Till avsked av den ”Post-Zlatanska”-hjälten
Som en uppföljning på redaktionens hyllning av Niklas Skoog signerad John Börén blir det i dag istället en gästkrönika av Anton Gymark.
Jag minns en match i augusti, 2003, hemma i den ekande betongborgen där vädret var så jävligt att ingen kravallutrustning i världen kunde skydda, där den himmelsblå kämpaglöden grät tårar av blod och där en fullständigt vansinnig Niklas Skoog pulserade fram och plöjde upp det västra straffområdet som en tjur av rytmik och passion och när… Nä, dessa första rader är till viss del lögn. Jag minns ingen augustimatch 2003 där detta scenario spelades upp. Jag minns egentligen inte många specifika händelser med Niklas Skoog som jag stannar upp och suger på med jämna mellanrum. Det behövs inte. Jag har aldrig behövt injicera mitt ljusblå hjärta med tillfälliga kickar av Niklas Skoogs stimulans. För mig är han en så helgjuten hjälte bärandes på en rebellaktig pondus som förvandlat varje briljant förstatouch på kulan till en käftsmäll på motståndarlagets bleka emblem.
Medan det med vissa spelare blir som en livsviktig kanal i att spela upp sekvenser inom sig för att påminna om att det stundtals lyste briljans om hans fötter, är Niklas Skoog som ett intelligent böljande epos genom iskalla framspelningar, obarmhärtiga vrickningar och förföriska avslut. Fraser som ”Kommer du ihåg då när han…” eller ”minns du skottet från 30 meter…” är som meningar utan ande och puls. I Skoog minns jag inte detaljer, jag minns så förfinade bitar i en storslagen helhet! Jag minns en stark klart lysande stjärna tillhörande en av de starkaste länkarna i den himmelsblå kedjan.
Niklas Skoog är för mig den ”post-zlantanska” största ikonen och en av 2000-talets bästa spelare i Malmö FF. Utan tvekan. I den blåa elva som Skoog tog plats i under sin tid fanns en insprängd respekt med, en kantig mentalitet av stål värdig hans klubb och en vinnarinstinkt mycket starkt närvarande. Nödvändigt är inte att någon sätter ord på det eller talar om det så att folk förstår. Jag gör det inte för att hans storhet tvunget måste sättas på pränt. Jag gör det i en stundtals urtvättat kärleksförklaring, för att mannens förskönande fotbollskonst givit mig bränsle att älska di blåe ännu mer.
Tack Niklas !
Jag kommer att minnas och sakna dig.
