Krönika: Skeptiskt och hoppfull på samma gång
Att Djurgården skulle rikta blickarna mot damsidan i jakten på ny tränare trodde jag aldrig, men Andrée Jeglertz får ändå ses som ett mångdubbelt mycket mer spännande namn än Håkan Ericsson, som av flera uppgavs vara klar. Därmed inte sagt att jag är övertygad om att den här lösningen är speciellt bra...
Andrée Jeglertz och Zoran Lukic är som bekant namnet på Djurgårdens nya tränare. Zoran har känts ganska säker länge nu, ett nyskrivet kontrakt med lilla Qviding kunde knappast stoppa den övergången, men beskedet om Jeglertz slog ner som en bomb. När Aftonbladet för ett par veckor sedan i en artikel skrev att Jeglertz var "iskall i herrallsvenskan" småskrattade jag likt en del andra och hade inte en tanke på att han kunde bli vår näste tränare - det är trots allt en enorm skillnad mellan herr- och damallsvenskan. När nu dock samma man faktiskt har skrivit på för klubben får jag ändå säga att det känns lite som en lättnad - det hade trots allt kunnat bli Håkan Ericsson. En personlighetslös tränare känd för svagt psyke och för att ha hängt upp Ior i taket är det sista vi behöver nu.
Bättre alternativ kryllar det inte av och en viss positiv känsla har jag, förändringar och nytillsatta tränare efter en misslyckad säsong brukar inge det - men man måste ändå se realistiskt på det hela. Jag blir inte förvånad om starten blir lyckad, laget får med sig några segrar och man som supporter hånar de tidigare inkompetenta soporna till tränare. När sedan verkligheten hinner ikapp, nyhetens behag släpper och resultaten uteblir står man likväl på samma plats och skriker avgå igen, den historien har vi sett ett flertal tillfällen nu.
Den här gången finns det dock en väsentlig skillnad. Klubben har återinfört tanken om att en spelidé ska finnas inom föreningen och tränare ska rekryteras efter den, något som jag är positivt inställd till. Med en manual slipper man börja om från början varje gång ett tränarbyte genomförs, utan efterträdaren får istället fortsätta med det arbete som sin föregångare påbörjat.
I diskussionen om det nya tränarparet har Zoran hamnat lite i skymundan, men faktum är att han utgör en lika stor roll i tränarkonstallationen - ledarskapet är delat om man får tro Göran Aral. Rollfördelningen kommer dock vara tydlig vilket låter bra, så vardera tränares egenskaper tas till vara på.
Däremot blir jag orolig när Aral säger att det mest spännande med Jeglertz är att han vunnit ett flertal guld i sin tid i Umeå. Det kan mycket väl vara så att han är en duktig tränare, men jag hoppas innerligt att det är på betydligt större grunder än så man anser att han är rätt man att ta över DIF, för om jag ska vara helt ärlig så ser jag inte framgångar med Umeå IK i Damallsvenskan som någon merit av värde överhuvudtaget.
Hur det slutar? Det återstår att se. En sak är dock säker, när Allsvenskan drar igång framåt våren kommer både Jeglertz och Zoran ha mitt fulla stöd.
