Årskrönika - drömmen som blev sann
Fyra säsonger i rad, fyra säsonger med placeringar bland de fem första lagen. Förhoppningarna hos kalmarfansen var stora efter guldet i svenska cupen 2007, men som vanligt trycktes Kalmar FF ned som ett mittenlag av alla ”fotbollsvetare”. Inga stora värvningar, inga stora meriter, vissa spelare för gamla, vissa för unga. Det enda Kalmar hade var kollektivet, laget Kalmar FF - och Cesar Santin. Kalmar skulle aldrig kunna sätta sig upp mot Göteborgs alla stjärnor, mot Elfsborgs täta försvar eller mot AIK:s chansvärvningar.
Säsongen började bra för Kalmar FF med en oavgjord match borta, på Råsunda, mot AIK. Direkt visades det sig att Kalmar ännu en gång inte skulle vara de slagpåsar som alla trodde att de skulle bli. Tidigt tog laget i våra hjärtan ett grepp om allsvenskan, som vi idag vet att de inte skulle släppa, men under året har det varit både med- och motgångar, stora framgångar men också vissa bakslag.
Framåt sommaren ledde Kalmar fortfarande serien med Cesar Santin som gigant, framspelande bröder Elm, en ”målande” Patrik Ingelsten och ett kollektiv bakåt. Rapporter om bud på Viktor där proffslivet i Holland hägrade. Frågan alla ställde sig: Kommer Kalmar FF stoppa en ung spelare från att komma ut i Europa? Svaret blev nej, och Heerenveen fick istället vänta ett halvår för att få Viktor gratis när hans kontrakt hade gått ut. Redan innan detta var den store Cesar borta och hade spelat sin sista match i den röda tröjan. Köpenhamn blev ny adress för brassen och risken för att även Patrik Ingelsten skulle försvinna fanns där. Nanne Bergstrand lyckades ändå med bedriften att ”bara” sälja ifrån sig Cesar.
Första matchen utan Cesar och första matchen efter uppehållet. Många frågetecken som skulle rätas ut. Hur skulle Kalmar klara sig utan sin storstjärna? Vem kommer att ta hans plats? Sanningen blev: ingen, eller många. Nanne använde under hela sommaren och hösten sin taktiska briljans, sin fingertoppskänsla för att få det mest slagstarka laget. Han använde till och med backar på yttermittfältsplats, helt beroende på spelarnas dagsform. Abiola Dauda, Daniel Sobralense, Lasse Johansson, Erik Israelsson och Stefan Larsson har alla något gemensamt sedan säsongen -08. Alla spelade de någon match på vänsteryttern efter Cesar Santins avsked.
Kalmar fortsatte övertyga, och precis som året innan, då Ari Da Silva försvann, lyckades Kalmar FF bibehålla sitt fröjdiga spel, sin intelligens och sitt målskytte. De höll sitt avstånd i serien och guldsmaken i munnen blev allt starkare, ända fram tills motgång nummer två startade. Tappade poäng i fel matcher, avstängningar och skador gjorde att både Elfsborg och Göteborg kunde knappa in på Kalmar, och då kändes det som deja vú. Att Kalmar skulle tappa sin serieledning och därmed guldet. Vändningen kom när Kalmar kom ut i Europa för att spela. Feyenoord stod för motståndet, och efter en succéinsats nere i Holland, vinst 1-0, började spelet vända. Returen fick inte spelas hemma på Fredriksskans, utan alla hängivna fans fick sätta sig på tåg, bilar och framförallt bussar för att ta sig till Borås, staden där Elfsborg brukar husera. Men den här gången var det Kalmar FF som skulle inta borgen i Borås. Otroligt hur många Kalmarfans som hade tagit sig till matchen, oroligt vilken stämning det skapade och otroligt vilken match vi fick uppleva. Matchen slutade förlust 1-2, men insatsen var ändå värd stora applåder, massiva ovationer. Och ännu större ovationer till alla hängivna som hade tagit sig dit för att stötta ”de röda” in i det sista. Större ögonblick som Kalmarfan fick man vid den här tiden leta länge efter.
Känslan av detta skulle dock bytas ut. Bytas ut till något ännu starkare. Gulddrömmar, guldsnack, skönspel och underbara matcher. Trycket på Fredriksskans blev större ju längre säsongen gick och till slut var det bara Kalmar FF:s fans som fyllde Skansen, och med all rätt. Alla spelare i Kalmar var värda varenda applåd, vartenda rop och alla stående ovationer.
Det dröjde ändå ända in till sista matchen innan Allsvenskan och Lennart Johanssons pokal skulle vara hemma. Förutsättningarna var helt och hållet på Kalmar FF:s sida. Elfsborg var det enda laget som kunde utmana KFF i guldkampen, och då krävdes att Kalmar förlorade borta mot Halmstad på Örjans vall, samtidigt som Elfsborg skulle vinna stort mot Gefle hemma på Borås Arena. Nio mål var det Elfsborg var tvungna att ta ifatt om de skulle ha chans på guldet, men då krävdes alltså förlust för Kalmar FF. Det såg länge ut att bli en målskillnadsuppgörelse, men när Ingel gjorde sitt 19:onde mål för säsongen stod det 2-2 på tavlan och guldet var säkrat på egen hand. En poäng och åtta mål rikare än Elfsborg var vi, och det var eufori. En lycka utan dess like, för alla inblandade.
Att Kalmar FF tog guld 2008 skriver inte bara in dem i fotbollens historia, de gick också emot alla tvivlare. De visade att man kan slå ur underläge och ändå lyckas, de visade att ett lag är starkare än individer, även utan stjärnor som Cesar Santin. Kalmar har, efter SM-guldet, fått bekräftelse på bekräftelse. Årets lag på fotbollsgalan, försäljningar till proffsklubbar och senast igår blev Nanne Bergstrand året ledare på idrottsgalan, med all rätt.
Kalmar visade sig vara starkare än alla andra trodde, och de klarade av att vara i ledning, spela under press, nästan en hel säsong. För att avrunda min krönika väljer jag att citera lagkapten Rydström när han fick frågan om Nanne var värd priset som årets ledare.
”- Nej, det tycker jag inte. Vi hade kunnat sätta in en papegoja som tränare och han hade kunnat ta SM-guld med det här laget.”
