Vi tycker om MFF: Om Ralf tar hand om trädgården kan Janne stå där som tomte
Ole Törner, Susanna Dzamic och Micke Möller är tyckarna i denna omgång av "Vi tycker om MFF". Ämnena för veckan är Andreas Yngvessons kritik mot Malmö FF, struliga spelare och sportjournalister.
Himmelriket presenterar stolt veckans panel:
Ole Törner
Sportjournalist på Skånska Dagbladet, innan dess på Arbetet, med sydvästskånsk idrott som specialitet och med Malmö FF som brinnande intresse. Bloggar om MFF på Skånskan.
Susanna Dzamic
Programledare i "Morrongänget" på Mix Megapol, Malmö och Klubbtv MFF.
Micke Möller
Tidigare redaktör för Himmelriket. Numera redaktionschef på Svenska Fans. Har följt MFF sedan barnsben. Minns framgångarna, och längtar efter nya.
Veckans snackis har varit Andreas Yngvessons egenskrivna text som publicerades på Himmelriket i lördags. I denna riktar han kritik mot hur Malmö FF behandlar sina trotjänare Niklas Skoog och Anders Andersson. Hur ser du på texten och vad har du att säga om Malmö FF:s personalpolitik?
Ole: För det första måste man skilja mellan besluten i sig och sättet att meddela och kommunicera. Med facit i hand kan man väl säga att det skrevs ett för långt kontrakt med Niklas Skoog, att det var rätt att låna ut honom och att det nästa år borde ske en försäljning eller fortsatt utlåning. Att inte förlänga med Anders Andersson kan också vara rätt, även om jag helst sett att MFF gjorde klart med honom den kommande säsongen också. Men inte längre. Det är en sak.
En helt annan är kommunikationen med spelarna. Anders borde ha fått beskedet från dem som tagit beslutet (jag förutsätter att det är Rolle och Gren) och det hade inte varit fel att följa upp och snacka med Niklas. Men om besluten i sig är A och sättet att meddela dem, och följa upp dem, är B, tycker jag att A är mycket viktigare än B. Ibland verkar det som om folk inte gör mycket annat än letar efter fel i MFF.
Susanna: När jag läste att ingen hört av sig till Niklas Skoog under hela tiden i Mjällby så kom jag att tänka på när jag var mammaledig. Inte en enda gång hörde min chef av sig. Det var som om jag inte fanns längre. Det verkar vara likadant när man är MFF-ledig. Det är konstigt att människor som arbetar med människor vet så lite om hur människor fungerar. Men jag blir inte förvånad. Det har diskuterats mycket om klubbens oförmåga att kommunicera men i det här fallet är det väl mer en fråga om respekt och hyfs. Som utomstående är det svårt att uttala sig när man inte har all fakta. Att Rolle inte sa någonting alls till Anders kan tyckas helt obegripligt, men kanske är det så han föredrar att arbeta. Att inte ta de diskussionerna med spelarna. Men det blir såklart extra känsligt när det drabbar någon som vi tycker så mycket om... Vem bryr sig om vem som berättade för Mike Jensen? Kanske dags att dra igång en intern kampanj, "Fotbollsspelare har också känslor! ".
Micke: Yngvessons text är en grymt angelägen text. Den greppar ett problem som tyvärr är vanligt inte bara inom fotbollsvärlden utan inom yrkeslivet som helhet. Självfallet blir jag upprörd och ledsen över det han beskriver – men ändå inte speciellt förvånad. Inte bara för att det handlar om MFF, utan för att det är så här det ser ut. Livet är inte vackrare än så. Det borde vara det – men det är en annan sak.
MFF:s personalpolitik vet jag faktiskt ingenting om. Och ju mindre jag vet, desto bättre, tror jag.
Det ryktas om att Joseph Elanga och Junior, som båda har det tungt i sina klubbar i Danmark, kontaktat Malmö FF och bett om att få komma tillbaka till klubben. Detta har lett till en debatt på Himmelrikets forum vad gäller om klubben ska värva spelare som tidigare gjort sig kända som struliga och om detta påverkar resultaten. Hur viktigt är det egentligen för ett lags prestationer att det finns en god stämning i truppen?
Ole: De som känner mig vet att jag mycket gärna vill ha tillbaka Tobias Grahn i truppen. Joseph Elanga hade heller inte varit fel, Junior tror jag har gjort sina bästa matcher i karriären. God stämning är bra. Men alla behöver inte vara vänner med alla alltid. Och en framgångsrik klubb måste skaffa sig beredskapen och kunskapen att klara av att ibland hantera även lite struliga spelare. Det är nämligen ibland de som är de allra största talangerna och bästa spelarna.
Det finns givetvis en gräns. Men då snackar vi Sypniewski och liknande. En, två eller tre mindre strulpellar måste man väl för tusan kunna klara av? Lite hårdraget, men ändå: Om alla i styrelsen, på kansliet, i truppen och i ungdomsleden hela tiden går omkring och kramar varandra blir det inte mycket gjort.
Susanna: Med tanke på vad Rolles vision är så ser jag inte att Elanga eller Junior kommer tillbaka. När det gäller god stämning så berättade Andreas Yngvesson och Olof Persson när de var gäster i Klubbtv, att en bidragande faktor till att klubben tog SM-guld 2004 var just lagandan och den goda stämningen i truppen. Att gilla varandra så mycket att man sitter kvar i omklädningsrummet lite längre än vad som är nödvändigt bara för att snacka lite. Att omklädningsrummen inte bara är någonting man passerar så snabbt som möjligt för att dra vidare. Så givetvis är god stämning oerhört viktigt. Då arbetar man för varandra.
Men för egen del uppskattar jag spelare som skapar rubriker. Det gör mitt jobb lättare. Så rent egoistiskt tycker jag att Elanga bör komma hem och varför inte Grahn!
Micke: Det där med stämning och prestationer är en svår sak. Under de senaste tre åren har ju MFF ofta signalerat att det varit en god stämning i truppen, att alla trivs och har det kul tillsammans. Det var så under Åkeby och det har varit så under Rolle/Gren. Man har hela tiden målat upp bilden av laget som en stor, glad och kramgo familj. Men resultaten har varit urusla. En god stämning i sig är alltså ingen garant för goda resultat. Det är i alla fall min enkla tolkning. Och en dålig stämning innebär heller inte per automatik dåliga resultat. Det finns ett gäng toppklubbar där strikta hierarkier, psykningar, tråkningar, tuppfajter mellan stjärnorna etc. är en del av vardagen, och som ändå presterar år efter år.
Så jag vet faktiskt inte, Helen. Vi vill alla ha en skön stämning omkring oss. Det ligger i vår natur. Men kanske blir vi ibland lite väl loja och bekväma om det blir allt för nice and cosy. Så irrationalitet, oro och konkurrens behöver inte alltid vara av ondo. Samtidigt måste det finnas en känsla av samhörighet… Som sagt, en svår fråga.
Lasse Granqvist, Marcus Birro och Glenn Strömberg premierades med guldsköldar när Svenska Fans besökare fick rösta fram sina favoriter bland de svenska sportjournalisterna. Vinnare i den mest prestigefyllda kategorin - Sveriges Bästa sportjournalist alla kategorier - blev Lasse Granqvist. Vem anser du vara Sveriges bästa sportjournalist och varför?
Ole: Kanske skulle man göra en egotripp och föreslå sig själv? Jag är ju alltid väldigt påläst och kunnig i det jag skriver om och när det gäller arbetskapacitet är det ingen jävel som slår mig. Fast nu är jag ju inte sådan, så jag ska varken föreslå mig själv eller någon av mina nuvarande arbetsplatskollegor. Det ska ni slippa.
Så vem blir det då? Jag drar till med Stefan Alfelt på Aftonbladet. Han kan mycket om fotboll och om lagen han skriver om, har oftast vettiga åsikter, är väl sedd bland spelare och ledare och för att vara en kvällstidningsjournalist är han förvånansvärt bra på att låta bli att dras med i de övrigas sensationsdrev. Sämst är tyckarproffset Ralf Edström (som inte är journalist) och Janne Marmelad på Svenska Dagbladet. Men det visst ni redan. Om Ralf tar hand om Zlatans trädgård kan Janne stå i den som tomte.
Susanna: Inser att jag inte har några favoriter. Informationsöker hela tiden överallt så jag har nog gått och blivit formblind. Det måste åtgärdas genast!
Micke: Jag tycker att det finns ett gäng riktigt bra sportjournalister i det här landet. Eller fotbollsjournalister, eftersom fotbollsjournalistiken är den enda sportjournalistik jag läser. Dock finns inte mina favoriter bland dem som kommit fram i SvenskaFans Guldskölden-omröstning det här året. Där har det ändå i huvudsak handlat om... Vad skall vi säga, redan i förväg kända människor. Folk som syns i TV, hörs i radio eller som är i ropet av andra orsaker. Och i nio fall av tio tillhör de riktiga stjärnorna vanligtvis inte den här kategorin.
Men jag vill inta ta ifrån Granqvist årets utmärkelse. Han är kunnig, påläst, engagerad, balanserad och passionerad på samma gång. Och inte alls så där tröttsamt egotrippad som många andra bland kandidaterna.
