Poyan Ansari om Allsvenskan 2009: Sjung i alla väder
Forum 1891:s årliga tradition med inför-säsongen-krönikor fortsätter med den sjätte i ordningen. Turen har kommit till Poyan Ansari som menar att fansen har en större roll i det hela än vad de kanske tror.
April, april. Månaden för den allsvenska starten är kommen. På flera håll och kanter runt om i landet växer supportrarnas förhoppningar och glädje inför säsongen i takt med vårens ankomst. Fans ser fram emot att äntligen kunna följa laget i deras hjärtan. Men som på en hal liten isfläck måste jag ha halkat efter.
Missförstå mig inte - jag ser verkligen fram emot den kommande säsongen, och här sitter jag och ska delge om mina tankar och förväntningar inför densamma. Saken är bara den att jag inte har några. Inte på laget i alla fall. Vad är detta för idiot som inte har några förväntningar, kanske man kan tycka, och visst kan man det.
Men vad gör vi fans om laget presterar en lika dålig fotboll och lika dåliga resultat som det föregående året? Vad gör vi om laget inte lyckas vinna ett enda derby i år igen? Ska vi sluta gå på matcherna, ska vi bua ut laget och kräva tränarnas avgång? Nej, i år ligger inte mina förväntningar på laget, utan de ligger på oss själva – fansen.
Vi har blivit bortskämda, vi i Djurgården. Under början av århundradet var klubben dominerande i Sverige och bland de absolut bästa lagen i Norden. Därför har så många svårt att acceptera att vi inte är i närheten av den nivån i dag.
Jag har bara levt i 20 år och kommer inte särskilt bra ihåg hur det var när Djurgården åkte upp och ner i seriesystemen. Jag undrar om fansen var lika negativt inställda till klubben som de var under slutet på den föregående säsongen. De borde ju ha varit det, vi spelade ju i Norrettan var och vartannat år.
Men något säger mig att det inte alls var så. Visst, publiksiffrorna talar för sig själva men någonstans känns det som att klubben alltid hade supportrarnas stöd och ovillkorliga kärlek. Något säger mig att det fanns en stolthet över laget, en stolthet som oavsett resultat alltid stod lika stark. Jag är fullt medveten om att det jag skriver kanske helt saknar substans, att det inte alls var så, att jag försöker glorifiera det sportsligt urusla 90-talet. Det får man tycka.
Jag var ett litet barn när Djurgården åkte ur Allsvenskan 1999 så man kan ju undra vad jag vet om stolthet, vad jag visste då. En tioårig snorunge boendes i Solna med vänner som hånade en för sina sympatier för ett lag som aldrig verkade ge något tillbaka. Men var det så enkelt? Är det så enkelt? Skänker inte Djurgården oss någon som helst glädje när det går dåligt, måste det gå bra för att vi ska kunna ge uttryck för vårt stöd?
Det jag vill poängtera är att om vi supportrar inte kan hitta något att glädjas över så kan vi inte kalla oss för supportrar. Som supportrar har vi alltid någonting att glädjas över och om vi inte kan hitta det på plan kan vi göra det på läktaren. Om vårt lag råkar spela en usel fotboll betyder det inte att vårt stöd också ska vara uselt. Känner spelarna att det är hopplöst - att allt går åt helvete, så ska de kunna titta upp mot publiken och känna stödet ifrån den. De ska kunna känna att det finns människor som oavsett vad som händer alltid gör sitt bästa för att pusha på laget. Det gör mer än vad vi kanske tror. Det kan omvandla nollpoängare till trepoängare. För gör vi vårt bästa på läktaren, då gör fan spelarna också sitt bästa på plan.
Och räcker det inte till så räcker det inte till.
Men stoltheten kommer alltid att finnas där.
När vi som djurgårdare ser tillbaka på denna säsong är det självklart lagets prestation vi då tänker på, det är ju det allra viktigaste enligt oss själva.
Men vi får aldrig glömma det som är lika viktigt, det som gör Djurgården till Djurgården. Jag hoppas innebörden av ordet supporter inte endast innebär att heja när det går bra och bua när det går skit.
När vi ser tillbaka på säsongen önskar jag att vi alla kan känna, oavsett hur det gick på plan, att det här var året då vi visade den sanna innebörden av vad det är att vara supporter. Och på ett sätt skulle det kännas bättre än ett SM-guld.
Poyans Allsvenska 2009
Topplagen känns inte särskilt svåra att urskilja. Kalmar, Göteborg och Elfsborg kommer slåss i toppen där jag tror att de sistnämnda drar det lägsta strået. Helsingborg kan även blanda sig in i täten men får ses som en liten uppstickare. I botten kommer det nog vara jämnare än i fjol och fler lag kommer vara inblandade. En ren chansning när jag säger att BP och Häcken åker.
Årets...
Genombrott: Kebba Ceesay
Flopp: Ingen
Nyckelspelare: Pa Dembo Touray
Målkung: Johan Oremo
Slutplacering: Sexa