Alla föds ljusblå: Anders Johansson
Meningen "Alla föds ljusblå" är som bekant bara halv. Hela meningen lyder "Alla föds ljusblå, det tar bara lite olika lång tid för oss att upptäcka det". Dagens krönikör Anders Johansson, en av Sveriges absolut roligaste människor och just nu aktuell med både Julkalendern och Morgonsoffan, är ett lysande exempel på detta. Om detta skriver han idag.
Alla föds ljusblå?
När jag läst tidigare skribenter på den här platsen har det ofta handlat om ljusblå minnen, hjältar från förr och magiska matcher man minns. Ofta under någon typ av rubrik som antyder att vi alla föds ljusblå.
Själv är jag från Linköping och kunde inte förklara offsideregeln för sju år sedan. Det här får bli något annat - en liten sak om magi.
Jag hade fått två fribiljetter av min arbetsgivare. För första gången i mitt liv skulle jag gå och se på fotboll. Förväntningarna var minst sagt lågt ställda. Hela min tillvaro fram till och med den 22 oktober 2001 hade varit, om inte fotbollsfientlig, så åtminstone gravt fotbollsnonchalant. Jag hade i och för sig läst och uppskattat Fredrik Ekelunds fotbollsromantiska Malmöskildring Jag vill ha hela världen men det var nog mest för att jag ganska nyligen flyttat till Malmö och att jag tyckte att det var lite lockande att läsa om platser som jag kände igen. Bokens fotbollsingredienser hade ungefär samma funktion som rivna citronskal på små bakverk - lite trevligt men egentligen helt onödigt. I övrigt var mitt sug efter fotboll ungefär lika stort som en mellanstadieelevs längtan efter grovt mörkt bröd.
Dessutom vill jag minnas att det var kallt och åtminstone nästan regn den dagen. Alltså regn på det där viset som det bara kan regna i Malmö – egentligen regnar det fast det faktiskt inte gör det. Dessutom var det kallt. Minus 36 grader… var det … förmodligen. I efterhand kan jag omöjligen förklara vad i hela friden som fick mig att ta den där promenaden från min varma lägenhet till Malmö Stadion. Kanske hade jag nya skor som behövde testas i offentligheten, kanske rörde det sig om en omedveten lust att få mitt ointresse bekräftat.
Jag kände inte till namnet på någon av Malmöspelarna. När jag gick hem kände jag till Niklas Skoog… tror jag. Jag minns inte vilka Malmö mötte… jag tror det var Elfsborg men det kan likaväl ha varit Sundsvall eller Örebro. Men det var Sundsvall… Jag minns att ”vi” vann men jag minns inte med vilka siffror. Det var 3 – 1. Jag tror att jag minns hur Niklas Skoog utnyttjade en målvaktstavla och gjorde mål på övertid, men om det verkligen var så är ytterst tvivelaktigt. Bara en enda sak är jag helt säker på - att jag överraskade mig själv med att bli väldigt glad när just det hände – om det nu hände.
Och det är nu som det hela blir lite intressant. Jag hade en underbar stund. Där satt jag med ett intresse ungefär lika brinnande som en bit granit och stornjöt av något som jag överhuvudtaget inte begrep mig på. Som en skinande glad analfabet som just insett att man kan skaffa lånekort på biblioteket. Något var magiskt.
Redan året där på låg mitt första årskort i plånboken. Sedan dess sitter jag där. Varje match ärligt och uppriktigt lycklig. Jag älskar Allsvenskan.
Även om jag numera är väl bekant med antalet spelare på planen, kan förklara offsideregeln och känner till att ett 4-4-2 system innebär att man har två och inte fyra man på topp så är min okunskap, trots att jag gör mitt bästa för att dölja det, fortfarande tämligen generande. Det fina är att det inte gör så mycket. Magin består. Om jag under ett fotbollsrus får för mig att skrika något i stil med ”spring i luckan” eller ”bredda bakom” så är det med nittionioprocentig säkerhet absolut inte det fotbollsspelaren till vilken jag skänker mitt högljudda tips bör göra. Förmodligen går det inte överhuvudtaget. Jag tipsar i alla fall.
Två av mina fotbollsintresserade kollegor har gjort det till en vana att reta mig för mitt engagemang i allsvenskan.
– Allsvenskan är bara felpass, ett-noll o gegga. Kolla La liga det är riktig fotboll, brukar det heta.
Visst ligger det en viss sanning i det. Däremot så springer jag absolut inte benen av mig för att hinna hem för att hinna kolla målen från La Liga. Däremot har jag avbrutit en fiskehelg i förtid för att hinna hem till sporten som troligen skulle visa målen från Malmös bortamöte mot Gefle. Allsvenskan må vara något sämre men magin är definitivt större. Nu är det fört i bevis. Det är en sanning.
Måhända är jag också född med ett himmelsblått hjärta. Men kanske är det så att det tar i runda slängar tjugosju år för en fotbollsanalfabet att begripa det.
