Isidors Hörna: Spridda tankar om dramatik och nöje…
Veckan som gått har varit fylld av dramatik, speciellt för dom som valde att närvara på Skytteholm i lördags. Så mycket av nöje blev det inte . Benpipor flög all världens väg och tränare svimmade. Inget fel på lite god dramatik, men det blir lätt för mycket av det goda…
Och alla håller väl med om det blev så mycket av det goda i lördags att det helt enkelt blev till ondo. Så som flera kommentatorer och krönikörer påpekat har vårt överflöd av målvakter blivit till Örat plus en inlånad målis från Vasalund vars namn inte ringer några klockor, varken större eller mindre sådana. Vi lider alla med Maanoja – och även Bergh – men man kan kanske glädjas lite för Örats skull; mannen får ju nu en chans att visa alla sina belackare (inklusive mig!) att fjolårets misslyckade insatser ej berodde på dålig kapacitet utan på nya bollar, för kort gräs, Atkins-dieten eller annat.
Mitt i all misär är ju det i alla fall något man kan hoppas på.
************************************************
Apropå nöjen (som jag givetvis själv skrev in i titeln på detta inlägg) så måste jag sprida till världen lite kunskap som möjligtvis är fotbollsrelaterad. Mats Olsson – han den där på Expressen ni vet – kan visserligen väldigt lite om fotboll och har mest dumma idéer om allt, men har bevisligen mycket bra smak i barer. En resa till NY alldeles nyss avslöjade att Jones Café på Manhattan förmodligen är världens bästa ställe. Vidare avslöjade bartendern att Olsson där ofta har sällskap inte bara av Aftonbladets Per Bjurman, utan även av Olof Lundh, en annan ”fotbollsprofil”. Även han ganska irriterande i mitt tycke.
Kanske kan jag nu ursäkta dessa två herrar, då en Rolling Rock och Cajun Martini combo några gånger om på en kväll kan sätta griller i huvudet på den bäste. Bevisligen.
************************************************
Under lördagens match var det återigen läge att förundras över Martin Mutumbas fysiska förändring. Ett gammalt foto taget på mig och Mutumba efter Valencia borta visar en Mutumba som icke kan väga mer än 65 pannor. Hur fjunig jag ser ut är det inte ens läge att diskutera. Några år i Finland senare har han definitivt lagt på sig en hel del vikt på överkroppen; något som tack och lov inte påverkat hans snabbhet och teknik. Han är lika kär i dribblingar och offensiva räder som han var 2003. Ja, alltså lite väl glad. Nisse var inte helt nöjd med den stora lucka på kanten som konstant låg öppen för Assyriskas (tack och lov veka) anfallsförsök. Han röt på Mutumba då och då, som sig bör i sådana lägen. Kategori nöje detta.
**********************************************
Mer dramatik då. Nu gick Miran Burgic visserligen sönder redan mot ÖSK, men ett bra drama har längre livstid än en vecka. Miran, som just verkade ha kommit igång, kommer alltså att saknas ett tag framöver. Det något okända konceptet ”glasknä” känns kanske relevant att applicera på Miran. Han har inte haft det lätt. Varningsklockorna ringer ; inte får han bli en ny Özkan (som förvisso nu verkar ha uppgraderat sina spaghettiben till något mer hållbart) vars potential och kunnande sågas sönder av en motvillig kropp.
Vi får väl se, rätt snart, hur detta drama avslutas.
**********************************************
På lördag är det min tur att återigen rapportera från Skytteholm, då TPS Åbo står för motståndet. Där hoppas jag på mycket nöje och väldigt lite drama. Många mål, men få benbrott med andra ord. Utöver sådana specifika beställningar skulle jag gärna se en fortsättning och utveckling av det relativt positiva spel vi hittills visat upp. Backlinjen har varit stabil – kanske speciellt när Jos spelat – samtidigt som offensiven givet en mer än acceptabel skörd av mål i motståndarnas kasse. Jag kan egentligen inte heller klaga på hur målen producerats; både ett konstruktivt kantspel och hyfsat rull centralt har stått på menyn. Vad jag nu önskar är att se att dessa spelmoment inte har varit slumpmässigt uppkomna fenomen, utan istället har sina fundament i en grundläggande spelidé som kontinuerligt syns på planen.
Att så var fallet de stunder förra säsongen då vi faktiskt spelade bra är jag inte övertygad om. Man frågar sig ju (tyvärr) gärna om förlusterna förra året var dalar, eller om segrarna var toppar?
Eller, för att tala klarspråk, när underpresterade vi, när överpresterade vi, och vad var egentligen normalnivån?
***********************************************
Avslutningsvis så gillar jag vår nye sportchef Björn Wesström. Han ser ut som en gammal boxare (han kanske är boxare?), vilket enbart är positivt. Vår gamle sportchef Ola Andersson såg ut som han var med i en Dressman-reklam (han kanske är med i en Dressman-reklam?), vilket enbart är negativt.
Vem skulle en fight mellan dessa båda herrar?
Jag vet var jag skulle lägga mina sista kronor...
Isidors hörna är ett återkommande segment varje fredag där redaktionen diskuterar lite mer fritt om saker och ting som berör AIK.
