Alla föds ljusblå: Mats Weman
Mats Weman är journalist och författare. 2004 skrev han 1979 - När Malmö FF var näst bäst i Europa och ett år senare kom boken Blått ett lag. Han tecknar tankar om MFF och livet på sin blogg weman.wordpress.com. Från Stora Beddinge berättar han exklusivt för Himmelriket hur passionen för MFF föddes, och hur han har fört den vidare.
Jag föddes aldrig ljusblå.
Det kan bero på att min pappa aldrig tog mig på fotboll när jag var liten.
Det är inget jag lastar honom för, det var ju inget straff. Det var bara det att han väl inte tyckte att det ingick som en självklar del i uppfostran av den förstfödde sonen.
Hans pappa, min farfar, var lantbrukare. Fanns väl inte mycket tid att gå på match där.
Och pappa höll på Helsingborg, det kan ha spelat in. De slirade ju rejält i tabellen vid den här tiden.
De här tankarna har kommit först på senare år. Det var inget jag tänkte på som grabb. Jag var tidigt rätt nördig av mig själv. Kunde almanackans samtliga namnsdagar när jag var sex år. Kunde all världens huvudstäder när jag var nio. Varje lördag eftermiddag antecknade jag tio-i-topp-omröstningarna framför radiomöbeln. Varje helg lusläste jag tabellerna på Sydsvenskans sportsidor.
När jag tänker efter har inte mycket av det där förändrats. Vi män mognar långsamt, har jag hört.
Jag klarade mig helt enkelt rätt bra utan vägledning. När jag var 10 år började jag, av okänd anledning, hålla på Tottenham Hotspur. Ingen talade om för mig att det var början på ett livslångt lidande.
Man väljer inte sina föräldrar och man väljer inte sitt fotbollslag. Förr eller senare kommer de till en och så får man leva med dem livet ut. Kom helvete eller högt vatten.
I Sverige började jag hålla på Kalmar FF, i brist på bättre. Jag var ju född där. Det verkade helt rimligt. Även om mina föräldrar flyttade tillbaka till Skåne när jag var 11 månader.
Kjell Nyberg. Jan-Åke Lundberg. Johnny Erlandsson. En del namn sitter kvar.
Så här i efterhand kan jag känna att det engagemenget inte var helhjärtat. Men vad kan jag säga. Vi bodde i Bjärred. Där spelade man fotboll i division sex. Jag spelade själv där några år som grabb. Långt före Patrik och Daniel Andersson. Vi bytte om i gamla brandstationen. Varken planen eller stationen finns kvar idag.
Skulle vi nånstans så åkte vi till Lund. Det var där jag gick i gymnasiet. Och i Lund spelar man handboll.
När jag var 19 flyttade jag till Malmö. Av en händelse fick jag ett studentrum på Pireus. Det är där man har ett hotell idag som heter Ibis. Två stenkast från var Swedbank Stadion vilar.
Våren 1978 blev jag av med min himmelsblå oskuld. Vi var några från korridoren som gick på allsvensk hemmapremiär. Trots att jag sedan dess skrivit några hundra artiklar och krönikor, för att inte tala om två böcker, om den här klubben, så har jag aldrig tagit reda på om den där matchen verkligen spelades, om det verkligen var AIK vi mötte, om matchen slutade 3-1 och om Bosse Larsson gjorde två mål.
Jag vill inte förstöra minnets sanning.
Året efter stod jag där i den iskalla vårkvällen och såg Tore Cervin rusa upp i snödrivan när vi vände mot Wisla Krakow. Jag tror till och med jag såg Tommy Hansson knoppa in enda målet mot Austria Wien. Och finalen mot Nottingham Forest såg jag tillsammans med Maj-Lena, Helena och Mattias och kanske någon till, på en TV i en villa på Polgatan i Limhamn.
Samma sak där. När jag tänker tillbaka och försöker känna hur det kändes så var det något som saknades.
Jag höll på Malmö FF. Men jag brann inte.
Det krävdes att min kärlek prövades. Jag var Abraham och Gud skickade mig till Stockholm. Det var 1985 och vi hade startat en tidning som hette Nöjesguiden. Nu skulle vi dra igång den i huvudstaden.
Det var då det plötsligt började hända något. Kärleken växte med avståndet. Varje gång jag var hemma i Malmö gick jag på Malmö Stadion. Jag såg fler matcher än jag någonsin gjort. Hjärtat slog allt snabbare. Trots att jag bodde 60 mil bort. Och när MFF slog Inter med 1-0 i Europacupen 1989, när Håkan Lindmans lugg styrde Jocke Nilssons listiga frispark in bakom Walter Zenga.
Då hände någonting.
Jag brukar tänka på den kvällen när jag läser om människor som berättar om sin frälsning. Jag flyttade omgående tillbaka till Malmö. Jag köpte årskort. Jag började gå på ståplats. Jag lärde känna jämngamla män i sin bästa ålder som hade gått på ståplats sedan de lärt sig gå. Deras farsor hade tagit med dem. Peter hade sett MFF slå Helsingborg med 10-1 redan 1965. Tony hade hälsat på Eric Persson.
Jag var avundsjuk på alla dessa nya vänner på ståplats. De som var födda ljusblå. Min farsa hade ju aldrig tagit mig på match. Jag föddes färglös.
Men det är aldrig för sent att få en lycklig barndom. Oavsett om jag ser matchen på plats eller på TV så missar jag idag aldrig en match med MFF. Som ett ytterligare led i denna kompensation har jag nu fått en följeslagare på matcherna i min snart 9-årige son. Han är lika nördig som jag var i samma ålder.
Och han är besatt av Malmö FF.
Det kan väl hända att jag haft ett litet inflytande här. Det kan mycket väl hända att jag hade varit mer passiv i min uppfostran om jag inte hade kommit ihåg vad jag själv saknade från mina uppväxtår.
I någon mån kan min son alltså tacka sin farfar för att han och jag, den 13 april i år, tar med våra årskort och ser den första matchen någonsin på Swedbank Stadion.
Jag vill verkligen att han ska ha varit där. Och jag vill att han ska berätta för sina söner, när han tar med dem på match, att hans farsa, minsann, tog med honom på fotboll redan när han var fyra år.
Visserligen somnade han i min famn i höjd med slutsignalen. Men han var där redan då, han var på Malmö Stadion den 30:e oktober 2004.
Det var då han föddes ljusblå.
*********************
I mitten av november publicerade Himmelriket den första texten (av Björn Ranelid) i krönikeserien Alla föds ljusblå. Förutom några veckor över jul och nyår har varje lördag varit dagen då himmelsblå personer har berättat varför de blev ljusblå, när de såg sin första match, lekt med orden, när de såg Zlatan eller försvarat sina forna medspelare. Vi på redaktionen är väldigt glada (och inte minst stolta) att så många har velat skriva ner sina tankar utan tillstymmelse till annan ersättning än glädjen att få berätta för omvärlden att de är MFF:are. Vi hoppas att ni läsare tycker det samma.
Nu tar vi emellertid en paus och kanske återkommer krönikeserien till hösten. Har ni förslag på namn så skicka redaktionen ett mail./MJ
