Alldeles, alldeles underbart
Dimmig gråkall, februari. Dagarna läggs den ena efter den andra, inte som sommarens smultron träs på ett strå utan mer som en räkning läggs på den andra i en redan alltför hög trave, trist, oändligt trist. Allt blir jämtjockt, vakna, kliva upp, väcka dottern, frukost, buss, jobb, buss hem, middag, tv, datorn. Varje dag likadan, enda avbrottet är den lediga dagen i veckan då allt, verkligen allt ska hinnas med och man hinner två saker av femton på listan.
Ina Danielsson2009-02-07 23:46:30
