Gästkrönika: MFF måste handla mer rätt!
Simon Pålsson, som skrev en uppskattad gästkrönika för knappt två månader sen, är tillbaka med en ny text.
Bredvid mig sitter pappa med miniradion i näven, och försöker febrilt uppfatta vad som rapporteras från Halmstads match. Det är tydligen fortfarande uddamålsledning för Halmstad. Jag ser ut på planen där ett nervöst MFF inte får igång något anfallsspel och där ett piggt Elfsborg är laget som för matchen. Fortfarande mållöst, vilket betyder silver för Malmö.
Men plötsligt ramlar Skoog, och domaren pekar på straffpunkten. Jag ställer mig upp och skriker ut min glädje tillsammans med tusentals andra MFF:are. Niklas stegar fram, han ska tydligen sätta straffen själv. Jag vågar inte titta. Sneglar över mina händer, som jag gömt ansiktet i, och ser Niklas ta ansats och skjuta. Det ser ut som ett taffligt skott, och Wiland styr ut den. Jag är på väg att skrika ut ilskan, men den fastnar i halsen. Fram ur skuggan stiger norrmannen Höiland fram, frälsaren. Ett tillslag och bollen ligger i nätet bakom en förvånad Wiland.
Några sekunder senare skriker pappa till, det är utjämnat i Halmstad, vilket betyder att guldet är himma igen. 16 långa års väntan är över. Äntligen guld.
2004 var året då Malmö FF hade Allsvenskans starkaste lag. Året då hemkomne Patrik Andersson närmast krävde en trebackslinje för att vi skulle kunna spela med våra tre mittbackar av högsta klass: Olof Persson, som var gudomlig 2003, Daniel Majstorovic, som klubbarna utanför lilla Sverige länge ryckt i, och naturligtvis kungen själv – Patrik ”Bjärred” Andersson.
Tom Prahl testade ett nytt system, med tre backar, fem mittfältare och två strikers. Ett system som skulle komma att sågas av motståndartränare som påstod att man lika gärna kunde kalla det 5-3-2. Systemet som skrotades när den hemkomne backkungen skadades. 2004 var sannerligen ett turbulent, men samtidigt ett fantastiskt år. Det började med oroande många försäsongsförluster, men slutade med enormt guldjubel och inrusande på planen efter en avgörande omgång där straffarna stod i centrum.
Det som gav oss guldet 2004, det har vi inte längre – vi är inte längre Sveriges bästa lag, men möjligtvis Sveriges bästa klubb.
Under den förra säsongen spelade vi ömsom underbart, ömsom för jävla dåligt och ömsom helt ok. I de viktiga och prestigefyllda matcherna, som i derbyna mot Trelleborg spelade vi riktigt uselt. Inget stämde, vi var taffliga och nervösa, och misstagen avlöste varandra. I de svåra matcherna, som mot Kalmar spelade vi nästan underbart – och en blivande storstjärna frälse oss i slutminuterna. Då började man känna vibbar från 2004 och drömde sig tillbaka, och man började nästan tro på en godkänd säsong.
I matcherna i sluttampen av säsongen spelade vi helt okej, men ibland också underbart. Då ungtupparna tilldelades ansvar såg vi snabbt resultat, med många segrar och vackert anfallsspel. Skillnaden gentemot guldåret är dock tydlig. Vi saknar stabiliteten, vilket avslöjas när man granskar resultaten som sviktar oroväckande mycket.
Att Malmö FF har Sveriges bästa organisation är enligt mig tydligt. Vi har byggt en modern arena av toppklass, vi är Sveriges rikaste klubb och vi har genom åren odlat och sålt de största talangerna för de största summorna. Zlatan, Mackan, Afonso och nu senast Ola – försäljningar där den gode Borg har förhandlat till sig fantastiska summor! Vi har allt som krävs för att ta steget ut i Europa och för att bli det där laget som dominerar i Allsvenskan – förutom det viktigaste, nämligen laget.
Vi köper, köper och köper. Köpen finansieras av en stor försäljning per år, och de flesta inköpen är osäkra kort. Exempelvis nyinköpte Ricardo, som sägs vara en ytterback av hög klass – det kan lika väl bli pannkaka, och ytterligare bortslösade miljoner. Markus Halsti, som under förra säsongen köptes in för överpriset 8 miljoner, gjorde allt annat än en lyckad säsong – även där bortslösade pengar?
Vi måste bli lika effektiva i våra inköp som med våra försäljningar. Unga talanger och säkra kort för vettiga priser är något vi måste satsa på – det är bra för både plånboken och framtiden. Vi måste bli stabila. Vi måste bli som vi var då. Ett sammansvetsat gäng. Ett guldgäng.
Jag tror inte det kommer att ske i år, och antagligen inte följande år heller. Det kanske inte sker på oändligt många år. Anledningen är att vi girigt förstör allt vi lyckas bygga upp, vi säljer ut guldklipparna och köper in tämligen osäkra kort. Först när vi återigen kan jämföra truppen med den vi hade 2004 kan vi börja tala om guld. Låt inte det ta 16 år bara.
