Måndag morgon: Fem stora MFF-ögonblick
En vandring längs minnenas allé lockar fram fem stora MFF-ögonblick i mitt liv.
I början av 1970-talet startades en fotbollsskola av Malmö FF. Skolan var till för att knyta talanger till klubben och lockade alla stadens småpågar. Jag kommer ihåg att vi fick gå via spelargången in på Malmö Stadions gräsmatta när det var upprop. Ett mycket stort ögonblick för en Nydalapåg på 10-11 år. Jag minns också min förvåning över att gräsmattan var sliten och ganska gles, speciellt runt målen och mittlinjen syntes mycket jord mellan stråna.
Som den fotbollsidiot jag var – bollen var min älsklingsleksak och vi spelade alltid på de fina gräsmattorna runt höghuset, även om vaktmästare, vicevärd och parkvakter jagade oss så fort de fick chansen – så tog min far med mig på min allra första match när jag var 9 år. Smaken av fransk nougat köpt av en försäljare som gick mellan bänkraderna, prasslet när omslagsplasten togs bort och korv med läsk i pausen känns fortfarande som en initieringsrit. Jag minns att Malmö vann guld, att det var mot Öis, att Ingvar Svahn gjorde sin sista match, att Tejpen Björklund satt på bänken, att Bosse spelade och att jag jublade varje gång speakern läste upp ett av namnen på spelarna som tagit guld. Även om jag knappt kände igen hälften av namnen. Men de kom från min stad, de var mästare och jag ville bli som dom.
Djurgården hade klarat sig bra hemma i SM-finalen, detta trots att MFF vunnit serien. Djurgårdarna närde ett visst hopp om att kunna hålla Malmö stången. Det gällde bara att hålla tätt en bit in i första halvlek. Det höll fram till att MFF fick en hörna efter ett par minuter. Då gick Håkan Lindman till väders, satte pannan till bollen och punkterade Djurgårdarnas luftslott. 1-0 och Malmö defilerade hem matchen och guldet. Knattelaget jag hade med mig till matchen var djupt imponerade, liksom jag.
Efter att ha festat en hel natt samlades närmare 30000 blå och bakfulla själar på Stortorget för att fira ett guld som återupprättat en förlorad stolthet. För klubben tvättas degradering och många långa år av guldtorka bort, för staden Malmö och dess invånare är det en injektion och ett bevis på att man fortfarande är något att räkna med. Men det var nära att festen inte blev av. Känslan av tillfredsställelse efter hemmasegern mot Elfsborg var enorm. Där och då såg jag vuxna män gråta av glädje, lättnad och i en känsla av upprättelse. Äntligen var Malmö något att räkna med igen.
Zlatan har precis blivit proffs i Ajax och spelar en träningsmatch mot Liverpool. Han får bollen till vänster utanför straffområdet, ganska nära kortlinjen och får snart en back emot sig. Zlatan gör den där fantastiska finten där han med bollen klistrad vid foten först drar den med insidan av foten, för att sedan blixtsnabbt få över bollen till utsidan – allt i en enda rörelse som gör att backen följer med den första dragningen åt ena hållet för att sedan försöka vända och följa med åt andra hållet. För Liverpoolbackens del slutade alltihop med en grillad i näven. Jag bara log framför TV:n och fortfarande får jag ståpäls när jag tänker på det. En sån fint hade jag aldrig sett och det av en spelare från min klubb.