Årets: Räddning
Det var ingen lyckad säsong för Jonas Sandkvist. Några matcher fick han dessutom sitta på bänken men i matchen mot AIK på Råsunda fick han verkligen glänsa.
Finns det någon ensammare än en straffläggare som kan avgöra en match? Det är klart det finns. Men ändå, att stå där med lagets öde i sina händer kan inte vara lätt. Självklart rullar det bilder i det undermedvetna.
Det är ju också många spelare som missat straffar i avgörande lägen; Maradona, Franco Baresi, Roberto Baggio, Olof Mellberg, Roland Nilsson och Niklas Skoog, för att nämna några. Ändå är det så att alla förväntar sig att straffläggaren ska sätta dit den. Så är det bara. Det innebär samtidigt att spelaren vid straffpunkten är den som har allt att förlora.
För en målvakt är det tvärtom. Målet är ju så stort, bollen så liten och dessutom får målvakten bara röra sig i sidled innan straffläggaren rört bollen. Sista utposten är med andra ord i underläge.
Just därför är det extra roligt, upphetsande, bra gjort och fantastiskt när målvakten räddar. För vad kan chanserna vara för en räddning – en av tio. Helt krasst är det i många fall så att målvakten tar bollen i kraft av att straffskytten skjuter för löst, mitt i mål, på målvakten eller i semaforhöjd.
Så var inte fallet på Råsunda när Jonas Sandkvist gör årets räddning. AIK hade fått en snällt dömd straff, matchen stod och vägde, även om kommentatorerna tyckte att AIK var det bättre laget och det fanns inga mål i protokollet. Det var som såklart ett viktigt läge.
Det är något grekiskt, ödesmättat och tvekampsaktigt över dramat. Den ensamme målvakten med endast sin kropp och sina handskar som vapen. Straffläggaren som med sin överblick av målet, kontroll över bollen, kollen på målvaktens position och sin möjlighet att välja när och hur avgörandet ska ske. Alla fördelar verkar vara i straffskyttens favör.
Samtidigt är det en kamp mellan två hjärnor vars förmåga att manövrera ut varandra är det som avgör. Det gäller att vara kall och avvakta tills motståndaren gör ett drag. Det blir som ett chicken-race mot stupet. Den som inte har modet förlorar. Den här dagens straffdrama avgörs inom tre sekunder.
Vad tänkte Sandkvist på, eller tänkte han inte alls? Det är kanske det som krävs, målvakten ska bara reagera. Inte som utespelaren fundera på i vilken hörna straffen ska läggas, vrist eller bredsida, högt eller lågt, stenhårt eller en välplacerad smekning?
Jorge Ortiz lägger upp bollen, går bak till straffområdeslinjen och koncentrerar sig. När klockan visar 27: 57 tar han första steget och springer fram för att slå till bollen. Samtidigt i en annan hjärna är det tomt, det enda som känns är när blodet pulserar i tinningen. Koncentration, avslappning, explosion är det som gäller.
27: 58 tar Sandkvist ett snabbt steg till vänster. Kanske är det steget som avgör, eller så har Ortiz redan bestämt sig för att sätta den i Sandkvist högra hörn. I vilket fall verkar han titta mer på bollen än på målvakten när han slår till bollen. Inte för hårt, inte för löst utan tillräckligt för att den ska gå in. Men Sandkvist kastar sig åt rätt håll. Nej, han störtdyker mot bollen och han...
Klockan står på 27:59 när Sandkvist lägger höger handske på bollen. Först kan jag inte fatta vad jag ser. Att en målvakt räddar en straff är ovanligt, att han klistrar den är närmast otroligt och att han gör det på en straff som inte är för lös eller för dåligt slagen är kopiöst, fabulöst, helt otroligt jävla… eh… eh… eh… jag vet inte vad.
Jag lovar att jag sett över tusen fotbollsmatcher i mitt liv. Och jag har aldrig sett, och kommer troligen aldrig att se, något liknande. För mig var det mer än årets räddning. Det var en händelse som nog aldrig kommer att upprepas i hela mitt, förhoppningsvis, långa liv.
Tack Jonas… i den matchen var du verkligen bäst.