Alla föds ljusblå: Stefan Casta
Stefan Casta är författare. 1996 erhöll han Malmö FF:s kulturpris och 1999 fick han ta emot Augustpriset för ungdomsboken Spelar död. Nyligen släppte han Stora musboken. Idag skriver han exklusivt för Himmelriket - Alla föds ljusblå.
Kan man älska mer än en?
Jag föddes med en mörkblå stjärna där hjärtat brukar sitta. Min barndoms hjältar hette Zamora Nyholm, Åke Bajdoff Johansson, Harry Bild, Örjan Martinsson, Uffe Hultberg, (om någon minns honom; den första levande jordfräsen i svensk elitfotboll?) samt inte minst: Ove Kindvall. Minnet av den sistnämndes avskedsmatch inför proffsflytten till Feyenoord bär jag som en osynlig tatuering på mina underarmar: Han gör alla fyra målen när AIK förnedras. Jag står på berget bakom södra målet och hör hur hela stan ropar, ja, sjunger: Ove Ove Ove. Det bara fortsätter. Vi är i trans. Och det är långt långt före supporterklubbarnas tid.
Och varje söndagskväll samlas ett stort stim småkillar på Himmelstalundsfältet för att lira. Det går liksom inte att hejda oss. Vi är så laddade, så upplyfta att vi aldrig ens reflekterar över att våra tafatta tåfjuttar är ljusår ifrån Torbjörn Jonssons tunga frisparkar. Vi är ju Torbjörn Jonsson!
En klar höstsöndag står jag på Råsunda med mitt och kompisens egenhändigt tillverkade tvåmanstifo, ett lakan som jag ”lånat” av morsan och målat stolta blå bokstäver på: ”IFK GULDKÖPING”. Men Djurgården vinner trots det, inför 39.772 åskådare. Det är långt långt före publikkrisernas tid.
Har jag kommit fel? Vad gör den här texten på denna himmelsblå sida. Lugn, det blir snart värre, som min fru brukar säga när olyckan är framme.
För tänk er själva; att plötsligt berövas denna upphöjdhet. Denna tillhörighet och identifikation. Det är vad jag utsätter mig för när jag i 20-årsåldern bestämmer mig för att flytta till Malmö. Det är som om hjärtat, eller kanske just den där mörkblå stjärnan, slits ur kroppen.
Sedan häckar jag på stadion och kollar på Malmö FF. Ibland i tjänsten eftersom jag då och då vikarierar på radio- och tv-sporten. Jag njuter av Staffan Tapper, Thomas Sjöberg, Tore Cervin, Tommy Hansson, Lasse Nilsson. MFF kör över motståndarna med samma eleganta självklarhet som IFK under guldåren. Men ingenting händer, i mig. Visserligen är jag för gammal för att lira med småkillarna på Limhamnsfältet. Men det är mer än så, jag känner att jag befinner mig i ett laglöst land. Jag har hamnat i ett vakuum. Det värsta av allt är att jag märker att min kärlek till Sporten med stort S börjar mattas. Den som inget riktigt hemmalag har, saknar på något sätt sin fotbollslegitimation.
Vi flyttar ut på landet och hamnar intill Veberöd, en liten ort med fina fotbollstraditioner. Och där inträffar till slut något. Det sker när Vaif gör sin berömda säsong i Svenska Cupen, och efter ett par osannolika segrar får hemmamatch mot IFK Göteborg. Och då menar jag det Göteborg, med Wernersson och hela bandet. Elljus installeras på Romelevallen, stora läktare monteras. Publikrekordet flyger ända till Österlen. Hur det går är väl historia? Vaif spelar drömfotboll och vinner med 4-3. På väg hem i sensommarkvällen erfar jag plötsligt en rusande lyckokänsla. Mina steg blir viktlösa, det är som om jag svävar en decimeter över asfalten. Håret reser sig på armarna. Vaif Vaif Vaif ekar det i mig.
Sedan händer något med MFF också, eller kanske är det bara i mig? Niclas Kindvall, Oves son, spelar nu i laget. Och som han gör det! Det jag fastnar för är inte bara Niclas geniala framspelningar, utan sättet som han uppträder på. Han spelar med ett stort himmelsblått hjärta. Han är den som först springer fram för att tacka fansen efter matchen, och en av dem som dröjer kvar där längst.
Där någonstans finner mitt sörjande fotbollshjärta tröst. Niclas frälser mig äntligen från min laglöshet. Och det är hans fel eller förtjänst att jag nu prenumererar på hel- och halvtaskiga mobiltjänster och sitter och stirrar på Sportbladets vandrande pinnar med Radiosportens webbsändning i ena örat. Min fotbollsresa har äntligen nått sitt mål!
Och när Norrköping i år återkommer till högsta serien med en nyinköpt främlingslegion, har jag för länge sedan klippt banden. Men av en slump råkar jag få ögonen på klubbens ”vision”. Den handlar inte bara om att etablera sig på den gamla, höga, nivån i allsvenskan, nej: ”Nu är det Europa som gäller!”
Med facit i hand vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Men jag väljer det sistnämnda, för jag tycker det är riktigt allvarligt att det finns ledare som lever så långt från dagens fotbollsverklighet. Och jag tror att de finns i fler föreningar än arma IFK Norrköping. Svensk klubbfotboll befinner sig som bekant i en återvändsgränd.
Varför i hela fridens namn ska storlag som MFF släppa sina spelare till Danmark och Norge!? Jag vet att svaret brukar stavas pengar, skattesystem och Bosman. Men jag köper inte det längre. Vi har pengar i det här landet också, skattesystem ändras hela tiden och Mister Bosman pratar både danska och norska. Jag undrar om inte den enda rimliga målsättningen för Malmö FF är att utmana FC Köpenhamn, både på planen och ekonomiskt. Det är i alla fall vad jag förväntar mig av laget i mitt ljusblå hjärta.
Och för att avslutningsvis återvända till den inledande
frågan, så är mitt svar: Nej. Inte med samma passion, och aldrig samtidigt.
