Krönika: Summering från andra sidan Atlanten
Är det något jag tycker att jag lärt mig se sedan jag lämnade Sverige och endast kunnat följa AIK i medierna istället för plats så är det nog att vi ibland går på myten om oss själva
När jag i våras bestämde mig för att bege mig till Colombia, och blogga om den Sydemrikanska fotbollen, till hösten så var min största rädsla att ”nu vinner säkert AIK SM-guld bara för det, och så missar jag hela festen”. Man kan såhär i efterhand konstatera att min oro var högst obefogad och att det aldrig ens var nära.
Året inleddes för egen del med att tillsammans med numera Gnagarforumpensionerade Youssef Bennani bege mig till Praya D’el Rey i Portgual för att göra FANTV för alla Gnagarforums läsare och tittares skull. Det blev en minnesvärd vecka med många intervjuer, skratt och en härlig derbyseger mot Djurgården.
Mycket roligare än så skulle faktiskt inte året bli sett ur AIK-ögon.
Jag tittar i min ”inför-säsongen-intervju” som gjordes i mars och det är väl ömsom vin och ömsom vatten i min spåkula.
Att Lucas Valdemarín skulle bli årets flopp är väl inte positivt att jag fick rätt i. Samtidigt tycker jag inte att argentinaren lämnade AIK med svansen mellan benen. Visst, det var sparsamt med mål under inledningen på säsongen men tålamodet fanns varken hos föreningen eller spelaren och i det här fallet känns det som att båda parter nog tog rätt beslut. Ledsnast blev nog Ivan Obolo.
Bojan Djordjic kom bara i enstaka matcher upp i den nivån som vi så innerligt hoppades på. Olyckliga skador gjorde sitt men Bojan gjorde i många fall en ganska blek figur. Borta mot IFK Göteborg i våras stod han dock för en riktigt fin insats.
Walid Atta och Saihou Jagne (Karlbergs största leende för övrigt) får man väl ändå säga slog igenom i år. Atta fick spela både högerback och mittback under säsongen och den blyge göteborgaren har alla chanser att få fortsätta nästa år. CH slog, efter många härliga inhopp hemma på Råsunda, bland annat det mot MFF, in två mål borta mot Kalmar i början på hösten och följde upp med en sen kvittering i derbyt mot Djurgården. Allsvenskans snabbaste spelare? Inte omöjligt. Dessutom ordnade han en sen straff i två derbyn och kanske blir det CH som tar över titeln ”Derbyhjälte” i AIK.
Det stora utropstecknet under säsongen var annars Per Karlsson som mer eller mindre tvingade bort Daniel Arnefjord från klubben. Karlsson stod för en mycket bra säsong och framför allt derbyt mot Djurgården i våras, där AIK sånär höll nollan och vann, var en av de bästa enskilda insatserna en AIK-spelare gjorde under året. Med Perta, Walid och Nisse som mittbackar står AIK med en stark central försvarslinje. Läge att spela trebackslinje med Pierre och Pavey på kanterna?
Som skyttekung tvekade jag länge jag mellan Ivan Obolo och Miran Burgic. Valet föll till slut på slovenen, mycket tack vare veckan nere i Portugal där Burgic faktiskt överglänste samtliga sina anfallskonkurrenter på träningarna. Frågan i dagsläget är istället om Miran blir kvar i AIK till våren. En skyttekung som inte gör mål gör inte skäl för lönen. Detta är den bistra sanningen.
Obolo däremot befäste sin position som lagets bästa och viktigaste spelare. Argentinaren är det bästa som hänt AIK på mycket länge. Låt oss inte oroa oss för när han försvinner, för det vet vi ju alla att han en dag kommer att göra. Låt oss istället njuta av att ha en spelare av sådan klass hos oss. Jag tittar i mina word-dokument ”spelarbetyg” efter matcherna och ser att Obolo får högst betyg nästan varje gång.
* * * *
Två andra spelare som jag vill nämna är Kevin Walker, som fick alltmer speltid ju längre året gick, samt Gabbe Özkan. Två stora talanger och det är bara att hoppas att de båda är hela och kan fortsätta sin utvecklingskurva. Framför allt Özkan är ju riktigt spännande. Målet mot Helsingborg var en riktig delikatess.
Vänsterbacksplatsen var en intressant historia. Först var Patrik Karlsson given innan Pierre tog över platsen. Sedan var Walid för bra för att hållas på bänken och då fick Nisse flytta ut till vänster. Intressant att se hur det blir nästa år med Stahre vid sidan. Själv blir jag inte lessen om Patrik Bojent har gjort sin sista match i klubben. Har aldrig varit särskilt imponerad av honom och i mina ögon är det en ordinär spelare och inget man vinner SM-guld med.
* * * *
Säsongen avslutades med att Mats Rubarth tackades av efter en lång karriär i AIK. I ärlighetens namn var det ju ett tag sen Rubarth var en tongivande spelare i AIK, men visst förtjänade han alla hyllningarna han fick på Råsunda.
* * * *
Sedan kom efterspelet och all kalabalik som rådde. Det finns ingen anledning att gå in på den närmare för ni känner alla till den och har säkert era alldeles egna åsikter och tankar om det hela. Jag nöjer mig med att länka till min hyllningskrönika jag skrev till Norling från andra sidan Atlanten, och kan inte mer än beklaga att jag inte får göra de intervjuer och ställa de frågor till honom som jag hade tänkt göra när jag kommer hem i vinter.
* * * *
Är det något jag tycker att jag lärt mig se sedan jag lämnade Sverige och endast kunnat följa AIK i medierna istället för plats så är det nog att vi ibland går på myten om oss själva.
Även om vi har ett bra lag med många intressanta spelare så kanske det i dagsläget inte är nog för att vinna Allsvenskan. Jag tycker vi alla borde gå in i nästa säsong med en större ödmjukhet och tillförsiktigt. Det gör lite mindre ont då, om resultaten inte går som vi hoppas.