Sveriges förbundskapten: "Det förekom en del tveksamma grejer"
Idag är det 30 år sedan Malmö FF spelade den första av två kvartsfinaler i Europacupen. Roland Andersson berättar för Himmelriket om matchen, om målen, om den turkiska domaren, om Bob Houghton... Vägen till München rullar vidare.
Nästan 29 000 har kommit till det nedslitna Wislastadion i Krakow. De har tagit sig hit denna onsdag eftermiddag för att se sina favoriter besegra Malmö FF från Sverige i det första kvartsfinalmötet i Europacupen 1978-79. Wisla Krakow är visserligen inget lag i den absoluta Europatoppen, men att man ska vinna mot de svenska amatörerna råder där inga tvivel om. Dagen är kulen och blygrå, som hämtad från en film med fördomar om Öststaterna. Ett kallt regn vill förtvivlat lämna de tunga molnen.
I det svenska omklädningsrummet härskar en spänd men förväntansfull stämning. Spelarna i MFF är vana vid att spela europeisk fotboll. De senaste åren har det varit ett flitigt resande till länder som Ungern, Tjeckoslovakien, Polen, Portugal och Schweiz i diverse cuper. Detta har härdat spelarna och lärt dem att inte låta sig skrämmas av några yttre förhållanden.
Malmö FF:s tränare Bob Houghton håller som vanligt den sista genomgången på engelska, trots att han vid det här laget har lärt sig svenska. Han har hoppat upp på en massagebänk, lite upphöjt, och spelarna sitter runt omkring honom. Den 31-årige engelsmannen poängterar att de elva som strax ska springa ut till match måste tänka på att minimera misstagen, inte bjuda på något. Han fortsätter med att säga att det som ligger framför dem är precis vad laget har tränat på så många gånger under årens lopp. Inga överraskningar väntar där ute. Spelarna känner igen det lilla talet, det brukar låta så inför matcherna. Oavsett vilka motståndare det är.
Möjligtvis vilar en större tyngd i orden denna dag.
Visst pratas det om att när man möter lag i östblocket kanske domarna har fått påtryckningar från hemmalaget, och det är ingen hemlighet att de så kallade amatörerna i fotbollslagen i Östeuropa i själva verket är heltidsproffs. Det heter att de arbetar som poliser eller militärer, men få tror på detta.
– Det var alltid tufft att komma till de gamla öststaterna, minns den ena av Sveriges nuvarande förbundskaptener, Roland Andersson, 30 år senare. Det är inte som nu när varje match tevesänds. Jag säger inte att det förekom fusk, men ibland hände en del tveksamma grejer, och det är klart att sånt var jobbigt.
Det skulle komma tveksamma domslut i matchen, varav ett skulle bli direkt matchavgörande. Men detta har de elva himmelsblå spelarna inte någon vetskap om än på nästan 90 minuter. Det finns ingen större nervositet strax innan avspark. Roland Andersson tittar upp från sin högerbacksplats och ser idel välbekanta ansikten. De flesta av spelarna har kamperat ihop under lång tid, många har hängt med sedan slutet av 60-talet. Roland känner ett stort självförtroende, det är idel vinnarskallar på planen – hur ska det inte kunna gå bra den här sena eftermiddagen? På läktarna vrålar de polska supportrarna. Domare Tokat från Turkiet blåser igång matchen.
Malmö har, under Bob Houghtons ledning, utvecklat ett disciplinerat försvarsspel med en stark organisation över hela planen.
– Det handlade om att hålla tätt och kanske göra ett mål på bortaplan, berättar Roland. Det skiljer sig inte från hur det är idag, mål på bortaplan är väldigt viktiga i sådana här matcher. Så det är klart att det betydde mycket att vi gjorde ett mål på dem.
Målet som betyder så mycket och som får Roland och de andra att jubla görs av Tommy Hansson i den trettonde minuten. MFF får njuta av sin ledning en knapp kvart, sedan kvitterar Wisla Krakow till 1-1. Wislastadion exploderar i glädje, i skarp kontrast till tystnaden några minuter tidigare. Första prioritet för bortalaget blir nu att hålla det oavgjorda resultatet intakt, inte så mycket att gå till anfall och chansa för att komma fram till ett segermål. Returen hemma på Malmö Stadion väntar om två veckor, och spelarna vet att de nästan aldrig förlorar där.
– På den tiden var Malmö Stadion en borg, nästan omöjlig att inta, säger Roland idag. Vi dominerade motståndarna och vi dominerade domarna; vi var oerhört svårslagna där. Vi hade en jävla vinnarattityd allihop. Sen var Bosse Larsson naturligtvis tongivande i det här gänget. Han hade ett sätt att vara både som spelare och människa som stack ut. Men vi var många ledartyper i laget, Staffan Tapper var en, liksom Roy Andersson och jag. Puskas Ljungberg var ju också en slags ledare. Bob hade präntat in i oss att vi kunde slå alla lag, och vi köpte hans resonemang fullständigt.
– Vi kom också alla från ungefär samma ursprungsförhållanden i Malmö: lite arbetarklass, mamma och pappa jobbade. Vi kom upp med en attityd att vi ville visa nånting. På den tiden var det många i Sverige som verkligen starkt ogillade MFF, vad vi stod för och fotbollen vi spelade. Och vi kunde inte bry oss mindre; vi var respektlösa Malmöbor hela bunten. Vi brukade säga att vi hade en utböling, och det var Ingemar Erlandsson. Han kom från Glimåkra.
Den redan från start usla planen blir under matchens gång allt sämre. Bollen fastnar i gyttjan och ställer till det för spelarna, passningarna når inte alltid ända fram. Det är på detta träskliknande underlag som MFF nu alltmer riktar in sig på att 1-1 ska stå sig matchen ut. Och det verkar som om slitet i den vid det här laget tidiga kvällen ska belönas. Det närmar sig matchslut. Så dyker plötsligt en chans upp för Krakow, men bollen rinner ifrån den polske spelaren och ut över den förlängda mållinjen.
Till Rolands och de andras förvåning blåser emellertid inte domaren av, utan bollen kommer tillbaka till Malmös straffområde där en helt fristående Wisla-spelare skjuter rakt in i det övergivna svenska målet. Klockan visar på 85 minuter. Ledda av Bosse Larsson, lagkapten sedan Krister Kristensson avslutat sin karriär i MFF (även om denne ska komma att göra en tillfällig comeback som spelare lite längre fram i Europacupen), protesterar de himmelsblå spelarna vilt. Till ingen nytta. 2-1 till Wisla Krakow står sig matchen ut.
Efter matchen är Bob Houghton upprörd. Hans vinnarmentalitet är minst lika stark som spelarnas, och att förlora på grund av ett domarmisstag är tungt. Roland förklarar.
– Allt spel i olika internationella cuper och landskamper hade gjort att vi hade tappat respekten för de här lagen vi mötte. Så vi var inte glada att bara ha förlorat med ett mål utan besvikna över att vi hade förlorat. Vi hade en fantastisk tränare som hade lärt oss precis hur vi skulle agera både defensivt och offensivt. Vi var ett starkt kollektiv där alla litade på varandra. Jag tror än idag att vi inte riktigt förstår vad Bob gjorde med det här laget, ett gäng arbetande grabbar. Vi hade kunnandet, men utan hans organisation och taktiska jobb hade vi aldrig kommit så långt som vi gjorde då.
– Många kanske tror att det var lätt på den tiden, att gå långt i Europacupen alltså, men lag som Juventus, Real Madrid och PSV Eindhoven var med det året. Och man får inte glömma bort att Monaco och Dynamo Kiev, som vi slog ut innan Krakow, var riktigt jävla bra lag då. Det var inga man åkte och hämtade hem segrar av hur som helst.
Senare på kvällen kopplar många av spelarna och ledarna av i hotellbaren med en eller två öl. Det är inget märkvärdigt med det. Nästa dag väntar flyget hem, liksom vardagen med arbeten. Det gäller att passa på att njuta. Så stämningen är trots allt rätt uppsluppen, även om besvikelsen efter det sena förlustmålet inte riktigt vill släppa taget. 1-0 hemma i returen om två veckor räcker för avancemang och alla vet att det är ytterst ovanligt att laget släpper in några mål över huvudtaget. Det gäller alltså att förvalta en enda målchans för att vinna matchen, och därmed kvartsfinalserien. Roland minns att alla var fulla av tillförsikt; det skulle bli svårt och jobbigt, men ingen tvivlade på lagets kapacitet. Självförtroendet som byggts upp under så lång tid i det starka kollektivet var fortsatt intakt.
På en teveapparat visas plötsligt ett sammandrag från matchen. Att målet som betydde 2-1 inte borde ha godkänts står utom alla tvivel. Dagen därpå, på flygplatsen, kommer domaren Tokat fram till MFF-truppen. Han är på väg att flyga hem, liksom MFF är. Även han har sett bilderna på polsk teve, men i stället för att bortförklara sitt misstag ber han om ursäkt. Han berättar att han borde ha sett att bollen var ute.
– Det var kristallklart att bollen var utanför innan passningen slogs, säger Roland. Det är ju sånt som händer även idag, men det är klart att domarens misstag hade kunnat betyda att vi inte hade gått vidare. Sen kom vi ju i underläge också hemma på Stadion i returen. Då såg det mörkt ut. Det gjorde det.
