer pay and play-mentalitet i dag. Så mycket större då att få tacka av en kille som i mina ögon uppnått statusen kultspelare. Jag snackar naturligtvis om Mats Rubarth. Han må vara hur mycket örebroare han vill med sitt karaktäristiska närke-mål. För mig är han det närmaste en Mr AIK vi kommer i dagens lag. Större än Tjerna faktiskt.
Åtta säsonger i gnaget blev det och jag minns än idag första gången jag såg honom i AIK-tröjan. På ett svinkallt Stadshagen i februari eller möjligen mars 2001 – jag vill minnas att Enköping stod för motståndet men det kan vara fel – stod jag och ett antal kompisar och spanade på vad nye tränaren Olle Nordin hade att komma med och inte minst på hans nyförvärv. Minns att jag rapporerade på telefon till en kompis som valde att inte trotsa kylan. Mitt utlåtande om nya spelare löd ”Jo den där Dime låter en hel del, Touma kommer nog att bli jävligt nyttig men den där Rubarth – nja, det känns inget vidare"
Dime och Touma försvann till andra klubbar snabbare än en avlöning medan Rubarth stannade och blev kung. Allsvensk debut för AIK blev det den 28 maj samma år och första målet minns jag som igår. Hemma mot Elfsborg mitt i sommaren. Rubarth började på bänken, byttes in och satte AIK´s tredje mål för dagen med en bredsida från ett friläga i vänsterinnerposition.
Tre månader senare kom målet framför alla andra. Målet som gjorde Rubarth till cyklisten på gnagarforum. I derbyt mot blivande mästarna Hammarby gjorde Mats vad som måste ha varit hans livs mål under en galen höst där AIK avslutade med tolv raka matcher utan förlust. En enda seger till skulle ha inneburit guld och även om både Hammarby och Djurgården låg före oss när serien stängdes den 27 oktober rådde det knappast något tvivel om vilket lag som just då var klart bäst i Sverige. AIK – laget där Mats Rubarth just påbörjat en hisnande berg- och dalbanetillvaro.
Under de kommande åren fick han vara med om att sjunga in en låt på AIK-skivan 2002, vinna interna skytteligan 2003 – och samma år bli en av de få som lyckats göra ett äkta hattrick i en allsvensk match på Råsunda då Landskrona besegrades med 3-0, åka ur allsvenskan 2004 för att sedan gå direkt upp igen året därpå, ännu en gång vara retfullt nära ett allsvenskt guld 2006 fram till de två senaste årens lite mindre framgångsrika säsongerna.
Han har fått bära kaptensbindeln i en knapp halvlek – borta mot Elfsborg 2006, han har varit vår överlägset mest varnade och utvisade spelare de senaste åtta åren, han har skadats och kommit tillbaka, han har dribblat skjortan av motståndare med aviga finter ena stunden för att sedan missa enkla passningar sekunden efter. Lika lojal som han varit när han – inte helt sällan – tvingats nöta bänk eller bytts ut, lika oberäknelig har han varit på planen. Ifall det stämmer det jag hört så är han också mig veterligen den enda spelare i AIk som petats ur laget för att han löste korsord innan match.
Rikard Norling framhåller den seriöse idrottsmannen när han pratar om Mats Rubarth. En sida som han – kanske lite medvetet – gjort det mesta för att dölja genom sin yta av bohem, dagdrivare, musiker och livsnjutare. Just kombinationen av seriositet, lojalitet, oberäknelighet och rebellimage har naturligtvis bidragit till att han har blivit så älskad.
Nu har han framträtt hemma på Råsunda för sista gången – åtminstone i AIK´s färger – och han fick den hyllning han såväl förtjänat. Tack Mats Rubarth för att du
• placerat mitt hjärta i halsgropen fler gånger än någon annan spelare.
• gjort derbymål mot både Djurgården och Hammarby.
• vägrat glömma att fotboll också är underhållning.
• visat att alla misstag kan repareras med en väl avvägd kapning.
Ja du Mats Rubarth. Tack helt enkelt för allt och ett stort lycka till i framtiden. Må ditt liv fyllas med ljus, kärlek och rock´n´roll. Du vill ju va´ en lycklig man, som dansar gatan fram. Tack för dansen.
