Söndagspudeln
"Ibland går det långt. Man försöker vifta med logiken och sanningens flagga mellan skyttegravar grävda av två arméer bestående av blinda optimister och sorgsna pessimister, men även om man inte vill så skjuts man till slut ner i en av skyttegravarna."
Jag ogillar repetitiva tv-serier. Jag ogillar artister som ger ut nästan samma skivor gång efter gång. Jag ogillar Patrick Ekwall när han hakat upp sig på något i sin blogg och tjatar om det i en evighet. Jag ogillar svenska deckare för de är alla precis som varandra.
Jag ogillar upprepningar.
Därför är det med svansen mellan benen jag lägger mig ner och gör en jättepudel. En sån där jättestor pudel som friserats av en psykotisk ägare som tar ut sina ytliga tillkortakommande på mig och sedan tvingar mig att tävla i absurda skönhetstävlingar för hundar.
Man beskylls för mycket när man är en sådan där som har en kritisk ställning till saker och ting. Vanligaste beskyllningen är att man inte är en supporter överhuvudtaget. Det har gått så långt att jag kallats för "en tom internetfigur". Nästan lika vanligt som den beskyllningen är den om att man är misslyckad i sitt liv utanför fotbollen och därför tar ut det på internet.
Jag vet inte hur man fastställer vem som har ett lyckat liv och vem som har ett misslyckats liv, men jag klagar inte över mitt i alla fall. Jag är nöjd med det jag har, jag är faktiskt nöjd med det mesta i mitt liv. Förutom MFF.
Men ibland går det långt. Man försöker vifta med logiken och sanningens flagga mellan skyttegravar grävda av två arméer bestående av blinda optimister och sorgsna pessimister, men även om man inte vill så skjuts man till slut ner i en av skyttegravarna. Jag som innan säsongen faktiskt förutspådde att vi skulle sluta på en bättre placering än vad vi slutligen gjorde har under den andra hälften av säsongen legat med ammunition i pessimisterna skyttegrav och agerat granatkastare.
Det är inte förrän kriget är över som man inser hur löjligt det egentligen är. Logik. ärlighet och vett kastas bort när man sitter och debatterar i stridens hetta. Minsta lilla oskyldiga uttalande spinnar man till att bli något kontroversiellt.
Damer och herrar, skyttegravar är så 1914. Get over it.
Det jag vill komma fram till är att jag för några veckor sedan gick ut på tunn is när jag ganska hårt kritiserade Roland Nilsson och hans agerande i affären kring Anders. Det finns två sidor av varje mynt och även om MFF nästan alltid motsätter sig att vända på myntet så vet jag nu att jag var överdriven och onödig i min ilska. Jag vill alltid, hur självupptaget och självgod jag än låter, försöka se på saker från en nyanserad synvinkel och ta in olika argument för de olika sidorna innan jag yttrar mig i krönikor. Men ibland ser man inte så tydligt från skyttegraven på grund av rökridåerna motståndaren kastar ut.
Jag har varit precis så förutsägbar och tjatig som Patrick Ekwall kan vara. För det gör jag en pudel av finaste sort. Den rosa, friserade och väluppfostrade sorten.
Jag hade fel. Förlåt Roland!
