Vägen till München: En Loranga kunde inte lindra smärtan
För 30 år sedan gick Malmö FF hela vägen till finalen i Europacupen, vilket idag motsvarar Champions League. Himmelriket uppmärksammar denna osannolika bedrift av ett gäng arbetarkillar, ledda av Bob Houghton, i artikelserien Vägen till München.
Jag var bara tolv och ett halvt år, lyssnade helst på Slade men Sweet fick gå ibland, hade kort oregerligt hår, utsvängda bruna manchesterbyxor, var kär i en flicka som hette Anna-Lena som var mer intresserad av Patrik i min klass - och jag hade aldrig varit på Malmö Stadion.
Men Malmö FF var mitt lag, mitt favoritlag, sedan rätt många år tillbaka. I den åldern ska man ju ha favoritlag i alla möjliga sporter och ligor: Liverpool i England, PSV i Holland, Barcelona i Spanien, Alvik i basket, Hellas i handboll, Leksand i ishockey. Även bandy kom med på min lista, Örebro av alla möjliga och omöjliga lag.
Men alla kom de alltid att stå i skuggan av MFF.
Min första match med mina himmelsblå favoriter såg jag på Örjans Vall någon gång runt den här tiden. När jag var tolv och ett halvt år låg Malmö Stadion så långt bort att jag lika gärna hade kunnat hålla på ett lag i Sydafrika, varför min första hemmamatch ännu låg några år framåt i tiden. Jag brukade fråga min pappa några gånger per sommar om vi inte kunde åka och se Malmö FF på Malmö Stadion någon gång, bara han och jag, men på den tiden fanns inte motorvägen så en tur till Malmö från Varberg tog sina dryga timmar. Dessutom var min far inte intresserad av MFF, vilket lär ha spelat in.
Idag är alla vana vid 259 sportkanaler på teven, konstant information, direktrapporteringar på hemsidor, vem som helst kan skriva en krönika, alla bloggar. Men då, på 70-talet, höll man tummarna för att Sportnytt på söndagskvällen skulle välja ut ens favoritlag och visa några matchsekvenser och förhoppningsvis mål. Hade man maximal otur fick man uppleva ett antal veckor utan inslag för att sedan få se hur ens lag förlorade när TV väl behagade visa en treminutare.
Granny poonany, då var det inte så muntert att komma till skolan dagen därpå; att hålla på Malmö FF i min skola, i min kommun, i mitt landskap, var en ensam sysselsättning. Å andra sidan var MFF så vinnande under min barn- och ungdom att det sällan var någon som fick chansen att muntligen ge sig på mig. Redan då fick jag frågan hur jag kunde hålla på Malmö FF. Svaret då kommer jag inte ihåg, idag minns jag inte längre varför det blev som det blev. Kanske var det ett av dessa sällsynta inslag på TV-sporten som gav mig himmelsblått blod i ådrorna, kanske var det ett utslag av opportunism. Jag vet inte, men jag är tacksam för att det blev som det blev.
På lördag är det på dagen 30 år sedan Malmö FF spelade den första av två kvartsfinaler på vägen mot München. Wisla Krakow stod för motståndet och vann på sin hemmaplan med 2-1. Domaren kom att hamna i centrum efter att ha tillåtit ett mål, där bollen i momentet innan var klart över den förlängda mållinjen. Vilda protester från himmelsblå spelare hjälpte inte, målet godkändes och strax därefter var matchen slut.
MFF hade gjort en heroisk match, men förlorat oerhört snöpligt. Jag var besviken och jag var arg. Jag lovade mig själv att aldrig åka vare sig till Polen eller till Turkiet, ett löfte som jag naturligtvis har brutit sedan länge. Men då, en kall marskväll i Varberg, var jag så besinningslöst förbannad på hela världen, men framför allt på en turkisk domare, att inte ens när min mamma kom och gav mig att, som tröst, ensam få dricka en hel flaska 33-centiliters Loranga (en ofattbar ynnest på den tiden i mitt hem, då en sådan flaska läsk skulle räcka till både mig och min syster en lördagkväll – och hade vi otur skulle även modern provsmaka ”bara lite”) lindrade detta.
Det var samma mörker och nattsvarta förtvivlan som idag när Malmö förlorar mot IFK Göteborg och Helsingborg.
Att den här dagen, trots förlusten, skulle bli början på det största i svensk klubblagsfotboll kunde väl varken jag eller någon annan förutse. När Tommy Hanssons 1-0 förvandlades till 2-1 till polackerna i slutminuterna kunde jag inte inbilla mig att jag framför teven två veckor senare i en klassisk snömatch på Malmö Stadion skulle få uppleva total eufori. Framför allt inte som bortalaget tog ledningen med 1-0 i minut 58…
Men det var precis vad som hände. Gränslös lycka och Malmö FF var vidare till semifinal. Men mer om detta framöver. Om två dagar börjar vi 30-årsfirandet med att Sveriges ena förbundskapten Roland Andersson berättar om sina minnen från Polen, om matchen och domaren som ställde till det, men som också bad om ursäkt efteråt. Himmelriket kommer att presentera artiklar och intervjuer runt varje matchdag fram över finalen den 30 maj: Vägen till München.
************
Vägen till kvartsfinalen gick via:
13/9-78 Malmö FF – AS Monaco 0-0
27/9-78 AS Monaco – Malmö FF 0-1 (Jan-Olov Kinnvall, 35)
18/10-78 Dynamo Kiev – Malmö FF 0-0
1/11-78 Malmö FF – Dynamo Kiev 2-0 (Tore Cervin, 9 och Kinnvall 35)
************
MFF:s laguppställning mot Wisla Krakow 7/3-79:
J Möller
R Andersson, B Larsson, Roy Andersson, I Erlandsson
M Andersson, S Tapper, A Ljungberg, J-O Kinnvall
T Cervin, T Hansson
Byten: Cervin ut 69, T Andersson in
Domare: Tokat, Turkiet
Publik: 28684
Källa:
Malmö FF i Europacupen 1978-79, C Stenfeldt, T Andersson, L Fredell (Förlags AB Marieberg)
