Fast natten är svart är himlen alltid blå
Att följa och älska ett fotbollslag är som att färdas på en lång känslomässig berg- och dalbana. Nu när nöjesfältet är stängt för säsongen och berg-och dalbanan står stilla känner jag en känsla av tomhet inom mig.
Fast natten är svart är himlen alltid blå. Åtminstone ser det ut så från min plats där jag sitter nersjunken i tv-soffan. Jag har hängt upp en blå ljusslinga på staketet som omgärdar trädgården. Ser riktigt läckert ut om jag får säga det själv.
I min jakt på den rätta färgen på lamporna har jag nog varit runt i varenda affär i hela stan känns det som. Mina arbetskamrater har skakat på sina huvuden när jag i jakten på himmelsblå belysning offrat ännu en lunch. Jag har dock inte haft någon vidare framgång, och för att inte svälta ihjäl, har jag nu fått nöja mig med en lite mörkare blå nyans.
Även om de inte sagt det rätt ut så förstår jag att kollegorna tycker det är lite märkligt att lägga så mycket tid och energi på ett fotbollslag. När de sover ut på helgmorgnarna ställer jag väckarklockan för att få se mitt lag träna, när de ser Sex in the City på tv:n sitter jag på Stadion och hejar fram MFF och när de lägger sina sparpengar på charterresor väljer jag att köpa årskort och åka på bortamatcher.
Vi lever i två helt skilda världar. Jag har svårt att se deras sysselsättning som särskilt meningsfull och kan naturligtvis inte klandra dem för att de inte förstår mig. Men så har de heller aldrig har fått uppleva alla mäktiga känslor som finns inom en när man verkligen älskar ett fotbollslag.
För mig är det bästa med en ledig helg att jag får möjlighet att se MFF träna. Det är helt underbart att komma ner till Stadionområdet en solig förmiddag och följa lagets träning. Att spekulera i hur laguppställningen kommer att se ut i nästa match och att se om detaljer man tränar på kommer att lyckas när det väl gäller. Det är fantastiskt att få uppleva den gemenskap som finns mellan oss supportrar som står kring staketet. Och det är häftigt att få komma nära inpå spelarna man beundrar och kanske till och med få växla några ord med dem.
Fast jag bara tittar på, så kan ett träningspass med MFF göra mig både upprymd och ge massor med energi.
Matchdagar är jag alltid väldigt nervös. Mina kollegor brukar skratta åt mig när jag springer på toaletten för femtielfte gången på en dag. De kan ju inte ana vad man som fotbollssupporter går igenom inför en match. Det var någon som liknade en fotbollsmatch vid en teaterföreställning. Men även om där finns likheter så finns det även skillnader. Om man går på teater, bio eller liknande så vet man ju redan på förhand att det med största sannolikhet kommer att bli en trevlig upplevelse. Men en fotbollspublik kan aldrig vara riktigt säker på hur det kommer att utveckla sig.
Det finns matcher som man för alltid kommer att minnas. Som när uppemot 7 000 MFF-supportrar tog Ullevi i besittning en regnig dag i slutet av oktober 2004. När jag satt i bilen på motorvägen upp till Göteborg och såg alla bilar som var smyckade med MFF-halsdukar och andra himmelsblå attiraljer så förstod jag att det skulle bli en väldigt speciell kväll. Av matchen minns jag inte så mycket mer än att vi vann och att Thomas Olsson och Peter Abelsson gjorde målen. Men av upplevelsen på läktaren minns jag varenda sekund. Det var en makalös stämning och det är sådana dagar som man förstår varför man lägger så mycket tid och pengar på sitt lag.
Sedan finns det matcher då jag på fullt allvar ifrågasätter varför jag utsätter mig för ett sådant lidande som fotboll kan innebära. Ett sådant tillfälle var när Malmö FF i september förlorade med
0-3 mot Halmstad hemma på Malmö Stadion. Ingenting fungerade och spelarna såg inte ens ut att vilja vinna matchen. Det var enormt frustrerande att sitta på läktaren.
Att följa och älska ett fotbollslag är som att färdas på en lång känslomässig berg- och dalbana. Det är höga toppar och djupa dalar. Vad man känner är förstås starkt förknippat med lagets prestationer på plan. Känslor som hopp, glädje och lycka ställs mot uppgivenhet, ilska och frustration. Det är passion, det är lidelse och det är massor av kärlek!
Jag ser det som ett stort privilegium att få sitta i en av vagnarna och är otroligt tacksam över att få vara med på färden!
Just nu har dock nöjesfältet stängt för säsongen och berg-och dalbanan står helt stilla. Jag kan lugnt ligga kvar i sängen på lördagsmorgonen, hinner umgås med familj och vänner och istället för att ge mig iväg till Stadion när det regnar kan jag krypa upp i soffan med en kopp vaniljte och se en bra film.
Jag gäspar. Det börjar bli sent och det är dags att gå och lägga sig. Jag reser mig ur soffan och går ut för att släcka ljusslingan. Det är kyligt i luften, känns som att det är snö på gång. Jag känner en känsla av tomhet inom mig. Detta är utan tvekan den tråkigaste tiden på hela året. Jag saknar mitt Malmö FF oerhört mycket!
