Gästkrönika: Rasmus Bengtsson- Briljant men inte omänsklig
"Förra säsongen såg vi en stjärna födas på Vångavallen. Jag menar såklart Rasmus Bengtsson, som fick ett lysande och gnistrande genombrott som mittback. Gissningsvis har Magister Prahl bidragit en hel del till detta, men framför allt är det Rasmus egna karaktär som mognat och blommat ut. Avståndet mellan strulputte i Bäbisblått och landslagsspelare i Klarblått visar sig inte vara så långt. Bara ungefär tre mil."
Rasmus är kvick och snabb, har bra bollbehandling och fint spelsinne. Han är en följsam försvarare, en egenskap som karakteriserar många av senare årens väldsbackar som exempelvis Nesta, Poyol, Terry, Canavarro m.fl. Detta är långt ifrån den ”fläska på typ” (med risk för att bli bortvänd, lurad och frånåkt), som varit förhärskande i svenska landslaget i form av Majstorovich, Petter Hansson, Andreas Grankvist m.fl. ( Mellberg har förtjänstfullt under senare år delvis anpassat spelstilen). Rasmus karaktär, ligger enligt min mening, helt rätt i tiden där trenden går mot elegant och intelligent försvarsspel.
Några jämförelser. Jag har under senaste säsongerna endast sett en mittback i allsvenskan, som under en match nått upp till Rasmus bästanivå. Det var Ekunde innan han blev skadad (skötte ensam på enastående sätt hela Gaisförsvaret på Vångavallen för något år sedan).Jag har sett Rasmus och Bjärsmyr mot varandra och i U21. Jag tycker att den jämförelsen klart utfaller till Rasmus fördel. Även om Bjärsmyr har mer rutin och är lagkapten, så syns det klart att Rasmus har mer försvarsspelintelligens i kroppen. Han råkar bara finnas till hands, där det behövs på samma sätt som en av mina svenska backfavoriter, Teddy Lucic. För att hitta någon som uthålligt spela på samma höga försvarsnivå i allsvenskan får man gå ytterligare några år tillbaka i tiden. Det var under Kaiserns tid Blekblått. Han var bra! Mer om detta senare.
De bästa mittbackarna ser aldrig ut att ha bråttom, hamna i utsatta situationer, kasta sig, slå på hälsenor eller sparka motståndaren på smalbenet. Med elegans och till synes utan att anstränga sig löser de de situationer som uppstår. De slår inte bort bollen eller nickar bort den ”så långt som möjligt” utan tar lugnt tillvara bollen och hittar poitiva spelalternativ. Minns Nesta under sina bästa dagar (hoppas han blir kvitt sina skadebekymmer och återkommer på den gröna mattan). Så enkelt, så självklart och till synes utan ansträngning. Eller minns Beckenbauer. Man fick intrycket att han skulle kunna spela i frack med skjortbröst och fluga utan att smutsa ner klädseln, skrynkla till de knivskarpa pressvecken eller ens bli svettig och sedan gå direkt till banketten för att ta emot Guldbollen. Och då spelade Original-Kaisern ett helt övermänskligt bra mittbacksspel. Det är måhända lite övermaga att nämna Rasmus i detta sammanhang, men poängen är att han har samma eleganta, enkla och självklara typ av försvarsspel.
Nu mer om den svenska Kaisern. I sitt sätt att överblicka situationen, lugnt ta hand om bollen och lösa försvarsspelet med fint spelsinne påminner Rasmus om Patrik Andersson, som sällan spelade bort bollen även i till synes kniviga och knivskarpa lägen. Jag bedömer att Rasmus är minst lika bra på huvudet som Kaisern, men å andra sidan var det ytterst sällan någon motståndare, som kom upp i luften i närheten av Patrik. Han måste ha någon speciellt verksam övertalningsförmåga, som fick motståndarna att undvika luftrummet. En gren där Rasmus har mycket att lära från Patrik är förmågan att få frisparkar med sig. Mycket märkligt att en så pass stabil pjäs som Roys äldsta fick så många domslut med sig. Minns speciellt ett antal gånger, när han inte verkade hänga med i svängarna i snabba kontringar, och av outgrundlig anledning fick frispark med sig. Patrik fick det att se ut som han blev påsprungen och överkörd av en tanig forward. Kanske en skön konst som han lärt sig i de stora ligorna ute i Europa.
Rasmus bästa gren är dock spelet man mot man. Senast det sågs uppenbart var under träningsmatchen mot Kalmar. Vid två tillfällen i början av matchen klev han bara fram och utan synbar ansträngning enkelt tog bollen från KFF-namnen. Den omskrivna Kalmar-Rasmus (han har enligt min mening större potential än sina storebröder) var sedan noga med att spela bollen vidare, så snart TFF-Rasmus visade sig i närheten. Har ni sett hur Rasmus likt ett rovdjur försöker få ögonkontakt med offret/motspelaren innan han vidtar den avgörande åtgärden, som innebär att bollen byter ägare. Oftast med elegans och stor ackuratess.
Den fina och självklara bollkontrollen som Rasmus har tillsammans med hans utstuderade spelsinne ger ytterligare möjligheter. Jag tror nämligen att han skulle passa väldigt bra som defensiv mittfältare. Inte tråkspel och täcka ytor (Kan man ha 11 spelare i ett lag som bara täcker ytor?), som varit förhärskande i t.ex. svenska landslaget. Nej, jag tänker mig mer i rollen som Xavi eller Pirlo, där uppgiften även innefattar huvudansvaret för speluppbyggnaden. Killen tappar ju aldrig bollen, när han väl fått tag på den och passar nästan aldrig fel, vilket är tydliga karakteristika för de två nämnda storspelarna. Kanske något för kommande coacher att tänka på.
Lite väl lyriskt? Säkerligen, men det är lätt att bli lyrisk när man tänker på Rasmus briljanta spel under förra säsongen. Det kan man väl kosta på sig under en gråkall, surmulnen och vaddliknande senvinterdagar på Söderslätt. Tänk på att vi sett ljuset tändas förra året på Vångavallen. Det värmer.
Vad rör sig då i huvudet på denna nytända stjärna. Det är naturligtvis svårt att veta, men låt mig gissa det fotbollsmässiga. Det är två saker, nämligen U21 EM här på hemmaplan och en närstående flytt till ekonomiskt (och kanske spelmässigt) frodigare gräsplaner. Beträffande EM så lär han vara självskriven och behöver bara hålla sig frisk, skadefri och spela några hyfsade matcher under våren för att platsa i U21. Flytten då? Det skulle förvåna mig svårligen om han inte redan har stående anbud med sign on bonus och andra ekonomiskt fördelaktiga villkor. Att han inte redan skrivit på för någon är en risk, då en oj så liten olycka kan stjälpa det mesta. Denna risk har en motvikt i ett större privatekonomiskt utbyte i att gå som Bosmanfall, vilket även gynnas av en stor hävstångseffekt vid ett lyckat framträdande under EM. Att en blekblå gädda lurar i vassen är väl också uppenbart. Om tidningsuppgifterna stämmer så har ju MFF option på en slags last call. Jag gråter inte om Rasmus hamnar nästgårds, för då finns ju möjligheten att se en fin spelare lite oftare om man vill. Alla lyckönskningar i det fortsatta fotbollslivet och privat från mig i alla fall. Det är Rasmus värd, fast jag hoppas ju, mot bättre vetande, att han skriver på ett långt kontrakt med TFF.
De sistnämnda förhållandena stökar såklart till det för TFF. För varje match och kanske för varje dag så lämnar Rasmus Trelleborg mer och mer och jag menar då i psykisk mening. Han är bara människa och det är omänskligt att gå opåverkad fram i denna situation. Det blir svårare och svårare att göra jobbet. Glöden, engagemanget och lojaliteten avtar med tiden. Detta accelererar och accentueras till dess han själv känner och erkänner det för sig själv. Då är det klippt. Han kan inte tvinga sig till helgjutna insatser. Detta är ett axiom! Tack och lov är Rasmus så bra att han kan göra en fin insats med en gäspning, men vi ska nog inte förvänta oss samma biljanta, glödande och engagerande spel som under förra säsongen. Det vore att kräva det omänskliga.
Prahl är säkerligen väl medveten om detta, och söker nu efter ett nytt innerbackspar. Av det jag sett hittills finns ingen innerback som ens kommer i närheten av samma kvalitet och kompetens som paret Rasmus-Jens visade. Får väl hoppas Prahl hittar en ny oväntad överraskning som med Jens Sloth. (Ska villigt erkänna att jag ett flertal gånger i tysthet både svor och idiotförklarade Prahl, när experimentet Jens Sloth började. Att det blev en sådan lyckad satsning visar väl egentligen två saker. Prahl förstår sig på fotboll och fotbollsspelare mycket bättre än jag, men skam vore det annars, då han är proffs och undertecknad bara ynklig amatörtyckare. Det andra är att Jens är en särdeles klok och spelintelligent herrre.) Just nu ser mittbacksfrågan ut som den svåraste nöten att knäcka inför den allsvenska säsongen 2009.
Det lär nog dröja länge innan vi på nytt får se en stjärna som Rasmus födas på Vångavallen igen.
Bagarn
