Alla föds ljusblå: Andreas Yngvesson
Som en av guldhjältarna från 2004 har Ante Yngvesson för evigt kultstatus. Till krönikeserien Alla föds ljusblå har han skrivit en krönika, där han avslöjar en del hemligheter inifrån omklädningsrummet. Men framför allt ger han sin syn på det som han anser vara en svekfull behandling från MFF:s sida gentemot sina egna spelare.
En krönika ska ju vara subjektiv, i form av författarens funderingar, idéer och åsikter. Denna kommer också att vara det, men kanske lite väl sliskig med beröm till vissa personer (det gör ont i mig att lyfta dessa två!!! Tro mig). Men den kommer att vara ärlig och också kanske för många att kännas bitter, ledsam och ilsken? Den kan, om den tas på rätt sätt, vara en typ av konstruktiv kritik att suga lite på - använda de delar som verkar vettiga, för att kanske förkasta andra! Som tur eller otur är, så fungerar vi norrlänningar mycket på det viset att stora ord inte används i positiva ordalag. Har någon gjort en prestation och vi säger: ”Jo, men det var väl okej!” så är det på gränsen till superlativ i stora delar av övriga Sverige.
De har varit ett stormigt år för Malmö FF med en bra avslutning, när det gäller det som sker på plan. Det kan vi alltid grotta i vad det beror på, men det är ju aldrig bara en eller få anledningar. Jag kommer att nysta i en, som enligt mig kan vara något; liten eller stor får andra avgöra (enorm för mig).
Idrottens värld är en förbannat cynisk sådan. Det vet alla inblandade om, och får också de flesta gångerna plåster på de såren genom bra löner. Men för mig blir det FÖR mycket när respekten för människan försvinner. Det har fungerat så väldigt mycket i MFF under min egen tid: Att så länge du bidrar och tillför är det ryggdunkar och applåder från vissa håll, som aldrig kommer eller hörs när din prestation varit sämre, för att lyfta dig till nästa gång du gör något bra.
Detta har jag i sig inget stort problem med, det innebär ju bara att de som agerar så inte längre har min respekt. De blir bara personer vars åsikt, positiv eller negativ, inte längre betyder ett skit för mig.
Etthundra gånger resor värre är det när detta sker inom absoluta innersta kärnan. Vilket det gör, förbannat otroligt nog!
Min huvudperson i denna text vet absolut inte om att jag skriver denna krönika. Han kommer att bli vansinnig på mig! Men jag älskar honom som en bror och tror att vi kommer att kunna lösa den fighten som lär uppstå - vi har väldigt högt i tak. Jag fick erbjudandet och skriver den här krönikan mer för min egen del, inte hans... Men ringer honom om det, innan den publiceras. Snyftarhistorier är bland det värsta han vet och skulle aldrig göra något för att få en. Därför skriver jag utan hans godkännande, men hoppas ändå att den inte upplevs för starkt som en. Det är ju i vilket fall jag som snyftar!
Jag känner mig förbannad på hur vissa saker sköts på en del håll. Det kan säkert appliceras inom civila yrken också, men ett lag är så jävla beroende av en ömsesidig respekt för varandra. Inte nödvändigtvis tycka om eller älska, men respekt! Det är ju mycket därför man är villig att ta en skada för någon annans misstag, nästa gång vet jag att han täcker för mig med samma hjärta.
Självklart är detta inte lika viktigt i stora fotbollsnationer som litar mycket hårdare på professionalism och individualism. Sverige är ju ännu ett ungt proffsland. Därför ska vi använda en sådan känsla för att kunna plocka de länderna, även om de är så mycket skickligare än oss individuellt. (Landslaget är ju bevis på detta.)
Den spelare som till idag har varit längst i klubben, år i rad räknat, är Niklas Skoog: Dryga sju säsonger! Jag behöver inte för er rada upp hans meriter för dem kan ni förmodligen bättre än jag (även om han har präntat in dem i mig…), men jag tror han ligger någonstans på mål i drygt 50 % av matcherna. Det är klart att Nicke har sett sina bästa dagar ute på plan. Det vet han ju också, även om han skryter till mig att han är bättre än någonsin.
Är en spelare i den åldern, 34, så får man ju definitivt köpa att det går lite utför, och att klubben inte satsar på en längre. Idrottens darwinism måste finnas där.
Den stora frågan i den lilla frågan är hur man som ledare och förening sköter denna degradering, för oavsett ålder är det aldrig lätt att bli pensionerad! Det tror jag vi kan fråga de flesta seniorer i landet om.
Föreningen har ju ekonomiska intressen och drivs som ett ganska stort företag, så i den som jag kallar stora, stora frågan, köper jag att vissa saker negligeras. Men när vi trampar in i omklädningsrummet och till dem som är absolut närmast laget tycker jag i denna fråga, och för framtidens lagbygge, att det behövs förändringar på hur man tacklar vissa naturliga problem (petningar bland annat).
Nicke kan vara en tjurig rackare när det inte går hans väg, inte alltid lätt att hantera. Till största delen är det hans vilja att vinna som kommer fram. Och ibland kommer den viljan fram på fel sätt och kanske dumt sätt, vilket jag tror att även Tom Prahl håller med om. Inbillar mig ändå att de flesta tränare älskar dessa sidor hos sina spelare så länge de inte går totalt överstyr, och det gör det inte i Nickes fall enligt mig.
Köper fullständigt, som jag skrev, att Roland och Hans väljer att inte satsa på honom under året som gick! De är tränare och det är deras linje man ska följa, annars barkar allt. Sedan kan man ju tycka annorlunda, men tränare måste ju gå sin egen väg.
När han sedan kom på plats trivdes han kanon i Mjällby, över att få lira boll igen. Problemet som jag stör mig på är att han är utlånad för att återvända 1 november. Var är dialogen under den tiden? Inte för att det skall daltas, men det ska visas intresse för klubbens spelare, och även om det skulle ha varit hårda ord vid uppbrottet måste det kunna snackas igen. Bara kolla hur det går för spelaren, även om man själv inte kom överens, för han ska ju som sagt strax tillbaka igen.
Då är väl laddningen större än någonsin om inte ett ord har sagts under vägen? Niklas är en stark personlighet i truppen. Det borde ju påverka hela omklädningsrummets stämning? Kanske är det bara jag som tycker det? Det skiter jag i! Det är min åsikt som räknas i detta alster.
Sedan närmar sig 1 november, ett samtal per telefon denna gång då, för att säga välkommen tillbaka? Typ, vilken tid träningen kommer att vara, även om det inte ändrat sig under 3 korta månader? Inte det heller!
Här brister det fullständigt för mig när det gäller respekten för dem man arbetar med. Jag tycker inte att det är spelarens sak i sådana här lägen att ta denna kontakt. Det är närmaste chefens, punkt slut!
Jag tror inte att Niklas finns med i planerna för nästa år, som det ser ut nu. Men han har ett år kvar. Han bestämmer ju sin egen sits - vill han bli utlånad, utköpt eller vara kvar?
Blir Ofere kvar? Toivonen? Rent hypotetiskt om dessa försvinner tillsammans med Jonatan, som redan är borta, och Nicke som är kanon på träningarna? Vad händer? Då måste klubben gå över ån för att hämta spelare. Klubbar som alltid säger att de inte har pengar. Har inte hela denna affär blivit så mycket större än vad den var från början eller överhuvudtaget borde vara? Och kommer att kosta mer pengar på kort sikt? (Enligt mig måste man i MFF jobba långsiktigt med kortsiktiga trumfkort, det krävs 3 poäng i varje match.) Det som hade kunnat lösas med lite omdöme och intresse för ens anställda, spelaren.
Utlåningar inom fotbollen sker hela tiden, den världen lever vi ju i, men man kan väl försöka göra så gott det går mot killen när inte fotbollsskorna är på?
Ett omklädningsrum måste ha högt i tak, får inte finnas för mycket konflikträdsla och definitivt inte från ledarhåll. Att information kommer till spelare bakvägen och inte ansikte till ansikte är för mig strängeligen förbjudet i ett lag som ska lyckas. Tilläggas då bör också att detta handlar om en trotjänare som gjort väldigt mycket gott för klubben genom åren.
Hur behandlas den då som inte gjort så mycket för laget under sina år? Ska inte spela någon roll enligt mig, jag bara undrar. Jag har sett spelare misshandlas i den närmaste kretsen, har varit där själv. Jag har på grund av hur mindre namnkunniga spelare halvt spottats på (jag var en av dem) förpassats till läktaren när jag framfört min åsikt. Men det var jävlar i mig värt det!
En rak, men framförallt befintlig dialog. Stå för din åsikt! Väldigt enkelt.
I skrivande stund har detta skett igen med Anders Andersson. Inget snack med ledarna, utan det kommer från Hasse Borg! "Vi vill inte satsa på dig meddelar vi genom Hasse Borg!”
Fast beslutet gick tydligen att diskutera med pressen, så det kan ju inte vara att man vill ligga lågt utåt sett? Anders har trots allt till och med spelat med Roland i Blågult! Är det ren feghet som gör att de två inte sitter ned vid en lunch och pratar? Eller är Anders inte värd den tiden, den respekten? Han har ändå några år i Himmelsblått!
Sätt er för fan ner på kontoret och förklara konstruktivt varför inte Anders ingår i nästa års planer! Han är en man och jag lovar att han klarar det!
Hasse (Borg): Varför, du som är chef, säger du inte till tränarna att de meddelar beslutet? Sen kan du och spelaren ta ett möte om vad som händer med framtiden...
Medan fingrarna ändå blöder så tycker jag att det var ett konstigt beslut att ge Anders (men som jag sagt tidigare, tränarens linje ska det köras på). Jag tycker att man skulle försökt komma överens om ett år till, inte bara sportsligt utan kanske framförallt på ledarskapssidan. Sedan jag spelade 2005 finns Danne Andersson, Nicke och Jocke Nilsson kvar i truppen! Vilket säger en del om hur svårt det är att bygga ett LAG i dagens klimat. Desto viktigare är det då med kontinuitet av dem som inte är så stor risk att förlora, men ändå kan bidra med mycket. Här är en spelare som inte behöver köpas in, finns ju redan här. Kan Anders bara bidra i hälften av matcherna på planen skulle det vara värt pengarna.
Efter ett eller två år så in med honom i klubben i någon roll. Likadant med Niklas, det finns ett enormt kunnande i honom som skulle vara värdefullt för klubben i många år till, vid sidan av planen. Ge honom ansvar för anfallare från P14 upp till A-laget till exempel... Varför inte se till så man sköter degraderingen bra?
En så här lång text om några samtal per telefon och öga mot öga-snack är kanske för mycket. Låter detta löjligt och daltande? Jag vet att jag måhända gör en gås av en fjäder, men kanske det är en av de viktigare fjädrarna för att gåsen ska kunna lyfta... Jag vet inte, de är upp till er att känna efter. Och självklart, som jag sa, så är jag ganska känslomässigt inblandad i de här två, vilket gör sitt till. Skriver detta i ett hyfsat lugn, men har varit helt vansinnig! Nicke har varit cool-lugn hela tiden, och jag har inte förstått hur han har kunnat klara det...
Tänk för fan på att de små detaljerna tillsammans gör stor skillnad!
Håller ni inte med om detta, så kan ni ju i så fall se den här texten som en vänförklaring från en vapenbroder till en annan som skapades i MFF:s omklädningsrum. Och det är jag evigt tacksam klubben för!
Avslutar med en anekdot under min tid i klubben som färgat ett norrländskt hjärta lite ljusblått här och där.
När det gick tungt ett tag, tror det var 2003, så tog magister Prahl in det stora ritblocket i omklädningsrummet. På det skrev han i stora bokstäver att Arbete kommer före Succé, även i lexikon. Det fanns lite plats mellan raderna, där tog min hjälte Skoog fram pennan efter att Tom gått till kontoret och skrev men däremellan kommer Genvägar.
Kan säga att hade aga funnits kvar så... Det rök ur öronen på Tom. Jag förstår det också. Men tror att även magistern ler med sina ögon åt det idag…
