MFF-taktik i ett historiskt perspektiv
Många säger att ett rakt 4-4-2 är det enda raka för Malmö FF. Det är en del av vår "själ" sägs det men är det verkligen så? Häng med på en tidsresa i MFF-taktikens förlovade land.
Det pratas ofta om att vi ska gå tillbaka till rötterna och att ett rakt 4-4-2 är lika klassisk MFF-rekvisita som en Eric Persson-byst nära ett Malmö Stadion eller självsäkra tyckare på ett Himmelrike.
Men hur är det egentligen?
Duráns byte från trebacks- till fyrbackslinje
Långt in på 60-talet spelade MFF med trebackslinje och en klassisk 3-2-5-uppställning med breda yttrar och inrar och centerhalvor, kantslickande yttrar och hela fadderullan.
Även António Durán började med slika uppställningar då han kom till MFF 1964 men liksom alla andra inspirerades han av Brasiliens 4-2-4-system som användes i VM 1962 och som gav VM-guld. Även England använde sig framgångsrikt av detta i VM 1966.
Runt 1968-1969 introducerades fyrbackslinjen och 4-2-4 i Malmö FF.
Föregångare till "nr 10"
Det hände även att han ibland drog tillbaka en forward, Lasse Granström, som en slags föregångare till det som vi idag kallar för nummer 10. En slags 4-3-3-system alltså.
Men som sagt. Det vanligaste var ett 4-2-4 som Durán förde oss till SM-guld 1970 och 1971 med. (Han vann även guld för oss med det "gamla" systemet 3-2-5. Flexibel kille det där och förmodligen en rätt unik bedrift!)
Även under den mindre framgångsrike Karl-Erik Hult 1972 och 1973 spelades det med dessa två fyrbackslinjesystem.
Bob börjar med 4-3-3
1974 kom engelsmannen Bob Houghton till MFF och det som vi ofta betraktat som den mest klassiska av 4-4-2- tränare spelade faktiskt mest i början med ett 4-3-3-spel.
Den stora skillnaden jämfört med föregångarnas variant av systemet var givetvis den höga backlinjen, helplanspressen, offsidefällorna och långbollarna på en uttalad targetplayer; oftast Tomas Sjöberg, som var som klippt och skuren för uppdraget.
På den här tiden var tremannmittfälten ofta lite bredare än de vi ser nuförtiden och Staffan Tappers roll var ofta en slags ytter där hans specialitet var att slå hårda och precisa inlägg mot första stolpen dit Tomas Sjöberg sökte sig och antingen nickade,skarvade eller sprang bollen in i mål!
Mycket av MFF:s anfallspel var systematiserat. Se "Fotboll" av Bob Houghton, Williams förlag 1975.
Mittfältet bestod oftast av Tapper, Anders ”Puskas” Ljungberg och Bosse Larsson. Ibland kunde "Puskas" ta en lite mer balanserande roll även om det inte hette så på den tiden.
På topp bestod oftast Bobs idealkedja, från vänster, av Tommy Larsson,Tomas Sjöberg och Tore Cervin
(Tommy Hansson, Tommy Andersson och Conny Andersson som duktiga ersättare)
Bob övergår till 4-4-2
Från 1977 och framåt blev det alltmer vanligt med 4-4-2 för Bob. Backlinjen bestod då av de gamla beprövade Roland Andersson, Roy Andersson och Krister Kristensson samt den nye Ingemar Erlandsson som ersatt Harry Jönsson.
Magnus Andersson hade temporärt ersatt namnen Roland då denne studerade på GIH i Stockholm och spelade för Djurgårdens IF 1975-1976. Magnus kom senare att bli en av våra bästa högerbackar genom tiderna under Roy Hodgson och var under några år i slutet av 70- och början av 80-talet en väldigt duktig mittfältare.
Med 4-4-2 fick Staffan Tapper en mer renodlad höger mittfältsroll och Tommy Larsson tog vänsterkanten. Landslagsmässige Kent Jönsson tog över efter Kristensson i mittförsvaret för gott 1979.
Keith Blunt går i sin läromästares fotspår
Engelsmannen Keith Blunt tog över efter grekproffsflyktade Bob sommaren 1980 och fortsatte på 4-4-2-spåret men långbollarna blev färre och bolltrillandet av en ny generation mer tekniska spelare gav en fin andraplats samma år efter en lysande höstsäsong.
En ny stor stjärna hade sett dagens ljus och hans namn var Robert Prytz. Han höll till en början till på högerkanten men kom med tiden att få en central mittfältsroll i laget med sin kreativitet och skottstyrka.
Keith var systemet trogen under hela sin MFF-tid fram till 1982 och det var snarare bristen på rutinerade spelare och övriga lags spelstyrka än spelsystemets fel att vi inte nådde bättre resultat än en SM-semiplats 1982 där vi föll mot ett väldigt bra IFK Göteborg som dessutom satte allt i första matchen på Malmö Stadion (0-3).
Tord Grip chockar Malmöpubliken med 4-3-3 och gladfotboll
Gladfotbollanhängaren Tord Grip tog över 1983 och med duktiga yttrar, forwards och tekniska spelare i överflöd ( Rönnberg, Palmér, Björn Nilsson, Sunesson, Lasse, Masse) var möjligheterna stora att variera taktiken mellan 4-3-3 och 4-4-2. Oftast föll dock valet på 4-3-3 där Tomas Sunesson mestadels spelade center och Björn Nilsson högerytter.
1984 blev både Sunesson och Lasse proffs mitt i sommaren och Masse och Björn Nilsson blev alltmer ett forwardspar längst fram och Anders Palmér en given vänsterytter.
Vi spelade överlag en underbar fotboll under denna period med Micke Rönnberg och Anders Palmér som kreatörer på mitten och en hemvändande Hasse Borg som defensivt nav.
Dock var slagsidan åt det offensiva förödande i de viktigare matcherna där den taktiska naiviteten visade sig ödesdiger. Många av våra unga spelare hade inte heller kommit upp i full potential.
Roy Hodgson fulländar den svengelska modellen
Tord Grip fortsatte som hjälptränare när Roy Hodgson tog över 1985 och 4-4-2 var legio under den sistnämndes regim i MFF under stort sett hela tiden förutom bortamatchen mot Anderlecht i Europacupen och bortamatchen mot Göteborg i SM-finalen 1987 då man spelade 5-3-2.
Spelmässigt var det inget dumt försök men 0-1-resultat i båda matcherna gjorde att experimentet blev kortvarigt. Förstahalvleken mot Göteborg borta var dock något att minnas då MFF spelade fantastisk fotboll utan att få utdelning.
4-3-3 kan jag inte påminna mig att Roy spelade. Den som kanske var mest lämpad för detta spel: Micke Rönnberg, hade också lämnat klubben inför säsongen 1985.
Under Roys tid var kontinuiteteten och den gradvisa förändringen av laget påtaglig. Första stora draget var att spela med Ingemar Erlandsson som innermittfältare tillsammans med Hasse Borg. Vi fick då erforderlig tyngd i en del av planen där vi tidigare varit lite klena.
Hasse Borg spelade från och med 1986 som mittback.
Leif Engqvist tog över innermittfältsrollen och kom senare att växla mellan att vara det och forward. Jonas Thern började 1986 som högermittfältare (tog över efter Deval Eminovski) och blev först 1987 ordinarie på innermittfältet.
På topp spelade idel ädel adel under Roys tid: Björn Nilsson, Mats Magnusson, Lasse Larsson, Håkan Lindman (ofta även använd som mittmittfältare), Martin Dahlin och tidigare nämnde Engqvist.
Anders Palmérs plats togs 1987 av Jocke Nilsson och Stefan Schwarz gjorde sitt intåg, först som vänsterback och sedan innermittfältare där även Patrik "Bjärred" Andersson debuterade 1989. Niclas Larsson (Nylén) blev 1988 permanent högermittfältare.
Ett ennat smart drag var att flytta ner Torbjörn Persson som vänsterback 1985. Roger Ljung tog över efter Hasse Borg i backlinjen några säsonger 1987-1989 innan Jean-Paul Vonderburg i sin tur tog över efter Ljung. Kent Jönsson ersattes av Per Ågren 1988.
Men som sagt: med få undantag och oavsett spelare, nästan uteslutande 4-4-2.
Bob på retur
Då Bob Houghton kom tillbaka1990 för sin andra sejour började han med ett ganska defensivt balanserat 4-4-2 med i stort sett samma spelare som Roy hade avslutat med men under våren/sommaren 1990 började han experimentera lite med ett 3-5-2/5-3-2-system.
Ungefär så hade han även formerat det ÖIS som han framgångsrikt tränade 1987-1988.
Defensivt sett såg det bra ut och kanternas Torbjörn Persson (1991 Stefan Alvén) och Niclas Nylén verkade kunna passa för ”wingback-rollerna” men i praktiken blev det mest ett segt 5-3-2-system där den offensive mittfältaren (Bent Skammelsrud, Patrik Sundström, Jörgen Lundgren eller Patrick ”T” Andersson) och forwards blev väldigt isolerade med en stark Martin Dahlin på topp.
Denne blev proffs i Tyskland sommaren 1991 och sänkte därmed det guldhopp en stark vår hade ingivit.
1992 hade Bob tänkt om och spelade återigen med ett 4-4-2-system med betoning på det defensiva. Andrée Jeglertz var offensiv på vänsterkanten men Henrik Nilsson var ganska försiktig och malplacerad på högerkanten. I mitten var Anders A och Patrik ”Bjärred” ett starkt par.
Rigide dansken Viggo Jensen tar över EM-sommaren 1992
Efter att Bob hamnat i dispyt med lokalpressen och framgångarna uteblev kom ledningen och Bob överens om att gå skilda vägar och danske Viggo Jensen tog över lagom till ”Mästerskapsserien” dit de sex bästa lagen från tiolagsallsvenskan från våren hade kvalificerat sig,
Viggo valde att spela med en vanlig 4-4-2-uppställning och ett tag såg det väldigt bra ut men det orutinerade manskapet höll inte ända fram. Jonas Axeldal, Jörgen Ohlsson och Dan Corneliusson var inte heller några målspottare på topp även om mittfältet såg hyfsat ut.
Till och med Niclas Nylén fick prova forwardsrollen i några matcher.
1993 hade Viggo chansen att sätta sin egen prägel på laget från start men valde under försäsongen att experimentera med diverse trebackslinjer och Anders Andersson som libero.
Trots nyförvärven Peter ”Hulda” Hillgren och Jens Fjellström var spelarmaterialet på tok för svagt och avsaknaden av Patrik ”Bjärred” Andersson monumental.
När Robert Prytz inhandlades lagom till höstsäsongen stabiliserades spelet upp och supertalangen Jörgen Pettersson gjorde ett succéintåg.
Den stundtals goda höstsäsongen kunde inte rädda Viggo, vars rigida fotbollsfilosofi och kadaverdisciplin inte föll de många MFF-talangerna på läppen.
Rolf Zetterlund ger stadga med kul version av 4-4-2
Rolf Zetterlund, som länge varit eftertraktad av MFF, tog över 1994 och kom under sina två första säsonger att stabilisera laget med ett klassiskt 4-4-2-spel med starka tvåvägsspelare på mitten och en renodlad vänstermittfältare i Jens Fjellström.
Roffe Z:s adept från Spårvägentiden: Jonas Wirmola handplockades från Sheffield United som försvarsgeneral och spelare som Daniel A, Anders A och Joakim Persson blommade ut på mittfältet.
Att det inte blev guld något av dessa år kan i hög grad tillskrivas skadorna på Peter Hillgren (94) och Greger Andrijevski (95 - då Hillgren redan avyttrats till HEIF).
Paradoxalt nog spelade MFF en bildskönare variant av 4-4-2 än på mycket länge under Rolf Zetterlund, felaktigt mest känd som en riktig dödgrävartränare.
Inte heller Roffe Z kan hålla fingrarna borta från 3-5-2
Det tredje året i hans trygga händer kom överlödet av duktiga mittbackar (Tommy J, Wirmola, Jörgen Ohlsson), duktiga innermittfältare (Anders A, Daniel, Jocke P) och förfogandet av två löpstarka och disciplinerade yttermittfältare i Fjellström och Nylén, att få Rolf att prova på ett 3-5-2-system.
Detta funkade väldigt bra defensivt sett men som vanligt blev effekten att det ofta (som vanligt med 3-5-2 i svensk tappning) kom att likna ett 5-3-2-system som var väldigt stelbent.
Göteborg rusade tidigt ifrån i toppen och MFF sackade i tabellen under senvåren och sommaren., Under hösten gick Roffe Z tillbaka till 4-4-2 och framförallt Jens Fjellström gynnades av detta.
Prestigevärvningen och Jörgen P:s ersättare Niclas Kindvall kom först igång på slutet och med Yksel Osmanovksi entré avslutade MFF starkt och hamnade efter viss dramatik på en hedrande silverplats.
Det bästa resultatet sedan 1989!
Spelarna överlag var nu nog rätt trötta på Roffe Z som under året kritiserades hårt för sin oförmåga att coacha laget och det fruktlösa 3-5-2-upplägget.
Frans Thijssen siktar på 3-4-3 men landar på 4-3-3 och diamant
Över tog nu den totalfotbollpredikande holländaren Frans Thijssen vars initiala plan var att spela 3-4-3 men efter några träningsmatcher insåg han att spelarmaterialet inte passade för detta utan han ändrade till 4-3-3 där ytterforwards (Kindvall, Yksel, Andrijevski, Trpevski)ofta bytte plats med en stationär Dejan Pavlovic (Patrik Olsson) som center.
Daniel A, Anders Andersson och Hasse Mattisson bildade till en början mittfält där den sistnämnde ofta föll ut på högerkanten. Anders A kom efter halva säsongen att ersättas av Björn Enqvist.
På sommaren såg vi för första gången tillstymmelsen till en "MFF-diamant" med Daniel som bolluppsamlare och den på sommaren inhandlade Niklas Gudmundsson som en slags ”10a” eller väldigt offensiv central mittfältare som växlade mellan att spela bakom och framför Yksel och Kindvall. De tre växlade också ofta plats sinsemellan.
Med denna ”diamant” föll alla bitar på plats under sensommaren och hösten och endast ett olyckligt poängtapp mot Ljungskile hemma och förkylda nyckelspelare borta mot Degerfors, tre omgångar före slutet, förhindrade en mirakulös guldupphämtning mot framförvarande Halmstad och Göteborg.
Frans Thijssens "possession-spel" avslöjas
Problemen med spelet under Frans var inte hur laget var formerat i systemform utan att man till den grad betonade ett ganska långsamt possessionspel att motståndarlagen helt enkelt lärde sig att vänta ut MFF:s stora spelövertag och sedan kontra skoningslöst.
Otaliga var gångerna 1997-1998 under Frans då vi tog en tidig ledning för att släppa in både kvitterings- och förlustmål efterhand.
"RATS" går tillbaka till rötterna och mer därtill
Sommaren 1998 då spelartruppen var slagen i spillror, efter försäljningarna av Christian Karlsson, Daniel och Yksel - var Thijssen dränerad på idéer och ersattes av de gamla MFF-legenderna Roland Andersson och Tomas Sjöberg.
Tillbaka till ”rötterna” och ett väldigt enkelt och rakt 4-4-2-system infördes. Spelarna kände mer trygghet och hösten avslutades i stor stil efter att man ett tag varit farligt nära nedflyttningsträsket.
Niclas Kindvall spelade väldigt inspirerat och för dem som såg bortamatchen mot Hammarby den siste oktober var han och övriga laget en fröjd för ögat att skåda.
Till 1999 fick tränarparet ”RATS” nytt förtroende och optimismen var stor då höstens succélag var intakt, kryddat med skyttekungen Mats Lilienberg från Halmstad.
Det raka 4-4-2 som varit en sådan vitamininjektion 1998 var nu snarare alltför stelbent och rätlinjigt när en oftast genial Kindvall numer mest var skadad.
Hammarbygöteborgaren från Djurgården tar över
Utan honom och en ännu inte utblommad Zlatan var katastrofen ett faktum och nedflyttning väntade.
RATS fick tacka för sig och in trädde den gamle Hammarby- och IFK Göteborg-spelaren Micke Andersson som hunnit med att föra upp Djurgården till allsvenskan och senare få sparken under sin tränargärning.
Under Superettansejouren satsade Micke mestadels på ett gammalt ”hederligt” 4-4-2 men nu med både Kindvall och Zlatan tillgängliga samt andra spelare skadefria.
Joseph Elanga gav också en extra dimension som vänsterbreddare. Andraplats och uppflyttning till allsvenska finrummet på nytt.
Även i allsvenskan höll Micke Andersson fast vid sitt 4-4-2 men efterhand provade han även på ett 4-3-3 med Niklas Skoog som center och Peter Ijeh och Mats Lilienberg på kanterna.
På mittfältet oftast Jörgen Ohlsson, Steen-Nielsen/Mattisson och Erik Johansson, varav den sistnämnde föll ut mycket på högerkanten i en ren ytterroll.
I början av säsongen spelade Elanga och Johansson på kanterna i 4-4-2.
Micke Andersson gjorde i stort ett bra jobb men kontinuiteten vad gäller laguppställningarna var svår att finna.
Kanske var hans förflutna i det 4-3-3-inspirerade gladfotbolls-Bajen och det tungklassiska 4-4-2 som han spelade i med Göteborg en ambivalent hämsko för honom i hans tränarvärv?
General Prahl kastar in tombolan i garderoben och stramar upp
Efter att länge ha trånat efter Tom Prahl blev det så dags för MFF 2002 att lägga vantarna på denne dubble guldtränare i HBK.
Där hade han mestadels spelat 4-4-2 med två defensivt starka innermittfältare, liksom han även gjorde i TFF dessförinnan, men mer och mer kom han att använda sig av ett 4-3-3 där.
I MFF spelade han dock 4-4-2 nästan hela debutsäsongen förutom de två avslutande omgångarna då han valde att gå över till en tremannakedja med Rosenberg-Skoog-Ijeh.
Det var lyckosamt mot AIK då vi vann med 5-0 men i matchen efter mot Halmstad borta var det fruktansvärt uddlöst. 0-1-förlust och sedan återkom det faktiskt aldrig i MFF under Prahl i tävlingsmatch.
Hela 2003 kördes det på med 4-4-2 förutom i bortamatchen mot Sporting Lissabon då han provade på en 4-5-1-uppställning med Peter Ijeh som en ”falsk” högermittfältare. En rent defensiv åtgärd och en kompromiss för att kunna ha med honom i laget i alla fall.
Det som var lite speciellt med Prahls 4-4-2 i MFF var Andreas Yngvessons roll på vänsterkanten och hans ständiga löpningar djupt in i planen som öppnade upp för Ijeh och Skoog.
Även Prahl "tvingas" prova 3-5-2
Det hårdatsande guldåret 2004 började vi på hemvändande Patrik Anderssons initiativ och med tanke på det befintliga spelarmaterialet, liksom 1996 under Roffe Z, med ett väldigt spännande 3-5-2.
Vi hade en uppsjö goda mittbackar och innermittfältare och två potentiellt duktiga ”wing-backs” i Elanga och Höiland.
Defensivt var det väldigt solitt och det hanns även med två riktiga urladdningar à 5-1 mot Elfsborg och Örebro men efter ett tag blev det samma gamla förhatliga 5-3-2 av alltihopa med undantag av den lysande 2-0-segern borta mot Helsingborg i maj.
Litmanen och Prahlskt diamantförsök
Under sommaren gicks det över till 4-4-2 för gott och detta system kom Tom Prahl att hålla fast vid ända tills Jari Litmanens entré i juli/augusti 2006.
Då bidde det en diamant för första gången mot Kalmar FF borta den 6/8 och resultatet var Med väl godkänt.
MFF spelade sin bästa match på länge och vann säkert med 2-0 och med Tomas Olsson som balansspelare och Litmanen som spelregissör i en ”nr 10-position”.
Det gick inte alls lika bra i matcherna som följde och i takt med att Jari hamnade utanför laget pga skador så gick magister Prahl tillbaka till ursprungsmodellen 4-4-2.
Prahls sista tid i MFF slutade i moll men snarare pga avsaknad av bra material än bytena av spelsystem.
Sören Åkeby ger oss vad vi tål med tombola och "fel" system
Sören Åkeby var näste man till MFF-rakning och köpt för att spela 4-3-3 så var det också precis det som bjöds fram tunder de första matcherna i allsvenskan.
Problemet de första omgångarna i Litmanens skadefrånvaro var att ingen riktigt kunde axla den offensiva mittfältsrollsmanteln.
Det var först när frälsare Litmanen återkom i en nykomponerad diamant i matchen mot Halmstad som bitarna föll tillfälligt på plats igen.
Även om Litmanen bara höll fram till sommaruppehållet höll Åkeby fast vid sin märkligt utformade diamant med renodlade yttrar och ett hav av yta mellan balansspelare (Daniel Andersson) offensive mittfältaren (Bech, Pode, Hallfredsson, Anders A, Yksel etc etc), samt yttermittfältarna
Mycket också beroende på den succé som sommarförvärven Jonatan Johansson och Junior hade på topp sedan de ersatt den flyktade Afonso och ständigt skadade Skoog.
Sett i retrospekt hade laget i stort fungerat bättre med Jonatan Johansson som högerytter och Junior som center i ett 4-3-3 men Åkeby var redan förlorad i diamantens förlovade land.
Missnöjet var stort med Åkeby under vintern 2006/2007 och de flesta insåg att hans diamant var ett fiasko utan dess like. Ögonfägnande stundtals men också defensivt väldigt klent.
Till säsongen 2007 fick assisterande tränaren Alf Westerberg mer att säga till om och det nya spelsystemet blev nu istället ett slags 4-3-1-2 där nyinköpte Ola Toivonen skulle vara offensiv spets på mittfältet och där Yksel Osmanovski och, i början, Joakim Nilsson på "kanterna" skulle hjälpa Daniel Andersson mer i defensiven.
Det blev också nämnbart bättre defensivt men offensiven förlorade avsevärt i slagstyrka då Yksel Osmanovski ofta hade en mycket svårdefinierbar roll,
Behrang Safari kom inte upp riktigt i banan och Joakim Nilsson var lika lite som Henrik Nilsson 1992 någon som skapade något från en höger mittfältsroll.
Även duktige danske högerbacken Ulrich Vinzents hämmades av bristen på kontinuitet och kvalitet på högermittfältsplatsen.
Sedan kom nästan alla från Marcus Pode till Arne Anka att prova denna kant utan lyckat resultat.
Säsongen blev ju längre den gick alltmer deprimerande och först när allt var förlorat gjorde Åkeby det som alla hade väntat på i snart 1,5 år: återgick till det system han egentligen kan riktigt bra: 4-3-3.
Det var bara det att han i detta 4-3-3 valde att spela med den allt annat än villige Junior på en vänsterkant och Behrang Safari på högerkanten så insåg alla att klockan var slagen.
Sparken hade legat nära till hands för Åkeby redan under sensommaren och början av hösten men nu stod det helt klart att hans kontrakt inte skulle förnyas som en god säsong hade kunnat givit honom.
Den enda gången hans diamant verkligen funkade och hade någon slags kontur under tiden efter Jari var i bortamatchen mot Halmstad denna sommar då Behrang Safari spelade på mittfältet och Christian Järdler spelade vänsterback därbakom. På högerkanten spelade då Babis Stefanidis.
Givetvis var käre Åkeby tvungen att språnga denna lyckade formation i matchen efter.
Liksom sin stockholmske föregångare Micke Andersson var det inte bara spelsystemet spm varierade utan den västbaltiska tombolan tog också till heders igen och denna gång med besked.
Inte bara var spelarmaterialet svagt under Åkeby utan han ändrade friskt i laguppställningen och gjorde sig av med de som faktiskt var mest lämpade att spela yttermittfältare i truppen: Emil Hallfredsson och Marcus Pode.
Roland och Hans söker balans mellan estetisk fägnad och effektivitet
Inför säsongen 2008 inhämtades det framgångsrika tränarteamet Roland Nilsson och Hans Gren från Gais. Där hade de profilerat sig genom ett solitt och homogent 4-5-1-system med vassa kontringar och starkt försvarsspel som signum.
I Malmö FF deklarerade de på tidigt stadium att det skulle spelas med två forwards och ett fyrmannamittfält.
Lite till manns och med Roland Nilssons karriär i åminne hoppades vi nog att åter få se ett rakt och kompakt spelande Malmö FF i deras regi.
Kanske med Ola Toivonen som en av två forwards, tydliga ytterroller och lite mer hjälp till Daniel i mitten. Även 4-3-3 hade materialet också passat väldigt bra till.
Istället blev det en liten modifiering av förra årets spelsystem med ett 4-1-3-2 istället för 4-3-1-2. Hänger ni med? Skillnaden nu skulle vara att yttermittfältarna var mer offensiva och Ola Toivonen kanske vara lite mer defensiv i sin offensiva mittfältsroll.
Det funkade alldeles utmärkt i första matchen mot Göteborg hemma. Ola kom bra i djupled som en lite mer teknisk Jörgen Ohlsson. På topp spelade Skoog och Jonatan Johansson och gjorde det bra.
Roland och Hans betonade passningsspelet väldigt mycket och vi var också obesegrade de sju första omgångarna, mycket pga att Labinot Harbuzi hade tagit Olas plats på mittfältet och denne tagit steget upp i anfallet bredvid Jonatan Johansson.
Sedan skadades Harbuzi och trots att han senare kom tillbaka efter sommaruppehållet och att Edward Ofere gjorde succé tillsammans med Toivonen på topp var det något i MFF.s spel som inte fungerade.
Liksom under Sören Åkeby funkade inte koordinationen mellan inner och yttermittfältet och yttermittfältarna var alldeles för defensivt svaga för att det skulle bli ett bra samarbete med backarna.
MFF rönte mer framgång under slutet av säsongen då ett mer direkt spel infördes men fortfarande skapade motståndarna många chanser pga nyss nämnda obalans.
Sammanfattning:
Som ni kan se är det inte alltid som MFF har spelat rakt 4-4-2 (rakt mittfält och två toppforwards) men det är ett system som många tränare kontrakterats för att det har förväntats spela med det eller själva valt att gå över till i en eller annan form.
Så på det viset kan man säga att det är en del av vår "själ" men sett i ett fotbollshistoriskt perspektiv så är det raka 4-4-2 vi lärde känna under Bob, Roy, Rolf och Tom redan ett minne blott.
Personligen har jag svårt att se att varken Roland Nilsson/Hans Gren eller en eventuell efterföljare kommer att disponera sitt manskap på det sättet som vi 4-4-2-nostalgiker skulle önska.
Utvecklingen går mot alltfler mittfältare med speed och genombrottskraft och Kalmars tränare Nanne Bergstrand går till och med så långt som att säga att snart spelar de flesta lag utan renodlade anfallare.
Så långt kanske det inte kommer att gå men faktum är att väldigt många lag numer spelar med endast en toppforward och en släpande forward/offensiv mittfältare strax därbakom, understödda av två mer eller mindre defensiva mittfältare.
Låtom oss vänja oss och se framtiden an med tillförsikt istället för att drömma oss tillbaka till något slags Thern/Schwarz- eller Ohlsson/Mattisson-mittfält som förmodligen aldrig kommer igen.
Hoppas att ni fann lite nöje i denna taktik- och historikexposé för det lag vi alla älskar och att ni upptäckte att det mesta upprepas. Både med- och motgångsrecept....
