Alla föds ljusblå: Intro
I morgon klockan 12 drar Himmelriket igång sin nya krönikeserie: Alla föds ljusblå.
Malmö FF:s legendariska ordförande Eric Persson sa en gång att guld tar man medan silver får man. En annan sanning är att alla människor föds ljusblå. Vissa faller sen av på vägen och tappar färgen. Det kan bero på lömska kamrater eller oförståndiga föräldrar; det kan bero på egen okunnighet.
Vi som förblir himmelsblå bryr oss inte så mycket. Vi kan medge att det finns andra klubbar som är framgångsrika i historien, medge att det för närvarande finns lag som är bättre än vår eget. Att förlora respekten för andra är något som mindre vetande gör. Som en viss ordförande för en viss hybrisförening. Men vi vet samtidigt att det inte finns någon anledning att se upp till eller älska någon annan förening; varför nöja sig med det nästbästa när man redan är född in i det bästa?
Att födas ljusblå är således inget privilegium, men att förbli ljusblå är det sannerligen. Ett privilegium är det också för mig att få presentera Himmelrikets nya satsning: Alla föds ljusblå. Ett antal lördagar framöver kommer ni att under den vinjetten få läsa texter, exklusivt skrivna för Himmelriket, av bland andra författare, journalister och idrottsmän. Alla vilka har det gemensamt att de är himmelsblå, ljusblå, MFF:are. Och stolta över detta.
Mannen som inleder den här serien är alltid aktuell. Antingen för sina böcker, eller för sina föreläsningar, eller debattartiklar, teveprogram… Han är en av Sveriges författargiganter. Min personliga favorit från hans penna är Synden, som utkom 1994, vilken han också fick Augustpriset för. Han lider inte heller av någon falsk blygsamhet, men som ljusblå finner jag inte detta särskilt konstigt. Ber vi om ursäkt för att vi håller på Malmö FF? Behöver man be om ursäkt för att man har fått en gåva i att uttrycka sig?
Det är naturligtvis Björn Ranelid jag talar om. Född ljusblå. Fortsatt ljusblå. Självfallet.
