Gästkrönika: TFF:s anfall utforskas
Trelleborg, som är en liten klubb, har till den här säsongen värvat två attackspelare med hög profil, även om det var en tid sedan de två hade krutet torrt och sköt många mörsare i mål. Om de redan befintliga stormtrupperna håller sig borta från fältlasarettet, så finns det mycket stora variationsmöjligheter i anfallsstrategin.
De två senaste säsongernas absolut bäste anfallsvapen, Erik Sundin, har flyttat norrut. Notera att han spelade yttermittfältare. Saknaden efter honom blir stor, och coacherna försöker sannolikt nu att matcha in någon av de naturliga anfallarna i denna ”offensiva tvåvägsroll”. Hur det lyckas får tiden utvisa, men Pode ligger väl närmast till hands, eftersom han ibland spelade ungefär så under Prahl i Bäbisblått.
Tom Prahl kommer helt säkert att köra med det inövade mönstret i anfallet. Det innebär en ren forward (striker) och en släpande anfallare. Då utnyttjas inte den specifika forwardskompetensen, som finns bland anfallarna i truppen, på ett maximalt sätt. För det krävs en annan uppställning, vilket jag återkommer till vid ett senare tillfälle. Notera att jag inte påstår att rådande spelsätt är oklokt på något sätt. Om man bara prioriterar anfallet, så blir det obalans. Men det finns alternativ, som är kul att tänka sig, även om de sannolikt inte kommer att bli verklighet på Vångavallen.
Fisnik Shala har varit borta en hel del p.g.a. skador, så jag har inte sett honom så många gånger. Han sägs nu vara skadefri och spelade en halvlek på kanten mot GAIS. Varje gång jag sett honom (i mittanfallet) blir jag positivt överraskad. Han har fart och bra bollkontroll men framför allt spelsinne. Löper klokt och skapar utrymme till sig själv och medspelarna. Mest överraskande kvaliteten är dock att han effektivt suger åt sig bollen och passar sedan på ett konstruktivt sätt. Han är troligen den bästa target-playern i truppen. Avsluten är heller inte oävna. Håller han sig frisk och får chansen från start i anfallet några matcher, så är jag säker på att han visar allsvensk klass. Huruvida det går att konvertera Fisnik till tvåvägs linjespringare, som han prövade senast, får framtiden utvisa, men han har som sagt ett begåvat spelsinne.
Joakim Sjöhage är ett nyförvärv med lovande bakgrund, men han har väl inte rosat marknaden de senaste säsongerna. Har inte spelat så mycket på försäsongen p.g.a. skadeeländet, så jag gör en bedömning delvis på gamla meriter. Att det finns vilande kvaliteter är väl klart, och vem minns inte, när han å det grövsta snurrade upp Olof Persson på kortlinjen för några år sedan. Hans största förtjänst är snabbheten i djupled och effektiva avslut. Det betyder inte att han saknar spelkompetens, utan han deltar även i det offensiva passningsspelet. Ett intressant anfallsalternativ, som krigar för att bli förstaval som striker.
Fredrik Jensen gör en sak på planen. Han går i djupet med fart och kraft, och han kämpar dessutom alltid som en furie. Detta gör han jättebra. Det finns däremot en hel del i övrigt att önska vad beträffar bollkontroll, passningsspel och avslut. Repertoaren är således ganska smal, så det är lätt för motståndarförsvaren att läsa in vad som ska ske. Det ställer även höga krav på medspelarna, då passningarna måste komma på millimetern rätt för att bollen inte ska ”studsa snett” i mottagningen. Helst ska det gå att undvika bollmottagning, utan det ska gå att panga på direkt. I den smala nisch som Jensen jobbar har han bra allsvensk klass, men jag ser gärna ett väsentligt bredare register.
Andreas Drugge har en egenskap med toppkvalitet och en annan som jag saknar lite. Toppen först. Killen står nästan alltid rätt i sin position som släpande forward. Hur då rätt? Ja, bollen kommer dit han står. Senast vi såg en sådan utpräglad placeringsförmåga var när Jari Litmanen spelade i Bäbisblått. Han hade nästan alltid ett utrymme för sig själv. Det verkade nästan som motståndarna var allergiska mot att markera honom, och det trots att alla visste om hans fenomenala kvaliteter som passningspelare och playmaker. Och där kommer det jag saknar hos Drugge. När han har bollen så mycket i det offensiva spelet bör det komma fler överraskande, kvalificerade och avgörande passningar. Genomskärare, skarvningar och vrickningar. Alibipassningar ger fin statistik, men är inte lika mycket värda, och sådana kan alla slå. Jag tror att Drugge kan det avancerade spelet, och han bör i större utsträckning försöka med de svåra passen om målfabrikationen ska öka. Passningsstatistiken kan ta stryk, men de flesta som tittar på uppskattar fint spel och har förståelse om en avancerad passning går snett. Oooohhhh, låter det på läktaren. Drugge är även hyfsad avslutare, och vann väl den interna skytteligan förra säsongen. Är just nu skadad och har inte spelat på ett tag, men när han kommer i gång håller han alla gånger allsvensk standard.
Marcus Pode är ännu ett nyförvärv med skadebekymmer, som inte spelat så mycket. Vi känner ju väl till honom från hans tid i Blekblått och då under magister Prahls ledning. Hans spelade då både på inner- och yttermittfältet, och var då ständigt aktuell i landslagssammanhang. Från den tiden minns vi att han var bäst när han spelade i mitten stax bakom toppanfallaren. När han spelade på kanten kom han inte helt till sin rätt. Pode har begåvat spelsinne, fin bollkontroll och speed. Passningsspelet var fint och han fungerade bra ihop med tidigare nämnda spelgeni Litmanen (när han var spelduglig). Han drog sig inte för det svåra spelet, som jag efterlyste ovan, och var hyfsad som genombrottsman. Svårt att veta var Pode står idag efter långvariga skador, men när han var som bäst i Malmö höll han fin allsvensk klass.
Med rådande spelsystem är det bara två av de ovanstående som får spela i anfallet. En striker på topp och en släpande forward. De andra kan i varierande grad bli aktuella som yttermittfältare, men då utnyttjas, enligt mitt förmenande, inte deras kompetens på bästa sätt. Hursomhelst finns nu flera kompetenta kandidater till de två platserna i anfallet. Bra att ha och back up vid skador.
För att öka på styrkan framåt måste man ändra synsätt och system. Det återkommer jag till senare, även om vi vet vad att det inte kommer att inträffa.
SLUTSATS ANFALL: Genom att spelmässigt ersätta förlusten av de två senaste säsongernas bästa anfallsvapen (Erik Sundin), så kan den offensiva slagstyrkan hålla samma nivå som tidigare. Fler spelare i truppen med offensiva kvaliteter gör dessutom laget mindre känsligt för skador. För att väsentligt öka slagkraften i anfallet krävs systemskifte ( vilket inte kommer att ske), och anfallsresurser för ett sådant skifte finns nu tillgängligt i spelartruppen.
Gästskribentens tankar och åsikter är hans egna och delas nödvändigtvis inte av redaktionen.
