Vi måste tala om oss
HÄB hittade ett brev, adresserat endast till "Halmstad". Vi öppnade helt fräckt, och beslutade att publicera innehållet.
Hej Halmstad, det är HBK. Vi... behöver tala. Jag har tänkt på det här länge, och det är inte lätt att sätta ord på. Jag är säker på att du också har känt det här. Det är något fel mellan oss, och det har det varit ett tag nu.
Jag hatar att säga det, men jag har faktiskt börjat tvivla på det här med oss.
Jag vet att man ska säga att det är en själv det är fel på i de här situationerna, men så är det faktiskt inte här. Det är inte mig det är fel på, det är dig. Jag kanske har varit dålig på att tala om vad jag vill med det här förhållandet, men det ska inte vara en ursäkt för dig att ta det för givet. Och det är så jag känner. Du har tagit mig för givet. Jag har gett dig så mycket, men du har knappt gett mig något. Inte ens din uppmärksamhet ibland. Och det kan väl vara okej - det är ju inte elakt, liksom. Men det är ju inte direkt något att grundlägga ett förhållande på, eller vad tycker du?
Jag ser andra som verkar så lyckliga. Borås och Elfsborg, Malmö och MFF, Göteborg i sitt lite modernt polygama förhållande med Gais, Öis och de andra. Och de kanske bara visar upp en vacker fasad, men godammit, låt oss då ha en fin och harmonisk fasad vi med! För så här kan vi inte ha det.
Du skryter med att du har mig när det passar dig, men så fort jag börjar ställa krav tiger du och låtsas som om jag inte fanns. Men jag finns. På gott och ont, så finns jag ju alltid här för dig.
Jag ska inte ljuga och säga att jag inte har sneglat mot andra. Det känns konstigt att tänka sig tillsammans med någon annan än dig, men samtidigt - varför inte, om du inte ger mig något att stanna för? Och det finns såklart de som är intressanta. Varberg - inte så annorlunda mot dig. Inte lika stor, men bor vackert vid kusten precis som du. Jönköping - har alltid varit så fin mot HV, och är liksom så fin och... kristen. Men du förstår väl - jag vill ju helst ha dig, det får bara inte vara till vilket pris som helst. Jag måste också få känna mig älskad och behövd. Det kan du väl förstå?
Din familj är inte heller särskilt trevlig alla gånger. Jag känner mig sällan särskilt välkommen bland dem. Det finns några få som är jättesnälla, men inte ens de är alltid där för mig. Och många av dem har jag aldrig ens fått träffa. Jag säger inte att det är ditt fel, men det är ändå inte roligt att vara här och göra sitt bästa varje vecka - och så kommer de inte ens för att titta. Och gör de det står de mest bara och gnäller i alla fall.
Kanske har du någon annan? Men vem skulle det vara? Jag har sett att ditt gamla ex-ex har försökt snofsa upp sig igen, med smink och nya kläder, men inte ens jag har så dåligt självförtroende att jag känner mig hotad av det. Jag är inte ens rädd att säga namnet - Halmia. Det känns smått larvigt att ens ta upp det, men jag anar ju att en del av dig fortfarande önskar att det fortfarande vore ni två.
Jag känner mig faktiskt lite förtvivlad. Jag är här, och jag ger dig allt jag kan ge. Jag ger dig hela mig. Och det är där jag tror problemet ligger. Du måste vilja ha hela mig. Inte bara ett vackert att ansikte att synas med när det passar, inte bara någon som delar din säng, utan en fullvärdig partner. Jag behöver din respekt. Om vi kan stå enade, stå upp för varandra och alltid vara där för varandra när det behövs, då tror jag att vi båda har vår bästa chans att verkligen bli lyckliga. Tillsammans är vi större än summan av våra beståndsdelar.
Och med din respekt kanske jag även kan få verklig respekt från din familj. Det vore trevligt.
Jag hoppas att allt det här inte har blivit för osammanhängande, eller alltför snyftigt. Jag hoppas att du läser det snart, och att du tänker igenom det ordentligt. Jag väntar tålmodigt på ditt svar - men jag tänker inte vänta på dig hur länge som helst.
Med respekt och tillgivenhet,
ditt HBK
