Alla föds ljusblå: Nisse Hellberg
Behöver verkligen dagens krönikor någon vidare presentation? Nisse Hellberg är sångare i legendariska Wilmer X, och släppte förra året soloskivan "En tiger i tanken" (som sålt guld). Han har också varit flitigt anlitad av Malmö FF för att skriva krönikor i matchprogrammen. För första gången skriver han idag för Himmelriket. Det är vi både glada och stolta över.
MFF-säsongen kunde definitivt ha börjat bättre för min del. Istället fick man sitta där framför datorn med en generande rödlätt ansiktsfärg och undra hur det egentligen står till där inne i hjärnkontoret.
Jag skrev för något år sedan i ett matchprogram om våndorna av att följa MFF via olika medier, TV, radio, SMS-service mm. Ett för mig ovant sätt är web-sändning på nätet. Egentligen har jag tidigare bara sett en enda match på det viset men nu var det dags igen. Klubben hade tagit det lysande initiativet att sända matchen FC Köpenhamn-Malmö FF eftersom fansen portats på grumliga grunder. Jag hann inte hem i tid utan bänkade mig framför PC:n precis när andra halvlek sparkats igång. På en något oskarp skärm såg jag till min glädje det, i mitt tycke, ljusblå laget ta ett fast grepp om händelserna. Eftersom matchen i princip sändes utan kommentarer, och jag inte var med från början, nåddes jag aldrig av upplysningen att Malmö denna dag spelade i svarta dräkter. Inte heller kunde jag urskilja spelarnas anletsdrag på skärmen, det handlade ju trots allt om en hel del inbytta, för mig obekanta, individer. Alltså satt jag och höll på fel lag!
Jag var ganska nöjd. Köpenhamn ledde med 2-1 men det ljusa laget dominerade totalt. Jag tänkte att FCK kanske medvetet slagit av på takten framåt för att få träning på att försvara en ledning. Faktum är att det ljusa lagets målställning nästan överhuvudtaget aldrig var i bild, så total var dominansen. Ändå tyckte jag kanske att de skapade lite för få vassa målchanser, men till slut låg ändå bollen i målmaskorna och jag jublade i högan sky. Kvitterat och en kanonstart på säsongen hägrade. Snacka om tappad haka när kommentatorn meddelade ”åsså har vi tre-ett till FC Köpenhamn …”. Ja, sen kom ju fyran också.
Efter att jag någorlunda hämtat mig från denna chockvändning började jag fundera på hur det var möjligt att laget som jagade kvittering hade så minimalt lite av spelet. Som sagt, FCK:s målbur var nästan aldrig i bild och om jag räknade rätt sköts det ett (1) skott mot deras mål. Inte ett enda på mål. Malmös lagledning och spelare sade sig vara nöjda med matchen men jag fick genast besök av de onda aningar som varit så välbekanta besökare de senaste åren. Visst, det finns många skäl till utspelningen denna iskalla januarieftermiddag. FCK ligger mycket längre fram i förberedelserna och Malmö var fullständigt matchotränat. Det finns säkert fler skäl, väl underbyggda sådana. Men med onda aningar är det ju som så att de inte följer logikens lagar. Och efter alla ursäkter finns de ändå kvar. 1-4 känns helt enkelt inte bra.
Känslan späs på av en annan oro. Nämligen den att det ännu inte gjorts de kompletteringar av truppen jag tror är nödvändiga för att göra MFF till ett topplag. ”Alla bra lag byggs bakifrån”, säger Patrik Andersson och det är bara att hålla med. En annan före detta spelare med erfarenhet av både MFF och landslag sa till mig vid ett tillfälle nyligen att han ville se en ny spelare av landslagsklass i varje lagdel. Ord och inga visor och naturligtvis för mycket att begära.
Men i skrivandes stund tycker jag definitivt att vi behöver en anfallare som ersättning för Toivonen, förstärkning på mittfältet och, framförallt, en mittback. Hela förra säsongen satt man bara och väntade på att Anders Andersson skulle bli hel och nu har man gjort sig av med honom. Jag kommer aldrig att förstå det beslutet. De mittbackar vi har nu kan kanske fungera en och en som komplement till ett nyförvärv men aldrig tillsammans. Men, jag ser gärna att jag får åt helsicke fel på denna punkt.
Mycket snart kommer vi att ha glädjen att få gå på nya, fantastiska, Swedbank Stadion. Det är bara att buga och tacka klubbledning, supportrar, medlemmar, sponsorer, kommunledning och Gud vet alla som gjort detta projekt möjligt. Ett historiskt projekt som blivit verklighet.
Men så kommer de där aningarna igen…
Jag hoppas verkligen ingen i klubben, ens för en nanosekund, tror att goda sportsliga resultat kommer av sig själv bara för att vi får en arena av världsklass. Det är ju bara att titta på MIF Redhawks öde denna säsong för att skrämselhickan ska sätta in. Det blev ett par segrar och sedan idel förluster och publiksiffror som matchade gamla Isstadion. Troligen blev Malmö Arena närmast en belastning i det läget.
När jag plitar dessa rader har hockeylaget gjort en riktigt stark uppryckning men troligen kan inget rädda säsongen från att bli ett misslyckande ändå. Jag hoppas jag har fel även i detta. Förresten, om det är så, som någon hävdade, att konkurshotet bara var en listig kupp för att bli av med trötta spelare och skyhöga kostnader, ja, då borde väl även dessa flyende spelare hyllas med banderoller istället för att utpekas som svikare? Hade de stannat hade ju konkursen ryckt ännu närmare.
Och hur är det med de andra planerna för Percys bygge? Kvällsposten rapporterar om alla utländska storheter som ignorerar Malmö. Istället får vi Jean Michel Jarre. För mig gick hans bäst-före-datum ut nån gång 1977 då jag i ett franskt planetarium fyllt med haschrök genomled en lasershow ackompanjerad av hans syntmattor. Sydsvenskan meddelar dessutom att den flotta friidrottsgalan gick med förlust; sponsorerna uteblev. Vad är planen? Finns det någon eller blir det som den elake krönikören i Expressen spår att ”Sveriges dyraste skämt” kommer att användas ”för att ha utställningar med polska trädgårdstomtar”? Jag hoppas innerligt att han får fel.
Ishockey i all ära men mitt hjärta finns hos Malmö FF. Jag blir livrädd inför tanken på att något liknande skulle komma att hända vår nya Himmaborg.
Jag minns euforin när MFF vunnit de inledande matcherna 1999 på ”nya” Gamla IP. ”Jag tror inte vi kan förlora här”, sa Olof Persson, en av mina hjältar. Men den gången hade han fel för förlora kunde de. Och som de kunde. Inget nybygge i världen kunde hindra att laget spelade i Superettan året därpå.
Inget av det ovan nämnda ska behöva hända och det finns ett helt annat, betydligt angenämare scenario. Nämligen det att MFF inom en snar framtid tar klivet ut i Europa och kanske till och med kan matcha FC Köpenhamn en iskall januarieftermiddag.
Vi har ödet i våra egna händer, bara vi inser att ingenting, absolut ingenting, kommer att fixa sig av sig själv.
Framåt Malmö FF!
