Måndag morgon: Ett tårdrypande farväl?
Jag är nog ganska förtjust i tårdrypande farväl, sentimentalitet och det melodramatiska. Men jag är inte så bra på att förmedla känslorna själv. Därför håller jag den här texten kort.
Det är svårt att beskriva vad Himmelriket har varit för mig de senaste fyra åren. Mest av allt har det nog varit en lekplats. En plats dit man har kunnat försvinna bort och bara få ägna sig åt sådant som man tycker om. Och det bästa av allt är att man har kunnat göra det utan att känna sig tyngd av krav, höga förväntningar, och måsten. Det har aldrig funnits en fast form som man har känt sig tvingad att passa in i. Jag inbillar mig att detta är ganska unikt, och egentligen det absolut bästa klimatet när man vill lära sig något nytt.
Jag började följa Himmelriket omkring 2003. Minns inte vem som introducerade sidan för mig, men jag minns att jag ganska snabbt fastnade för krönikörerna. Per Welinder som skrev roligt, analytiskt och smart, Kjelldén som hade en härlig lekfullhet och ironi i sina texter, Micke Möller vars sarkasm slog allt annat, och Tony Ernst med sitt sätt att väva in det personliga och sympatiska i sina texter.
Ungefär samtidigt började jag gå på MFF:s träningar. Ärligt talat minns jag inte den klunga av äldre staketrävar som står där idag. Ofta var det bara jag och laget på träningarna. Jag såg Zlatan leka med Kindvall. Såg Prahl läxa upp hela truppen och lära ut det mest grundläggande med fotboll. Jag minns Ijehs genombrott, Igors frustration, och satsningen med Afonso, Bjärred, Danne, och Grahn – träningar som höll en ofattbar klass. Det finns mycket från stadionområdet som man aldrig kommer att glömma.
Jag upptäckte Himmelrikets forum. Jag kände att jag faktiskt hade något att tillföra där eftersom jag höll mig så nära laget. Jag skrev en del inlägg och Welinder som (då precis som nu) hade god koll på forumet lyfte in mig i redaktionen. Till en början skrev jag mest träningsrapporter, men så småningom fick jag ett större ansvar tack vare Micke Möller, och med tiden blev det alltmer FANTV.
Nu efter ett och ett halvt år som redaktör på Himmelriket, och drygt tre år som medlem, är det slut. Jag hinner inte riktigt med, och därför tar jag ett steg tillbaka.
Himmelriket är idag etablerat och respekterat. Kvällsposten omnämner oss som den största konkurrenten i bevakningen av sydsvensk fotboll, Sydsvenskan ser oss som sin största konkurrent i bevakningen av MFF, och Skånska Dagbladet väljer att annonsera på sidan.
Vi har nått ganska långt, och det beror på en fantastisk redaktion fylld med drivande, passionerade och fotbollsinitierade skribenter. Jag vill nämna några men hoppas för den sakens skull inte att de icke omnämnda känner sig åsidosatta. Ni är alla grymma.
Helen Johansson har gjort sig känd som MFF:s egen supersupporter. Hon är en fantastiskt handlingskraftig tjej som har en särskild förmåga att bygga upp förtroendekapital hos spelare och tränare. Ulf “Raulolle” Nilsson (som för övrigt tar över som redaktör efter mig) är nog den mest analytiska och fotbollsmässigt kunniga killen i hela redaktionen. Ni kommer få mer av hans kunskaper framöver.
Men den som utan tvekan betytt mest för Himmelriket är Magnus Johansson. En mer mångsidig, produktiv och fantasirik redaktör finns inte. Magnus tar sig alltid tid, han är ett stöd och en idéspruta, han är diplomatisk, pedagogisk och han är en fantastiskt duktig fotbollsskribent, slår de flesta i Sverige om ni frågar mig. Magnus har varit med från tidernas begynnelse och styr fortfarande den här skutan med ett stadigt grepp. Det känns riktigt skönt.
Så tack alla för att jag har fått vara med på den här resan. Det ska bli ett sant nöje att följa sidans fortsatta bravader från sidan. Och vem vet, kanske mönstrar jag på någon gång i framtiden igen.
