Årets: Fighter
Himmelriket fortsätter summera 2008. Idag skriver Pontus Kroon om årets fighter.
Det var så längesedan men jag minns fortfarande den där lite förbjudna känslan av att sitta uppe sent en natt och se en tungviktsmatch i boxning som faktiskt berörde en.
Det var någon gång på åttiotalet när en ung galning vid namn Michael Tyson sluggade sig fram genom den korrupta mardrömsvärld som kallas proffsboxning som jag satt där med farsan och följde med i vartenda slag som om jag själv stod i den helveteskvadrat som kallas ring.
I går kväll hade man med osannolika dollarbelopp fått legenden Evander Holyfield att göra comeback mot en best från Ryssland på 215 cm och 145 kg som en vettig människa helst hade undvikit med en mils avstånd.
Matchen slutade oväntat. Inte för att den mäktige ryssen vann utan för att den 46-årige Holyfield höll matchen jämn och spännande i 12 ronder. Utan att på något sätt ifrågasätta domarnas beslut kan nog alla som såg matchen känna att Holyfield avslutade (?) sin karriär på ett värdigt sätt. Han kunde faktiskt ha vunnit.
Jag lägger ingen värdering i vad boxningsvärlden har blivit idag, med tre olika titlar, korruption och bisarra pengabelopp, men jag kommer inte ifrån att jag njuter av att se en underdog komma in och visa alla att han inte är den slagpåse som vi förväntar. Boxaren Holyfield överraskade mig, inte bara med sin fysik som jag 36-åring bara kan drömma om, utan även med sin optimistiska och stentuffa inställning.
Det är inte så mycket i Holyfields show i går kväll som för tankarna på ljumma Malmö FF, men det finns en lite oväntad fighter även hos oss och jag vill gärna lyfta fram honom.
Jag tänker på Edward Ofere.
Edward Ofere kom till MFF redan på Tom Prahls tid och sanningen att säga har jag inte sett mer än en god fysik hos honom. Tekniken och avsluten som gör en god forward har saknats och för mindre än ett halvår sedan hade jag helt räknat ut honom. Men en bra fighter låter sig inte bli uträknad.
Jag raljerade bittert bland mina vänner efter att vi blev utspelade mot HIF på Olympia i våras, jag vill minnas att mina ord föll ungefär så här: ”HIF:s anfallsspel var klasser bättre än vårt, det var ungefär som skillnaden mellan världsspelaren Henrik Larsson och amatören Edward Ofere.”
Ber ni mig idag sätta pengar på vem som gör flest mål av de båda i allsvenskan 2009 skulle jag gladeligen lägga pengarna på Ofere. Detta beror inte bara på att den gode Larsson ägnar vintern åt en hobby som vi lundabor mest förknippar med bakfulla studentajävlar, utan även på att Eddie med fighterns envishet och tuffhet valde att bli en riktig fotbollspelare.
Trots att han inte tillhörde startelvan på riktigt på hela vårsäsongen krigade Eddie oavbrutet vidare på träningarna och till skillnad från många unga fotbollspelare valde han att låta sitt fotbollsspel tala och i stället för att sladdra i pressen.
Det började med en stor insats mot Örebro borta, det fortsatte med en forcering hemma mot Trelleborg, men för mig kom det stora momentet när vår unge bjässe valde en iskall, smart tåfis på glashala Starke Arvid mot Ljungskile.
Plötsligt visade Eddie att han även hade känsla och hjärna utöver kraft och hjärta och detta cementerade han i hemmamatchen mot Örebro där han Torres-likt chippade in 3-1.
I och med att Eddies targetspel dessutom var charmant hela hösten blev han en av de viktigaste faktorerna i den uppryckning MFF gjorde under oktober och november.
Från att ha varit en förbisedd, uträknad fjärdeforward är Edward Ofere idag en av allsvenskans intressantaste namn. Han är 22 år gammal, han gjorde 9 mål på 15 starter och han har precis skrivit på för två år till i Malmö FF.
Det är stort för en överbevisad skeptiker och tro mig, MFF behöver en fighter.
