Gästkrönika: Att satsa inhemskt
"Slutsatsen är att det under de senaste åren lönat sig att satsa svenskt, däremot inte nödvändigtvis ungt. Med undantag av det mycket veterantunna Göteborg förra året så har de allsvenska vinnarna alltid haft några rutinerade nyckelspelare som kunnat leda duvungarna..."
På senare år har importerna från utlandet ökat lavinartat. Sedan Helsingborgs framgångar med utländska spelare i början på 2000-talet har fler och fler klubbar fått resurser och ögon för det som finns utanför Sverige. Trots stora namn som Alvaro Santos, Afonso Alves, Paulinho, Ari, Ijeh och Anselmo så är det ändå klubbarna som satsat nordiskt som nått störst framgångar.
Hammarby är numera en någorlunda stabil klubb, någon risk för att man ska få lämna högstaserien är svår att se, ändå har det nu gått sju år sedan man vann sitt första och enda allsvenska guld. Den trupp som då kämpade för de grönvita hade blott ett frekvent förekommande utländskt inslag i form av allroundspelaren Trym Bergman, från Norge. Sedan dess har man haft många utländska spelare, så som Fredrik Winsnes, Sebastian Eguren och Paulinho, men några fler titlar har det inte blivit. I dag har man kontrakt med fem utländska spelare och enligt trenden kommer man därför få det svårt att vinna titlar även den närmsta tiden.
Året därpå vann Djurgården guld. Återigen var det endast en utländsk spelare som gjorde över tio matcher för klubben, och det var den nu i Gefle spelande Bapupa. I övrigt var det ett svenskdominerat lag, med spelare som Kim Källström, Andreas Isaksson och Andreas Johansson.
Djurgården lyckades vinna även nästa år, 2003, då med hela fem utländska spelare. Toni Kuivasto, Geert den Ouden, nämnde Bapupa och dennes landsman Makondele samt Daniel Sjölund gjorde över tio matcher då man bärgade guldet. Emellertid var det bara två av spelarna som var helt ordinarie den säsongen, och de anlände först under sommaren.
2004 var det tid för Malmö FF, som hade tre skickliga utländska spelare i form av Afonso, Elanga och Höiland. En trio som verkligen kan sägas ha gett spets till skåningarna som med sina utlänningar fick fart på både kanter och mitt i Prahls annars inte särskilt fartfyllda lagbygge.
Djurgården tog tillbaka guldet till huvudstaden med hjälp av hela sex utlänningar. Ingen klubb varken innan dess eller efter det har lyckats vinna någonting med så många utländska spelare. Värt att nämna var kanske att tre av spelarna var nordbor (Arnason, Kuivasto och Larsen), medan två andra (Ba och Magro) endast var reserver som kort efter fick lämna klubben.
Elfsborg vann 2006, med finske mittfältsgiganten Jari Ilola som en bergsäker del av mittfältet och med Leandre Griffit som evig inhoppare på flankerna. Utöver dessa bägge herrar var det idel svenskt, med nyckelnamn som Johan Wiland, Andreas Augustsson och Anders Svensson.
2007 vann Göteborg med sitt unga lag. Man inledde säsongen med tre utländska spelare, dock gjorde Gerba bara en enda match innan han flyttade. Återstod gjorde islänningarna Hjalmar Jonsson och Ragnar Sigurdsson som tog plats i blåvitts backlinje. Åtminstone den förstnämnde var dessutom väldigt acklimatiserad, då han är en av de i den blåvita truppen som varit i klubben längst.
I höstas tog Kalmar hem sitt första allsvenska guld. Under året har man endast nyttjat sig av fyra utländska spelare, färre än de flesta av konkurrenterna. Dessutom har två av dessa (Sobralense och Dauda) främst varit utfyllnadsspelare, medan en av de ordinarie (Cesar Santin) flyttade under sommaren. Annars har det varit svenskarna som dominerat laguppställningen så när som på högerbacken Artur Sorin.
Serietvåan Elfsborg har satsat mest inhemskt av alla. Bara en utländsk spelare fick speltid i fler än tio matcher och det var isländske mittfältaren Helgi Danielsson. Sägas bör väl dock att James Keene och Jari Ilola under skadefria säsonger också hade lyckats få speltid i fler än tio matcher.
Serietrean Göteborg var även de bättre än de flesta av konkurrenterna när det kom till att satsa inhemskt. Av sjutton spelare så var fjorton svenskar och de resterande tre nordbor i form av Kim Christensen, Hjalmar Jonsson och Ragnar Sigurdsson. Håkan Mild vet onekligen att man inte behöver se så långt för att hitta talang.
Efter topp tre börjar klubbarna som satsat mycket utländskt att ta mer plats. Helsingborg hade sju utländska spelare, medan AIK (som lät hela 21 spelare få spela mer än tio matcher) hade hela åtta stycken. Alltid hårdsatsande Malmö FF använde sju stycken, Örebro sex, Halmstad sex, Hammarby fem och först när vi kommer till Trelleborg hittar vi ett lag som satsat lika hårt inhemskt som topplagen. Man har blott använt sig av två utländska spelare, Michael Mensah och Paulinho, varav ingen dessutom kan sägas ha varit särskilt viktig. Man kan alltså säga att det finns klubbar som misslyckats genom att satsa inhemskt - men ärligt talat, kom inte Trelleborg högre upp än vad någon förväntat sig?
GAIS har nästan haft lika många utländska spelare som svenska, hela åtta utländska mot tio svenska. Superfloppen Djurgården har lagt ner många miljoner på sitt lag vilket resulterat i att man under den senaste säsongen brukade nio utländska spelare - mot bara åtta svenska. Att ha använt sig av fler importer än hemmagrodda spelare är man ensamma om i Allsvenskan, troligtvis även ur ett historiskt perspektiv. Snacka om misslyckad satsning.
En placering bakom Djurgården hittar vi Gefle som haft två utländska spelare i sin startelva, Yussif Chibsah och Yannick Bapupa. Ett bakslag för den här artikelns poäng, kan tyckas, men man får också se de resursmässiga skillnaderna i Djurgården jäfmört med Gefle. För övrigt var det endast femton spelare som fick spela över tio matcher i Gefle, mest kontinuitet i Allsvenskan.
De tre bottenlagen har gett mycket plats för importerna. Ljungskile hade nio utlänningar mot tio svenskar, Sundsvall använde sig av sex utlänningar, likaså Norrköping. Nämnvärt är att i de här klubbarna så har dessutom de svenska spelarna i många fall lyckats bättre än importerna. I Ljungskile var Smylie förvisso skicklig, likaså Mambo-Mumba och Sigurdsson i Sundsvall och Bamberg i Norrköping visade understundom att även han har potential. Men namnen vi minns från bottenstriden är David Leinar, Tobias Eriksson, Linus Hallenius, Mikael Lustig och... well, ingen i Norrköping.
Slutsatsen är att det under de senaste åren lönat sig att satsa svenskt, däremot inte nödvändigtvis ungt. Med undantag av det mycket veterantunna Göteborg förra året så har de allsvenska vinnarna alltid haft några rutinerade nyckelspelare som kunnat leda duvungarna.
En trend har varit att efter sitt guld köpa in alltfler utländska spelare. Djurgården, med sina tre guld, har fyllt sin trupp med spelare från världens alla hörn. Hammarby och Malmö FF har också i allt större grad försökt förlita sig på utlandet på senare tid. Göteborg tappade få spelare och behövde inte direkt göra några större förändringar, men ersatte Bengt Andersson med danske Kim Christensen. Vad gör man när Bjärsmyr och Wernbloom flyttar? Och vilken väg kommer nu Kalmar att gå, när Svante Samuelsson måste ersätta sina flyktade stjärnor?
Samtidigt håller trenden kanske på att vända. Inget lag har vunnit Allsvenskan med fler än tre utomnordiska spelare. I år vann Kalmar med fyra, två brasilianare, en fransman och en nigerian. Som sagt var dock det bara två av dem som var tongivande när smålänningarna tog hem seriesegern.
Silly Season är en intressant tid för alla fotbollsfanatiker. Ofta hoppas man på nya, spännande brasilianare och argentinare - men kanske borde vi ägna mer tid åt att bry oss om vad våra klubbar gör med sina ungdomssektioner och för att hitta talang inom landets gränser.
