En tribut till Ola Toivonen
Jag känner stor tacksamhet över att ha fått vara med om ett kapitel i sagan om Ola Toivonen. Han kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta.
Det är riktigt kallt i luften när jag stiger ur bilen. Jag knäpper min jacka, drar på mig vantarna och går runt det höga staketet som skiljer parkeringsplatsen från konstgräsplanen där MFF tränar. Min blick söker automatiskt efter den långe med det ljusa hårsvallet som brukar fladdra i vinden. Det dröjer en stund innan jag inser att han faktiskt inte är där.
Min stora favorit Ola Toivonen!
Det känns otroligt tomt och - jag kan inte hjälpa det - MFF känns för tillfället lite grått och trist...
Kring planen går snacket. Vem ska ersätta och när ska denne presenteras är den stora frågan som diskuteras bland supportrarna för tillfället. För alla verkar överens om att luckan efter flyktade Toivonen blir stor och att han måste ersättas med en etablerad spelare för att Malmö FF ska ha något i toppen av allsvenskan att göra.
För mig personligen spelar det dock ingen roll om man så skulle ersätta honom med Zlatan himself. Saknaden efter Ola är enorm och det finns ingen spelare i världen som kan fylla det tomrummet just nu.
Från den allra första stund jag såg Ola på en fotbollsplan så var jag såld. Med sitt spelsinne, sin teknik och sitt oerhörda driv i steget så gjorde han ett enormt intryck. Då var han 19 år och spelade i Örgryte, han gjorde de flesta av sitt lags mål och samlade ihop massor av poäng till mitt fotbollstips Drömelvan. När Malmö FF senare värvade honom var jag förstås överlycklig.
Det har gått ett par veckor nu sedan han skrev under proffskontraktet och försvann iväg till Holland och PSV Eindhoven. Även om saknaden finns där så gläds jag också enormt med Ola. Jag vet att detta är vad han vill och har drömt om och jag unnar verkligen honom den här chansen.
Det finns många fina minnen att se tillbaka på från hans två år i MFF. Ett av de absolut finaste utspelar sig en kväll i mitten av maj 2007. Platsen är Olympia och Ola har precis gjort målet som skulle komma att bli matchens enda i det prestigefyllda Skånederbyt mellan MFF och Helsingborg. Och vilket mål sedan! Först tog han sig förbi Beloufa genom en läcker tvåfotsdribbling, därefter överlistade han med en behärskad yttersida Helsingborgs målvakt Daniel Andersson. I rent glädjerus hoppade han sen över reklamskyltarna för att ta emot Malmö-klackens hyllningar. Det var så vackert!
Annars var hans första år i MFF inte vidare lyckosamt. Något som jag personligen väljer att skylla på lagets dåvarande tränare Sören Åkeby som aldrig gav sin adept en ärlig chans. Under dennes ledning fick Ola sällan spela en hel match och flyttades runt i laget så han måste ha blivit yr i huvudet. Från innermittfält till anfallare till yttermittfält. Han fick därmed aldrig någon kontinuitet i sitt spel och fick aldrig känna förtroendet som är så viktigt för en ung spelare att känna.
Själv skulle han dock aldrig komma på tanken att leta efter ursäkter eller skylla på någon annan. I en intervju som jag gjorde med honom i slutet av sitt första år i MFF (då det var klart att Åkeby inte skulle träna laget kommande år) hävdade han att de ständiga positionsbytena inte påverkat honom och yppade inte ett ont ord om sin gamle tränare. För det är sådan han är Ola. Han är ödmjuk, står med bägge fötterna på jorden och låter hellre spelet på planen tala än att uttala sig om sådana här saker i intervjuer.
Året därpå lossnade det dock rejält. Ola tog steget från att vara talangfull till att bli en av allsvenskans absolut bästa spelare. Han blev stor favorit bland Malmö-fansen och det var stundtals ett sant nöje att se honom spela fotboll. Som i bortamatchen mot Örebro, som kan ha varit hans bästa i MFF-tröjan. Från sin mittfältsposition visade han upp vilken enorm kapacitet han besitter. Han stod för makalösa mottagningar och vändningar, underbara dribblingar och suveräna framspelningar. Jag tror inte att han gjorde ett enda misstag i den matchen.
En annan match att minnas var det som skulle komma att bli hans avskedsföreställning på Malmö Stadion. I årets sista match besegrades Sundsvall med hela 6-0. Ola spelade lysande, gjorde två riktiga klassmål och var i högsta grad delaktig till den överlägsna segern. Efteråt hyllades han välförtjänt som den kung han är.
Ola har alltid visat upp en fantastisk inställning. Sällan har jag sett en spelare agera med så mycket hjärta och vilja på planen som han gör. Han löper, kämpar och offrar sig för sitt lag. Han visar känslor och massor av humör. När laget vinner är han en av de spelare som blir absolut gladast. När laget förlorar kan han vara riktigt tjurig.
Målmedveten är ett annat ord som kan användas för att beskriva Ola. Åtskilliga är de gånger när han efter lagets avslutade träningspass dröjt sig kvar och nött frisparkar med gula gubbar uppställda som försvarsmur. Vid ett tillfälle satte han inte en enda i mål och var riktigt arg på sig själv när han klev av träningsplanen. Jag försökte såklart peppa min favorit och sade till honom att utdelningen kommer i match istället. Det blev ett muttrande svar tillbaka som gick ut på att om man inte sätter dem på träning så gör man inte det i match heller.
Någon dag därefter var det dags för MFF att ta emot Ljungskile hemma på Malmö Stadion. Med flera nyckelspelare borta var det en tuff uppgift man hade framför sig. Efter bara två träningar fick Robert Åhman-Persson debutera och bildade mittfält tillsammans med Joakim Nilsson. Med dessa förutsättningar var det på intet sätt förvånande när Ljungskile tog ledningen i matchen. Men Ola, som dagen till ära fyllde 22 år, hade bestämt sig för att fira sin födelsedag på ett bättre sätt. Sitt första mål för dagen kom på nick efter ett inlägg från Jeffrey Aubynn. Det andra målet kom till efter just en frispark som via touch i motståndarmuren letade sig in i mål. Som han kämpat med sina frisparkar var han så värd att sätta den. Matchen slutade 2-1 till MFF och denna kväll var utan tvekan en av de jag minns mest från Olas tid i Malmö.
Jag hör Roland Nilsson skrika direktiv till sina spelare. Jag ser mig omkring. Där finns framtidsmannen Jimmy Touma som stormar fram på sin vänsterkant, bollgeniet Labinot Harbuzi som vårdar bollen på ett sätt som bara han kan och pånyttfödde Edward Ofere som helt plötsligt gör allt rätt. Alla tre har potential att bli riktigt bra, att hjälpa MFF mot nya framgångar som vi alla drömmer om. Det är dags för mig att sluta tänka på honom och se till de spelare som faktiskt finns mitt framför ögonen på mig.
Jag känner stor tacksamhet över att ha fått vara med om ett kapitel i sagan om Ola Toivonen. En fantastisk berättelse som jag är övertygad om bara är i sin inledande fas än så länge. I mitt tycke har han nämligen alla kvaliteter som krävs för att gå riktigt långt och det ska bli oerhört spännande att följa hans utveckling framöver.
Han kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta!
Tack för allt Ola! Lycka Till!
För att se en del av Olas mål i MFF-tröjan. Klicka här.
