En snabbis med Babis
Igår gjorde Babis Stefanidis sin första match sen benbrottet han ådrog sig i en U21-match mot Landskrona förra april. Himmelriket ringde upp honom för en intervju.
Första matchen på cirka 10 månader. Det är roligt att vara tillbaka förstår jag.
– Ja, det var riktigt roligt faktiskt. Det är svårt att beskriva känslan att springa ut på planen efter att ha varit borta så länge. Du vet, man älskar det här man håller på med och inte då få spela på så länge utan bara hålla på med rehab… Det var riktigt, riktigt kul att vara tillbaka.
Hur tycker det att det gick för dig? Fick du några positiva svar på var du står?
– Det är svårt att säga. Jag har haft små delmål under hela rehab-tiden, så det är roligt att få bocka av ett av dem. Jag har ju tränat med laget också och vi har tränat på saker som vi ska få ut på matcherna, och jag tycker det gick rätt bra. För egen del tycker jag det var positivt att jag orkade med 90 minuter. Och bara det att få spela fotboll igen. Det visar att jag har tränat på bra.
Även om motståndet inte var det bästa så är det väl också alltid kul att göra mål, eller hur?
– Det spelar ingen roll vilket motstånd man möter – det är alltid roligt att göra mål!
Hur känns kroppen idag efter 90 minuter?
– Jag var trött igår efter matchen, men idag är det helt okey. Inga större konstigheter, tycker jag.
Även huvudet? Det var en rejäl smäll du fick igår?
– Ha ha, en medspelare den här gången också. Jag hann tänka, vilket jäkla skott han Halsti fick på där, innan det smällde. Jag kommer ihåg att jag vände huvudet mot egen planhalva och så fick jag bollen i ansiktet. Man såg några fåglar och stjärnor då.
Schyssta medspelare du har. Det var väl Niklas Hansson som bröt benet på dig väl?
– Precis, de har väl något emot mig. Nej, det var ju förstås inte meningen då och inte igår heller, men jag är väl en som ska stå i centrum hela tiden, antar jag. (Skratt)
Hur tungt har året varit?
– Det som har hänt har hänt, det är bara att komma igen. Jag kan inte titta tillbaka utan nu gäller det att se framåt i stället.
Är det värre mentalt?
– Jo, det är det nog. Sitta och cykla varje dag, det känns ju… Där sitter man på cykeln varje dag och ser de andra ge sig ut och lira boll, du kan ju själv förstå att det inte är så kul.
Ja, du tränar ju nästan lika hårt som de andra men utan att få belöningen att spela matcher.
– Ja precis, man har varit där varje dag och tränat men gjort andra saker. Tråkigare saker, om än nödvändiga.
Du var lagkapten igår. Som sådan, vad säger du om dina medspelare? Var det någon eller några som imponerade på dig lite extra?
– Det var många unga spelare som var med igår och så några från A-laget. Det ser ljust ut framöver för Malmö, tycker jag. De var riktigt duktiga. Som jag sa, det ser ljust ut inför framtiden om ungdomarna fortsätter att utvecklas. Jag tycker även inställningen var väldigt bra. Det var kallt och blåsigt och förutsättningarna för att spela fotboll var inte de bästa, men det var ingen som gick ut bara för att spela av matchen som det kanske hade varit lätt att göra igår med det motståndet.
Vad har du förhoppningar för egen del i år?
– Det är nästan lite för tidigt att svara på. Sen jag skadade mig förra året har jag hela tiden haft små delmål, och inte velat titta för långt framåt. Då behöver man inte bli besviken om det går långsamt framåt.
Vad är det för delmål du har haft?
– I början var det att slänga kryckorna och börja gå igen. Sen var det att börja cykla och få mer rörlighet i benet. Börja springa. Springa snabbare, och få ännu mer rörlighet. Till slut få börja träna med boll. Jag har aldrig tänkt att i januari ska jag spela min första match, för det har känts för långt bort. Det har varit bättre att ha små delmål, om inte annat för psyket för att orka med.
Elfsborg på lördag. Tror du att du är med då?
– Ingen aning faktiskt. Som spelare vill man alltid spela matcher. Men om tränarna tycker att det är för tidigt för mig så har jag full förståelse för det. Vi får se hur det blir.
