Bukowski går på match
En text som handlar ganska lite MFF och fotboll. Men om annat som flyger genom mitt huvud efter denna säsongs slut. Inte en krönika, inte en artikel och absolut ingen intervju. Man kanske kan kalla den ett slags farväl.
- Mr. Chinaski?
- Mr. Chinaski!
Orden, namnet, känns vagt bekant. Fast vems är rösten? Och var i helvete är jag?
En rödhårig dam med för mycket mascara lutar sig oroligt över mig. Hon har satt sig på sidan av soffan där jag tydligen kvartat. Urringningen är väl tilltagen och synen gör att hjärnan börjar fungera igen.
Jag är i Köpenhamn. Danmark. Skandinavien. Inbjudan att komma över och göra en uppläsning lät exotisk när jag fick den. Nu vet jag att det inte är någon skillnad. Studenter och deras lärare är likadana överallt. Leende, välkomnande, handskakande. Så sitter det där, framåtlutade och tror de upplever något unikt. Jag funderar bara på vem jag ska knulla. För så är det. De unga studentskorna har slutat att tilltala mig. Ömkliga. Då föredrar jag damen som mötte mig på flygplatsen. En kvinna som passerat zenit, men som kompenserar det med fyllighet och desperation. Hon som försöker väcka mig. Jag kanske ska gå henne till mötes.
- Kaffe.
- Mr Chinaski, ni är vaken! Jag ska göra frukost omedelbart.
- Inte frukost. Kaffe. Finns det någon öl kvar?
Jag har ett starkt minne av att backen vi hade bredvid soffan på eftersitsen inte helt tömdes igår. Inte innan jag kraschade. Och jag är ganska säker på att de andra hade gett upp vid det laget.
- Jag kommer med kaffe.
Jag sätter mig upp och studerar omgivningen. Rummet bär en doft av sekelskifte över sig, det riktiga sekelskiftet. Gamla pompösa möbler, kandelabrar, stora krukor med välskötta växter i och över alltihop vakar en gigantisk oljemålning av ett öppet hav med en fiskebåt som kämpar mot stormen. Jag kräks i en yuccapalm. Jag har alltid mått dåligt av sjön.
Jag hade en gång en yuccapalm. En sliten varelse med tre blad, två var alltid vissna. Jag gillade den för den påminde mig om mig själv. Det bästa med en yuccapalm är att den är tålig. Den tjocka stammen går att hålla i som stöd när man kräks. Till sist gav min kompis upp. Stammen orkade inte mer och knäcktes av bördan. Den var mycket lik mig, på många sätt.
Ute i hallen hittar jag toaletten och ett handfat. Jag nynnar med i skvalet mot toalettporslinet och låter sen kallt vatten rinna över nacken. Får jag bara min öl är jag klar med min morgontoalett.
- Här är ert kaffe, mr Chinaski. Och jag hittade visst en öl, säger hon och ser lite skamsen ut.
Den repliken har alltid funkat på mig. Jag sveper ölen på stående fot och känner hur stadgan återkommer i kroppen. Jag stoppar ned skjortan och knäpper byxorna, tar kaffet i ena handen och henne i andra.
- Vart ska vi?
* * * * *
Damen jobbar som någon slags värdinna eller föreståndare vid Universitetet i Köpenhamn. Hon heter Ulla-Karin, vilket tar mig en dryg halvtimme att förstå hur man ska uttala. Då har hennes Fiat tagit oss över bron. Det andra landet på två dygn och jag känner jetlaggen komma tillbaka. Hon parkerar bilen på ett torg, lyfter ur min bag ur bakluckan och drar över mig så fort vi kommit in i hallen.
Jag lånar badrummet för att äntligen göra mig av med lasten som plågat mig sedan kaffet någon timme tidigare. För att dölja doften tar jag en dusch och använder alla tvålar och krämer jag kan hitta. En bränner för djävligt. Remover. Inte fan tar den bort baksmälla i varje fall. När jag är klar möter hon mig i dörren. Hon har väntat. En gång räckte inte. Den här gången är jag bättre förberedd. Jag dunkar på till jag gör mig själv rättvisa och får sen sängen äntligen för mig själv när hon försvinner ut i badrummet.
- Mr Chinaski?
Den här gången vet jag var jag är när jag vaknar. Hon har klätt sig med ansträngning. En svart vadlång glansig kjol. Svarta strumpbyxor. En vinröd blus som i urringningen visar en svart BH. Inte spets. Hon har för mycket att bära för så tunt material. Makeupen lyckas inte helt dölja att hon en gång var riktigt vacker. Men det jag ser duger gott för mig. Jag är inte heller så jävla snygg. Vi ser på varandra. Värderar. Vi vet vad vi har, och vad vi inte har. Vi har ingen framtid, vi har inte varandra, men just nu låtsas vi det. Det är så mycket man kan begära.
- Vart ska vi nu? Frågar jag och tar tryggt hennes utsträckta hand.
* * * * *
Vi slår oss ned på restaurangen tvärs över torget med det lovande namnet Mrs Brown. Fast jag inser så fort servitören kommer att jag är lurad. Han är varken mrs eller speciellt brun. Inte en afrogen någonstans och mina förväntningar på maten sjunker direkt. Han hasar sig fram med kroppen i vinkel mot benen som inte riktigt vill hänga med. Jag försöker bedöma hans karaktär – jag är bra på sån’t – man han är ett hopplöst fall. Ögonen flyter runt i hela ansiktet precis som de vare sig vet vart de ska titta, eller var de ska sitta. Han torkar eftermiddagssolens svett ur pannan och tvingar ögonen att sitta still.
- Två öl, konjak och något att tugga, ber jag.
- Ingen öl för mig, jag tar vin, säger mitt skyddshelgon. Och en Caesarsallad.
- En öl, en vin och vad skulle du äta? Säger kyparen samtidigt som ögonen börjar sitt cirkusnummer på nytt.
- Två öl, rättar jag honom. Och en konjak. Har du en hygglig sandwich tar jag det.
- Och lite vanligt vatten, fyller Ulla-Karin ut tomrummet som min blick lämnar mellan mig och kyparen.
- Vi har inget kranvatten idag, säger munnen i otakt med ögonen. Problem med ledningarna, mumlar han och hastar mot köket. En stund senare följer benen efter.
Bredvid oss får två unga tjejer i vita klänningar och vit mössa sin beställning av ställets servitris. Sallad, rosévin och en stor karaff med vanligt jävla kranvatten.
- Du hade inget vatten, säger jag och pekar på tjejernas karaff, när vår kypare kommer med våra drycker – däribland två öppnade flaskor mineralvatten.
Kyparen stannar upp och gastar sen något på det märkliga språket till servitrisen som blir blossande röd. Jag koncentrerar mig på ölen istället.
- Han läxade upp henne för att hon är en så dålig försäljare, viskar Ulla-Karin, när mitt glas är tomt. Det där med ledningarna var bara en lögn.
Jag tackar henne. Det visar klass att hon inte avbröt mitt drickande. Vi har egentligen inget att säga varandra, så varför slösa ord när munnen väl är upptagen? Vi äter sen under tystnad. Eftersom Köpenhamns Universitet ska stå för underhållet föreslår jag att hon ska dricksa rejält.
- Trots att han lurade oss?
- För att han lurade oss. Bara en idiot gör så och tror att han kan komma undan med det. Han är en idiot, så låt honom komma undan med det.
Jag är inte säker på att Ulla-Karin förstår logiken, men hon gör som jag föreslår.
- Jag har förstått att du gillar hästar?
- Jag gillar spelet.
- Det är hästkapplöpningar på tisdagar. Vill du åka dit?
* * * * *
Taxin körs av en drus från Libanon. Moukles heter han. Det betyder ”den sista” och med tanke på att han är det yngsta barnet i en skara på fem har man förståelse för varför föräldrarna valde namnet. Han lever efter sitt namn. Han spelar musik som om det är den sista han kommer höra. Han röker som om det är hans sista cigg, eller paket, eller limpa, med tanke på takten han suger i sig. Och han kör som om det är hans sista körning och jag mår därefter. Jag säger till honom att om han inte saktar ner är det fullt möjligt att det här verkligen blir hans sista körning. Åtminstone i den här bilen.
- Det här är inte kapplöpning, förklarar jag när vi kommer in på banan. Det här är trav.
- Gillar du inte trav?
- Det är en fundamental skillnad mellan galopp och trav. En galoppör är en häst som tränas att springa så fort den kan. Trav är en tävling om vem som kan springa nästsnabbast, så fort som möjligt. Inte konstigt att hästarna vägrar starta så ofta.
Mycket riktigt går starten om och vi hinner fram till luckan för att placera lite av Köpenhamns Universitets representationskonto på kuse nummer 7. Till vänster håller ett gäng asiater på att spela upp 5:an till favorit. När man spelar med asiater finns det bara två sätt. Antingen gör man som dem, och kan räkna med att gå plus. Men då riskerar man att få spö om de kommer på en att hänga över axeln. Eller så spelar man emot. Prickar man in en hyfsad vinst säljer man vinstbongen för 1,5 gånger vad den är värd. Till asiaterna. Det finns alltid pengar som behöver tvättas i närheten av häststallarna. Och proffsen ser till att vinna hur kusarna än springer.
- Vi går upp i baren, man följer loppet bättre därifrån.
En öl senare konstaterar vi att häst nummer sju inte var i full författning, som det heter på travspråk. Eller så ville hans kusk inte bättre. Man kan aldrig lita på travkuskar. Svåra på spriten. Inte så konstigt, med tanke på att de lever sitt liv en meter bakom en häströv. Den förnedringen tvättar man inte bort med juice.
Även nästa spel fördärvas av en häst som vill springa snabbare än den får och baren är inte tillräckligt bra för att hålla mig kvar.
- Vi skiter i det här nu.
- Gillar du fotboll? Det är match idag, jag tror vi hinner.
- Visst. Se bara till att vi slipper Moukles.
* * * * *
Färden går över förväntan. I skymningsljuset närmar vi oss ett vitt skepp som strandat mitt i sta’n. Det vilar en desperat harmoni över bygget. För gammalt för sin vithet, för ungt för att släppa taget. Jag gillar henne omedelbart.
Nere på planen rör sig lagen fram och tillbaka som ett fiskstim i en stilla å. Jag förstår inte riktigt idén men rörelsen manar till meditation. En trumma bankar fram stammens sång och efter ett tag ser jag sambandet mellan ljud och bild. Den gröna gräsmattan biter mig i ögonen och jag vaknar ur mitt nedsjunkna tillstånd.
- Bira. Visar du vägen sötnos.
Ölen är så sorgligt vattning att den inte märker när jag spär på med en tår. Den funkar inte ens som placebo, men eftersom jag är försiktigt med vatten får den duga. Jag drar med Ulla-Karin in på toaletten. Det är tomt men publikens sång fyller oss med mod. Vi slinker in i ett bås och mina byxor hamnar snabbt vid knävecken. Tillbakalutad på toaletten håller jag munnen sysselsatt med ölen medan kvinnan har fullt upp på sitt håll. Plötsligt känner jag att lunchen vill ut. Försiktigt pillar jag upp locket utan att störa henne i sitt arbete. Ett vrål från publiken dränker alla ljud och jag släpper allt vad jag har.
- Det här är bland de sista matcherna på den här Stadion, berättar Ulla-Karin när vi lämnar arenan.
- Synd.
- Nästa år spelar de där inne, säger hon och pekar ut ett stålmonster som reser sig i skuggan av den gamla damens falnande elegans.
- Det blir nog bra. Allt har sin tid.
* * * * *
Vi tar farväl vid gaten. Hon envisas med att följa mig hela vägen. Det känns bra, även om jag inte gillar att dra ut på avsked. Ett långsamt farväl riskerar bara att hänga kvar, som den där vita Stadion vi var på. Ett minne om det som varit, som man inte vet vad man ska göra av. Jag har jobbat med att riva gamla kåkar. En befriande sysselsättning. Det är sån’t de har koll på i Japan. Deras traditioner är tusenåriga, men du hittar ta mig fan knappt ett hus som är äldre än 20 år. Japsen gillar inte begagnat. Istället för att renovera river de skiten och bygger nytt. Vet inte hur de ser på sina relationer. Men jag tror de hade gillat det jag och Ulla-Karin hade.
Vi lär inte mötas igen. Lika bra det. Livet levs bäst framlänges.
- En whisky med mycket vatten, Ms.
