Min första fotbollströja
Den första fotbollströjan glömmer man aldrig. Denna berättelse utspelar sig någon gång våren 1959 och berör lite hur det kunde vara på den tiden. Tiden efter fotbolls – VM 1958.
Vi var tre grabbar, grannar och bästa kompisar som av någon underlig anledning längtade och suktade efter att få ta på sig Hammarby Fotbolls matchdräkt. Vi hade pratat fotboll hela vintern och levt fotboll genom att spela ett eget tillverkat fotbollsspel, där lagen utgjorde knappar ifrån sybehörsaffären på andra sidan Sköndalstorget. Jag vet inte varför det blev just Hammarby för ingen av mina föräldrar var fotbollsintresserad och jag kan inte komma på någon vuxen runt om mig som försökte locka mig att tycka om just Hammarby. Utan fotbollen kom in i mitt liv (våra liv) tack vare svartvita TV utsändningar från fotbolls VM i Sverige.
Nu föll det sig inte bättre än att en av mina kompisars pappa var lite klädsamt fotbollstokig, han var uppväxt i Varberg om jag inte missminner mig. Han hörde vårt tjat om Hammarby och han såg våra längtansfulla blickar när vi talade om det tigerrandiga laget i våra hjärtan. Sagt och gjort på våren 1959 tog han saken i egna händer och berättade att han talat med våra föräldrar och att han snart skulle åka in till stan och köpa fotbollströjor till oss. Fattar ni hur lyckliga vi blev.
Ett par dagar senare kom han hem på eftermiddagen, en solig varm vårdag, med tre paket. Ett till oss var. Vi kastade oss in i våra portar, upp för trapporna och hem för att byta om. Paketet slets upp utan pardon, av med kläderna och på med de svarta kortbyxorna, på med strumporna, men med visst besvär. Varför ska det vara så svårt att få strumpans häl på rätt plats? Sist men inte minst, fotbollströjan.
Men vad var det för olustig känsla som kom smygande, är det inte något fel?? Vad sjuttsingen har de svarta läckra tigerränderna tagit vägen:
- Faan, den här tröjan är ju hel gul!
Mycket motvilligt åkte tröjan på och sedan var det bara att gå och spegla sig i hallspegeln. Nej, något fel är det?
På med fotbollsdojorna och sedan snabbt fram med trasan med snörning. Bollen skulle må bra av att pumpas, men vem har tid med det.
Ner till gården för att träffa upp mina två fotbollskompisar. Där stod dom som två frågande kanariefåglar med munnarna vidöppna. Pappan var också på gården för den här historiska händelsen skulle sparas till eftervärlden. Uppställning, kan alla säga:
- Ta det lugnt ta ett toy!
Klick, bilden var tagen. Vi skulle få varsitt ex. blev vi lovade. Vilket vi också fick efter ett par veckor. Mitt kort ramade jag in och hängde upp på väggen bredvid min säng. När kortet var taget kunde jag inte hålla mig, så jag frågade:
- Föl´åt, men vet ni (man sa ni istället för du då) var de svarta tigerränderna har tagit vägen??
- Ja, vad har de tagit vägen, sa han lite fundersam.
Jag tror att Hammarby har tagit bort de svarta ränderna till denna säsong. Nu ska de spela med en helgul tröja.
Med det lät vi oss nöja och rusade iväg till ängen, för här skulle det sparkas boll. Kompisen som hette Lasse Johansson var såklart "Larsa”, jag var "Ya" för det var ett så läckert namn och min andra kompis var Lasse Boman. Ville någon annan va´ med så fick han stå i mål och vara Arne Arvidsson. För det var ju faktiskt bara vi som hade riktiga Hammarby dräkter.
Så här höll vi på dag ut och dag in efter skolan och livet lekte. Lite misstänksam blev jag när allsvenskan körde igång och jag såg att Hammarby fortfarande körde med tigerrandigt Fast de var svartvita i tidningarna. Det här måste kollas upp.
Men så ringde det på dörren och allt var glömt, två kanariefåglar stod och hoppade utanför dörren för det var bara jag som hade en riktig fotboll.
Så en regnig vårdag i mitten på maj slogs våra liv i spillror. Jalle, gick förbi. Han var husets raggare och hade egen raggarbil. Han sa:
- Va, faan springer ni omkring med Elfsborgs tröjor för!! Kommer ni inte Stockholm eller..?
Tre fågelholkar stannar upp mitt i steget och på samma gång vänder vi oss om. Först tittar vi på honom sedan på varandra, samtidigt som vi med en enda mun tillsammans kläcker ur oss den intelligenta kommentaren:
- VAA?!
- Jo, jag undrar varför ni kutar omkring i Elfsborgs tröjor?
Jag tror inte vi fick fram något precist svar, utan så osynligt som möjligt pep vi hem med svansen mellan benen. Vi bestämde oss för att omedelbart ta tjuren vid hornen och ringde därför på hos grannen som köpt fotbollskläderna.
- Ursäkta oss, men vi skulle vilja fråga en sak. Jalle säger att det här är Elfsborgs matchdräkt och visst är det inte det??
Svaret dröjde och det var nog de längst sekunderarna i mitt liv. Så säger han utan det minsta dåliga samvete i rösten.
- Jo, grabbar det är Elfsborgs matchdräkt. Inte kan ni springa omkring med Hammarby tröjor när det finns en så bra klubb som Elfsborg.
Gubben visade sig hålla på Elfsborg och ville på något sjukt sätt leda in oss på den rätta vägen. Ellsborg tänkte jag, va faan är det för klubb, det går ju knappt att säga utan att läspa.
- Ellsborg djäla skitklubb de ligger ju inte ens i allsvenskan, skrek jag och rusade därifrån!
Så fort jag kom hem slet jag av mig kläderna och lade dom längst ner i byrålådan. Jag skulle aldrig mer ta fram dem och tillslut gav min mamma bort dom till någon mindre vetande.
Kortet med oss tre flinande (nu såg det ut som alla tre hånflinade åt mig) slets ur ramen och strimlades i bitar för att med enkel biljett få göra sällskap med syrrans bajskorvar ner i toalettens kloaksystem.
Jag var djupt bedrövad i en månads tid, enda tills jag fick veta att moster Anna och morbror Sixten skulle ta med mig till Råsunda för att se Hammarby möta Örgryte. Jag skulle äntligen få se en Hammarby match på riktigt. Plötsligt var alla bedrövelse borta och livet lekte igen. Det skulle visa sig att Hammarby skulle torska med 1-3. Det skulle även slås ett nytt publikrekord. Jag kom att knyta näven i byxfickan utan att för den skull inse att det skulle bli ett svårt liv framöver. Det där livet några av oss känner till och som kallas:
- Hammarbylivet!
Vi hörs!
Berättelsen har tidigare publicerats på Hammarby Fotbolls officiella hemsida.
