Alla föds ljusblå: Jonas Thern
Det finns spelare. Det finns stora spelare. Det finns stjärnor. Och så finns det legendarer och hjältar. Till den sistnämnda kategorin hör Jonas Thern. Idag skriver han exklusivt för Himmelriket.
Januari 1985 gick flytten mot det stora äventyret i mitt liv. Mannen som kom och hämtade mig vid mammas gata heter Tord Grip. Han hade varit och firat jul och nyår uppe i Värmland och skulle tillbaka för att dra igång den nya säsongen med Roy Hodgson i Malmö FF.
Mitt första intryck av Tord var att han var en trevlig och ödmjuk person men värdelös bilförare. Detta kunde jag såklart inte tala om för honom så där direkt vid första mötet. Men han har genom åren, som kom långt efter 1985, blivit påmind om sina färdigheter bakom ratten. Jag har även fått åka med i Malmö då Tord suttit bakom ratten och ibland slog det mig att vi Malmö FFare nog kan köra efter lite egna regler här i Malmö stad.
Tords färdigheter och kunskap om fotboll fanns det dock aldrig något att anmärka på. Tord Grip som manager och Roy Hodgson som huvudtränare och Harry ”dom springer inte utan ben” Jönsson som hjälptränare/lagledare, det var staben som anförde den grupp av spelare vi hade 1985. Ska inte älta så mycket mer om bilförare, men Harry var den som verkligen hade körkort. Roy var endast ytterst lite bättre (eller mindre kass) än Tord på att köra bil.
Efter en kort inkörningsperiod i laget kände jag mig ganska snart som ”en” i gruppen. En i gruppen hos MFF, mitt favoritlag i tidig ålder; det var stort för mig. MFF har alltid varit ett stort lag i Sverige och är det fortfarande. Med storlag följer högre krav än hos mindre klubbar. Under den tiden jag fick äran att spela med MFF så hade vi en fantastisk spelargrupp med många olika typer av spelare. Det sägs att vi var många som hatade att förlora och att det var den största anledningen till framgångarna vi hade. Jag vinklar den tesen lite och säger att viljan att vara bäst i gruppen drev oss mer än viljan att inte förlora. Vid träning var det fight om allt, men vid match så kunde vi alltid enas och stötta varandra.
The strength of the wolf is the pack the strength of the pack is the wolf. Det är ett bra ordspråk som passade väl in på den grupp som vi hade. Samma sak kan väl sägas om styrelse och ledning under denna tid. Fotbollslaget blir ofta en spegelbild av föreningens tränare, ledare och organisation.
Dagens fotboll och fotbollsspelare är självklart mycket bättre än under ”våran” tid och utvecklingen rusar snabbt framåt. Jag skulle gärna se att man hos MFF bromsade upp och tittade lite i backspegeln och på så sätt fick tillbaka sin ”vargflock” för utan den så är snart vargen ”individen” ett minne blott.
Nu har jag helt plötsligt halkat in på dagens MFF och det var kanske inte tanken från början. Men det är väl så att man bryr sig om dem som ligger en varmt om hjärtat. Jag fick utstå både det ena och det andra under min tränartid hos HBK när jag i någon tidning hade svarat på en fråga vilket mitt största favoritlag var. Det kan aldrig bli något annat än laget som hängde på planscher ovanför min säng när jag var liten grabb. Att jag dessutom fick min flinslipning som talang av Roy Hodgson och fick representera MFF som spelare gjorde inte svaret svårare.
Roy Hodgson, hur skulle man kunna skriva något om MFF under de här åren utan att hans namn kommer på tal. Be sharp, watch your angle, close, tackle, good son, lads: failing to prepare is preparing to fail. Det var mycket svengelska med Roy såklart, men vissa engelska utryck brydde han sig inte om att översätta.
Men ordspråket ovan (om vargarna), som är taget från John Wooden, var något som alltid fanns kvar hos mig långt efter MFF-tiden. Vi lever och överlever på olika talanger och kunskap i fotbollen, men alla har samma förutsättningar att förbereda sig för en säsong eller för en enskild match, och det är bara ren slöhet och dålig karaktär om man inte gör det.
Bland alla fantastiska tränare som jag har haft sticker Roy ut som den i särklass bästa instruktören. Han kunde som ingen annan förmedla sitt budskap genom att visa hur han ville att vi skulle genomföra saker och ting på planen. Han var tuff och ställde mycket höga krav.
Engagemang ojojoj - vilket engagemang karln hade. Han kunde drilla backlinjespelarna på ena planhalvan och man hörde hur han pumpade dom med direktiv. Mittfältare och forwards körde inlägg på andra planhalvan och fan om man missade ett inlägg för då kom det en salva mellan andetagen, concentrate on these crosses for f*ck sake.
Roy var en fantastisk tränare som också, tror jag, formades lite av oss och släppte mer och mer på den gamla engelska spelstilen efter hand. Vi ville spela riktig fotboll och inte bara vara duktiga spelare som fick nackspärr av alla höga lyft. Förutom bilkörandet, som jag kritiserade, så kunde Roy ibland misslyckas med att formulera sig på svenska. ”Vi ska jaga som hungriga dvärgar”; att få det utslängt i luften när man kommer in i halvtid och ligger under gör det lite svårare att vara sammanbiten. ”Vi kan vända underlag” var en annan favorit.
Jargongen vi hade gjorde att fotbollen var så fruktansvärt kul och har du roligt med ditt jobb så anstränger du dig till max och då kommer utvecklingen och med utvecklingen kommer ofta framgång. Det känns som om det var länge sen nu, och det är lätt att bli nostalgisk men vi ska självfallet blicka framåt. Min tid för MFF idag är lite begränsad men jag ser så många matcher jag kan på TV och eftersom jag jobbar med fotbollsgymnasier och försöker hjälpa ungdomar att bli bättre fotbollsspelare så blir det ibland tillfälle att besöka MFF-träningar vid Stadion.
John Bauer-skolan, där vi har fotbollselever, ligger väldigt nära fotbollsplanen på stadionområdet. Fotbollsspelare, fotbollstränare, fotbollsinstruktör, det blir ibland stunder då man funderar på om man skulle försöka lära sig något mer än fotboll. Men det är tack vare fotbollen man har kunnat forma sitt liv som man vill och den friheten är jag fotbollen och MFF evigt tacksam. ”Have you ever seen a one tricked pony dance in the field so happy and free, have you ever seen one tricked pony - then you see me!” Bruce Springsteen/The Wrestler.
Att det är för mycket fotboll i mitt hem kan denna lilla anekdot förtälja: Jag sitter med min dotter i bilen och kör på väg till hennes hästhoppning (hon har ej fastnat för fotboll) då radionyheterna säger något om Usama Bin Ladin. Några sekunder fortlöper och med en fundersam blick som är långt borta upprepar hon namnet ”Usamen Ben Laden”. Kort tystnad. – Honom har jag hört talas om, pappa, är inte det en fotbollsspelare?
Lev väl, FORZA MALMÖ!
