For he´s a Jolly good Roger!
Söderst@dion delar varje månad ut en keps till en spelare i Hammarby som gjort något utöver det vanliga. Nu delar vi ut en extra keps …
... för att få Söderst@dion-kepsen gäller det att ”göra lite mer” än andra under träningar och matcher. Att vara ett föredöme eller att göra någon direkt avgörande insats. Det är sånt som vi uppskattar och gärna premierar. Vi har hittills delat ut fyra kepsar. Den första gick till Peter Holm för hans fina start på serien, den andra till Lasse för sitt målvaktsspel, den tredje till Peter Markstedt för hans avgörande mål borta mot Trelleborg och den fjärde till Andreas Hermansson för alla mål och uppoffrande spel trots en obeskrivlig smärta i hälen. De har fått sina utmärkelser för sitt sätt att agera på planen. Men nu har tiden kommit att dela ut en speciell keps till en som, vi säger det med ett visst vemod och sorg i hjärtat, inte längre kan konkurrera om kepsen på samma villkor som de andra. Vi delar nu ut en Hederskeps för första gången till en spelare som tvingas sluta när han står på toppen. Vi bugar och bockar för Roger Sandbergs insatser i den grönvita tröjan.
Kommer ni ihåg när Roger kom till Hammarby? Vi kunde läsa en liten notis med rubriken ”Hammarby värvar Piteåspelare” i Expressen den 25/1-99. Roger hade året innan blivit utsedd till Norrbottens bäste spelare och nu var det dags att pröva lyckan i allsvenskan. Roger hade varit och ”hälsat på” hos Örgryte, men det blev inget. Samtidigt spelades Nordic Cup inne i Globen och Filip Bergman skadade där knäet, och då blev det ”en plats” i truppen till Roger. Han tog chansen och flyttade till Stockholm. Men det blev inte någon omedelbar succé. Roger fick inga feta rubriker, utan han fick hålla till i bakgrunden under Rolf Zetterlunds ledning. Rolf sa vid något tillfälle att Roger hade ”problem i positionsspelet” och så var det med det, chansen till spel var som bortblåst. Så det var en ganska nedstämd Roger som fick träna passningsfinter och bollkontroll under Vadim Jevtushenkos ledning i stället för att träna uppspel och avslut med Rolf och A-lagsgrabbarna. Men Roger gav inte upp, han kämpade vidare.
När sedan Hammarby ersatte Rolf med Sören Cratz i början på augusti började det hända saker. Efter att Sören varit i klubben i bara fyra dagar så var det dags för match mot Halmstad på Söderstadion. Sören valde att satsa på Roger som högerback, eftersom han varit ”en ettrig liten jävel” på träningarna. Roger tackade för förtroendet genom att göra en kanonmatch. Han var utan tvekan en av planens bästa aktörer. Jag minns tydligast hur han listigt och elegant tog sig ur ett ”par trånga situationer” och så hans aggressiva försvarsspel. Roger får efter matchen följa med på presskonferensen för att svara på frågan: ”Hur kunde det gå så bra?”. Gissa om det kändes skönt och gissa om han längtade efter att få spela igen.
Under förra året var Roger till att börja med ordinarie högerback. Men ju längre serien spelades så fick han allt svårare att behålla den platsen. Det blev ett par matcher på bänken och så till sist hamnade han ute till vänster i backlinjen.
I år spelade Roger de första åtta matcherna som vänsterback och det gick sisådär från början. Men så hände det något i matcherna mot Göteborg och Örebro. Jag har för mig att jag lite skämtsamt skrev att Roger spelade ”över sin förmåga”. Han presterade sitt bästa spel på ”fel” plats. Men det kanske inte är så mycket att förvånas över. Det finns ju fler exempel på nödlösningar inom svensk idrott som visat sig riktigt lyckosamma.
Allt verkade rulla på. Det var få som visste om Rogers problem med ryggen, och han hann med ytterligare en kanoninsats i derbyt mot AIK innan han efter Malmömatchen tvingades att kasta in handuken. Han gjorde ett försök att träna efter ett speciellt uppgjort rörlighetsprogram. Men det hjälpte inte. Det smärtade för mycket i tuffa närkamper och vändningar, och så kunde inte läkarna med säkerhet säga att det var riskfritt att fortsätta med elitidrott. Roger är alltså en av de få spelare som slutar när de står på toppen.
I samband med att Roger får kepsen så passade jag på att växla några ord med honom om framtiden. Han hade med sig lillgrabben Viktor tio månader i en barnvagn. Han låg där snällt i en röd Liverpooldress. Den var visst en present, annars hade en grönvit sparkdräkt känts mer på sin plats hos ett Sandbergsbarn. Roger berättade att han använder keps när han spelar golf. Tidigare har han haft en New York Yankees-keps som favorit. Men nu när han har fått en alldeles egen Söderst@dion-keps kommer han självklart att använda den på banan. Roger har förresten 17 i handikapp och det är i samband med golfandet som Andreas Hermansson givit honom smeknamnet ”Bogeyman” som gick att läsa på Rogers avskedstifo i samband med matchen mot Trelleborg. Det syftar på Rogers ”alla” extraslag. Nu är det väl så att Andreas inte på något sätt är bättre än Roger, så vi får väl ta namnet med en nypa salt.
Roger berättade vidare att han kommer att stanna kvar i Stockholm efter det att kontraktet med Hammarby går ut i november och att lite av ett drömjobb vore en lärartjänst i kombinationen samhällskunskap/fotboll på ett fotbollsgymnasium i Hammarbys regi. Det förs sådana diskussioner. Han har redan börjat förbereda sig för en fotbollsframtid genom att gå Fotbollförbundets stegkurser för att skaffa sig kunskaper för att kunna träna lag framöver. Hamnar Roger i skolan så kommer han att bli en mycket populär lärare, var så säkra.
Visst ville han fortsätta spela fotboll, men han ställde tidigt in sig på att det inte skulle gå att fortsätta. Smärtorna kom smygande redan förra året, men då ville han inte låta undersöka sig eftersom sjukdomen Bechterew finns i släkten. Kanske visste han redan då svaret på varför det gjorde ont i ryggen och var rädd för att få det bekräftat. Han var tvungen att ta kortisonsprutor för att kunna spela och träna.
I början på januari i år blev smärtorna allt värre. Han visste säkert vad som var på gång. Och efter La Manga och Skånelägret i april gjorde det riktigt, riktigt ont. Roger tog mod till sig och beställde tid hos en reumatolog, och i juni i år gjordes undersökningen som ledde fram till diagnosen Bechterews sjukdom.
Självklart är beslutet att sluta svårt att ta ”själv”, men Roger fick hjälp då läkaren inte kunde svara på vilka konsekvenserna skulle kunna bli om han fortsatte. För ett par veckor sedan testade han hur rörlighetsträningen hade fungerat. Han sprang ett tufft löppass innan ett läkarbesök, men då kom smärtorna tillbaka och det fanns ingen annan utväg än att lägga skorna på hyllan för gott.
Roger håller kontakten med grabbarna i laget genom att gå ner på Årsta och köra sitt träningsprogram för att underhålla rörligheten i ryggen. Han kommer att få träna resten av livet, men det är han ju liksom van vid så det är inga problem. Just nu äter han också anti-inflammatoriska tabletter för att hålla sjukdomen i schack, men han hoppas kunna sluta med dem framöver. Han vill betona att sjukdomen inte innebär några problem i det vardagliga livet och han på intet sett ”gräver ner sig”. I stället är han överlycklig över att ha fått spela i sin favoritklubb i två och ett halvt år. Vi önskar Roger lycka till och hoppas att det finns en plats för honom i Hammarby även framöver.
Rogers matcher i Hammarby finns här.
Hej på en stund /
