Alla föds ljusblå: Åsa Jinder
Åsa Jinder är Sveriges mest berömda spelman (!). Hon har släppt över 20 skivor, ett antal böcker (senast "Vill du ha barn med mig") samt fått ett otal utmärkelser och priser, bland annat några Grammisar. Men det absolut största och finaste med Åsa Jinder är att hon är trogen MFF:are. Född ljusblå.
Plötsligt stod han där. Zlatan. Jag hade lindat några av högerhandens fingrar med tejp, eftersom jag hade slitit sönder det tunna skinnet då jag knutit ballonger till tifo:t. Jag knöt fortfarande då jag plötsligt såg spelartruppen anlända på Stadion. Jag hade inte fattat hur lång han var. Zlatan. Det var en del annat som jag inte förstod heller. Det faktum att någon med den där extrema fotbollsbegåvningen dessutom begåvats med världens charmigaste leende.
Vi var tre tjejer i toppen av MFF Support/Stockholm. Jag var vald till ordförande efter att, tillsammans med min bror David, ha samlat en grupp supportrar för att skapa en stockholmsfilial till MFF Support. Annika valdes till vice ordförande och Mia till kassör.
Vi införde ett Bosse Larsson-stipendium – till två unga lovande talanger: en tjej och en kille. Detta delade vi ut, på Malmö stadion vid MFF:s första hemmamatch för säsongen. MFF mötte AIK, vars supportrar buade när de hörde min breda stockholmska. Men det gjorde mig inget. Jag är van. Har ju vunnit Eurovision Song Contest för Norge så det tog inte så hårt. Är svartfot av gammal vana.
Det var inför första matchen ”hemma” (för MFF Support/Stockholm) som jag mötte Zlatan. 600 ljusblå och vita ballonger skulle några timmar senare förgylla himlen ovanför Stockholm. MFF skulle förgylla tillvaron ytterligare genom att spöa Dif med 6-1. Vi var över 400 medlemmar i MFF Support/Stockholm. Över 400 mer eller mindre stockholmska fans i klacken. Jag var lycklig in i hjärteroten.
Det skulle komma upplevelser, kvällar då glädjen skulle bli bytt mot en klump i halsen. Då man skulle känna ilska över usla domarinsatser, usla spelarinsatser. Så är det att älska. Man blir förbannad då ens älskade inte gör bra ifrån sig. Men man överger inte. Och. Man springer inte in på presskonferensen efteråt i huvtröja och brölar om Hasse Borgs avgång. Det gör man inte.
Det som händer i sportvärlden just nu är miserabelt. Att supporta handlar om kärlek. Man agar inte den man älskar. Man supportar ännu mer. Och. Den som tror att en tränare verkligen har makten att styra hem vinst på vinst är rent ut sagt dum i huvudet. Det handlar främst om dem på planen. De på läktarna. Det handlar om beslut som skall tas på en kvarts sekund. Det handlar om mod och stöd.
Jag drömmer mig tillbaka. Tillbaka till en otroligt rolig tid, jag var nog inte så särskilt bra på att vara ordförande, men jag var en jävel på kärlek. Med plats för sorg över förluster i mitt hjärta. För mig är det fullständigt obegripligt hur den sorgen kan bli till hat. Hur man kan hota i samma mening som man säger sig älska. Det går inte ihop. Det skall inte gå ihop.
Jag minns hur ljuvligt det var att stå så många, samlade med allt vårt hopp och vår heta önskan. Att MFF skulle vinna.
MFF skall nämligen alltid vinna. I min värld. I min supportervärld. Som innefattar en sliten läktare och hundratals likasinnade. Det är gott så. Utanför arenan finns en annan verklighet. Där finns statistik och problematik. En verklighet som måste kunna skiljas från drömmen.
För det är någonstans det allting handlar om.
När man tappar det perspektivet är det dags att sysselsätta sig med annat. För då blir verkligheten farlig. Och går under. Och drömmen med den.
Se på Zlatan. Charmen i leendet är borttrollad, gluggen är fixad, men det väsentliga finns kvar. Den extrema begåvningen. Nu är han dessutom historisk med sina tre guldbollar. Snacka om att välja rätt väg. Att välja kärleken till fotbollen. Att välja kärleken. Det är vad spelarna gör, hela tiden. Det är vad vi supportrar skall göra. Allt annat hör hemma någonstans långt borta från våra slitna läktare, våra slitna hopp och våra vackra drömmar.
